Både inför, under och efter fotbolls-VM i Qatar har debatten rullat på. Fler lag i turneringen och fler platser till lag utanför Europa har varit på tapeten, speciellt då det finns en vilja att göra turneringen mindre europeisk. Och mer global.
Samtidigt är Europas toppklubbar centralpunkt för världens talanger och utländska investerare står på kö. Ingen utländsk liga kan mäta sig med Premier League eller Champions League. Men i USA pågår en satsning som kanske kan förändra maktbalansen.
Nu vann Argentina, ett av två lag tillsammans med Brasilien som utmanat de europeiska stornationerna. Främst har man tagit sina skalper på bortaplan, Argentina i Qatar och Mexiko och Brasilien i USA och Japan bland annat.
Brasilien har på två försök misslyckats att vinna turneringen på hemmaplan, Argentina lyckades 1978.
Hur som helst är det ställt bortom allt rimligt tvivel att VM kommer få en mer internationell prägel framöver.
Nästa mästerskap går 2026 i USA, Kanada och Mexiko i ett gemensamt nordamerikanskt spektakel. Att man arrangerar VM i Nordamerika så nära inpå mästerskapet i USA 1994 har sina skäl. Mer om det senare.
Globaliseringen av ligafotbollen har sitt absoluta centrum i Europa. De senaste decennierna har klubbägare från USA och Asien kommit in på marknaden och blåst upp ekonomin flerfaldigt.
Två historiskt sett mindre klubbar är nu toppklubbar i sina respektive länder, PSG och Manchester City. Talanger från världens alla hörn har siktet inställt på europeisk fotboll.
Johan Esk lyfter i DN (28/11) att det pågår en slags europeisk kolonialisering av världens fotboll. Till exempel har träningsanläggningar och metodik hämtats från Europa till länder i andra världsdelar.
Många spelare i Brasilien blir nu ”europeiskt” skolade från ung ålder, för att kunna vara försäljningsbara i senare tonåren. Vissa skickas ut att spela litet gatufotboll då och då för att inte tappa det inhemska stinget.
Han skriver också om hur många spelare i landslagen som spelar i europeiska klubbar. Senegal toppar med 96 procent, Argentina på 92 och Ghana på 88. Det är i sig inget konstigt och trenden har gått åt det hållet länge, speciellt sedan 1990-talet.
Globaliseringen av den europeiska fotbollen har medfört flera saker. Dels har toppskiktet dragit ifrån, både i inhemska ligor och i de europeiska turneringarna.
Bästa exemplen är Juventus och Bayern München som nästan har patent på ligagulden nu för tiden.
Det är därför inte konstigt att röster höjts om en europeisk superliga, som mer liknar den amerikanska modellen. Alltså med ett relativt fixerat antal klubbar, ingen kan åka ur. Intäkterna, och chanserna till att nå framgång, fördelas jämnare.
Det återstår att se om den blir verklighet. Bland supportrar verkar intresset vara ljumt. Det brukar sägas att Lennart Johansson, som initierade Champions League, räddade Europa från en sådan superliga på 1990-talet.
Men, även han hann medge att de ekonomiska skillnaderna blivit problematiskt stora. Ur ett traditionellt perspektiv, där man inte vill se mer elitism och skiktning.
Premier League är den stora vinnaren och de främsta rösterna för en superliga kommer ifrån Italien och Spanien, vars toppklubbar har svårt att kunna mäta sig.
Ytterligare en faktor som internationaliserat europeisk fotboll är att spelare idag har lättare att anpassa sig i nya ligor. Det är betydligt vanligare att spelare även från mycket udda länder kan engelska. Alla klubbar i de stora ligorna har en organisation för att hantera spelare med väldigt olika bakgrund.
Dessutom har massinvandringen till Europa inneburit att många inhemska spelare som kommer fram själva har helt eller delvis annan kulturell bakgrund.
Ett exempel är Achraf Hakimi som föddes i Madrid och spelade i Real Madrid, innan han via Borussia Dortmund och Inter hamnade i PSG. Han valde som 18-åring att spela för föräldrarnas hemland Marocko, trots sin uppväxt i Spanien.
Det finns åtskilliga liknande exempel. Vissa landslag är mer mångkulturella än andra, VM-finalisten Frankrike är kanske det främsta exemplet. 18 spelare i truppen har rötterna utanför Europa. Och några därtill har rötterna i andra europeiska länder.
För spelare med invandrarbakgrund finns oftast två alternativ när det gäller landslag. Födelselandets, eller föräldrarnas hemland. Lojaliteten är inte glasklar, valet är ofta svårt. Tidigare naturliga gränser blir mer luddiga.
Europeisk fotboll är med raska steg på väg mot en amerikansk modell för sport. Jag har tidigare skrivit om VAR, videodomarsystemet som ska radera ut de mänskliga domarnas felmarginaler. Domaren blir mer av en kommunikatör för var videodomarna ser på sina tv-skärmar. Litet mer som NHL och NFL.
Samtidigt kan man hävda att den bästa tiden för europeisk fotboll nu ligger framför oss. Aldrig tidigare har man kunnat plocka fram talanger på det sätt man gör nu. Toppfotbollen är objektivt sätt bättre än vad den någonsin har varit.
Men med det fokus som lagts på VM att lyfta andra världsdelar kan man fråga sig om man inte vill bryta den europeiska ligafotbollens makt också? Hittills har ingen liga lyckats.
Både de brasilianska och mexikanska ligorna har visserligen hyfsad status och ekonomiska muskler. Men inte tillräckligt för att kunna hålla de bästa spelarna kvar.
Pengarna i gulfstaterna räcker inte för att locka spelare i sina bästa år, då ligorna där håller en mycket låg nivå. Ligorna i Japan och Sydkorea är välstrukturerade men nivån är en bra bit under topp fem i Europa.
Det finns dock en utmanare i väst, som får sägas har växt något i skymundan. De flesta känner nog till att David Beckham drog till LA Galaxy och avslutade karriären där. Och att även Zlatan spelade där. Men det är betydligt mer i görningen.
Den kommande stormakten
VM 1994 var startskottet på en fotbollsrevolution i USA. Landet har visserligen haft en inhemsk fotbollskultur en lång tid innan dess. Landslaget tog till exempel brons i den första upplagan av VM, i Uruguay 1930.
Men man hade aldrig lyckats etablera en slagkraftig liga. Många klubbar poppade upp under några år och försvann. Fotboll har varit en sport främst för barn och amatörer.
Brassestjärnan Pelé spelade för New York Cosmos två år på slutet av sjuttiotalet. Han hade avslutat karriären i Brasilien officiellt 1974. På det sättet lurade han myndigheterna, som inte velat släppa i väg honom till en klubb utanför landets gränser. Cosmos grundades 1970 och lades ned 1985.
Cosmos är kanske den kändaste amerikanska klubben från den tidseran, som ett försök att popularisera fotbollen i USA ”uppifrån”.
Men, New York Cosmos finns faktiskt igen. Klubben återlanserades 2010 och är baserad i Uniondale på Long Island. Man spelar i National Independent Soccer Association som är en av ligorna i landets tredje division.
Och här kommer kopplingen till det som startades i och med landets VM 1994, och som kan fullbordas av VM 2026. Då påbörjades en mycket stor och långsiktig satsning på fotboll i USA som vi börjar se resultatet av nu.
Utvecklingen skedde inte bara i toppen, utan även i botten och på bredden. Det man gjorde var att man lanserade MLS, Major League Soccer, som landets nationella högstsaliga. Precis som i andra stora sporter är ligan stängd för upp- och nedflyttning. Och lag från Kanada finns med, från Toronto och Montreal.
Man har målmedvetet och systematiskt byggt ut fotbollen från knattenivå till elit. Ligan har successivt accepterat nya lag och består nu av 29. Ekonomiska krav ställs på nya medlemmar i ligan. Man bygger nu i princip alltid ett nytt, fotbollsspecifikt stadium för laget med mellan 20 och 30 tusen åskådarplatser.
Inga överdrivna schabrak, utan perfekt lämpade för ändamålet. Bara några få lag spelar på arenor som inte är specifikt avsedda för fotboll.
Dessutom byggs nätverk kring klubbarna, som har farmarlag och blir ett nav i delstaten eller sin del av delstatens fotboll. Börjar du spela fotboll någonstans i Tennessee så är det självklart att målsättningen är att nå Nashville SC i MLS. Den struktur som länge funnits i Europa växer nu fram i USA.
Sporten har visserligen varit stor bland barn väldigt länge, men elitsatsning har primärt skett till amerikansk fotboll, baseboll, ishockey och andra stora sporter. Men nu är det fullt rimligt att elitsatsa i fotboll.
Dessutom finns nu två nationella divisioner under MLS, där både potentiella MLS-lag och rena farmarlag spelar. USL Championship är andradivisionen och tre olika ligor utgör landets tredjedivision. En spelare som inte når MLS kan alltså eventuellt ändå fortsätta karriären i en lägre division.
Lag från samtliga divisioner tävlar sedan 2017 i US Open Cup. Den startade 1914 och binder på så sätt samman fotbollen i landet både i nutid och historiskt.
Kort sagt, det man saknade gentemot Europa i struktur är man nu på god väg att bygga upp. Samtidigt har USA har en fördel av att redan till stor del vara globaliserat och sakna inre gränser.
Man har en ”inre marknad” med över 330 miljoner konsumenter. Man har lag etablerade i storstäder som New York, Los Angeles, Toronto och Miami. Vill spela fotboll och samtidigt maximera sitt varumärke är USA det perfekta landet att verka i.
Stora delar av landet saknar dessutom fortfarande ett MLS-lag. Näst på tur är St. Louis City SC som går in i ligaspel 2023. Främsta kandidaterna för fortsatt utbyggnad är Las Vegas, Phoenix och San Diego.
Noterbart är att klubbarna i regel inte har löjliga namn med referenser till djur i sig, som i andra sporter i USA. Oftast heter man stadens namn, följt av SC eller FC.
Man ska heller inte underskatta landets latinamerikanska befolknings betydelse. Många har invandrat eller växt upp i USA utan koppling till landets traditionella sporter.
Det är också tydligt att man vill vara hela nord- och Latinamerikas stora liga. Många spelare hämtas in från Västindien, Latinamerika och Sydamerika. Bara Liga MX i Mexiko är en riktig utmanare om bra spelare.
Tv-sändningar finns redan helt på spanska och ligan marknadsförs utanför hårt utanför landets gränser.
Där Europa har Uefa som en maktfaktor och storklubbarna som en annan är den amerikanska fotbollen helt centralstyrd och interna konflikter kring viktiga frågor är minimerade.
Dessutom tycks man strategiskt valt att inkorporera de bästa koncepten från europeisk fotboll in i systemet. Man har till exempel en regel om egenfostrade spelare (Homegrown Player Rule) som ger klubben ensamrätt på att skriva kontrakt med spelare från sin egen akademi.
Det senaste laget att upphöra med sin verksamhet var Chivas USA, 2014. Inget lag har ännu flyttats från en stad till en annan, vilket varit fallen inom NHL och NFL. Något som är allmänt starkt ogillat hos kritiker av den amerikanska modellen. Upp- och nedflyttning har man inte tagit med, en fundamental bit i europeisk sport.
Samtidigt är det inte utan att man känner att modellen är robust. Det är ganska lätt att påpeka att det är något plastigt med ett lag som ena dagen inte fanns till och andra dagen har fem supportergrupper.
I praktiken spelar det mindre roll, publiksiffrorna ser bra ut och klubbar som Seattle och Atlanta har snitt som mäter sig med europeiska toppklubbar.
Kanske är det bara en europeisk superliga av amerikansk modell som kan stå emot MLS som en amerikansk superliga, byggd på europeisk modell.
Prenumerera för 99 kr/mån!