Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg ska göra dokumentärfilm om Carl XVI Gustaf. Det är inte alls så märkligt som det först kan låta. Åsa regerade som en drottning på AB:s kulturredaktion, och höll sig med ett hov av insmickrande beundrare och en lång rad älskare – precis som många andra kungligheter genom historien. Åsa känner antagligen därför en själsfrändskap med kungen, och tror sig kunna göra ett inkännande porträtt.

På Aftonbladets ekonomiavdelning skämtas det än i dag om att hon var en väldigt bra chef eftersom hon höll arvodena nere genom sitt flirtande med skribenterna. Förhoppningsfulla unga män från landsorten som kommit till storstaden för att söka sin lycka som kulturjournalister accepterade villigt snuspengar för sina texter eftersom de delades ut av en förförisk kulturchef; hon är en av de få som behärskar behärskar konsten att le förälskat med nedslagna ögon.

Många har gissat att Åsa har för avsikt att göra en avslöjande och nedsättande dokumentär om kungen – men det tror jag inte alls. Förvisso är hon en salongsbolsjevik – vem minns inte när krampaktigt kramade sin handväska från Fendi medan hon berättade hur hon grät av sorg när Berlinmuren föll.

Det är ett tag sedan, men Åsa har faktiskt inte förflyttat sig från vänstern, utan positionerat sig så att hon blir gångbar även i högern som skribent. En del har fått för sig att hon lämnade posten som kulturchef för att hon skämdes för att hon anförde det drev mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson – en förföljelse som ledde till att han begick självmord. Den verkliga orsaken är snarare att hon är medveten om att Aftonbladets dagar i dess nuvarande form är räknade, och då gäller det att kunna sälja sina tjänster till andra sidan också, och lite försynt kritisera vänstern, eller fenomen som #metoo. Det senare kan bero på att hon kanske är oroad för att drabbas själv om alla de där frilansande manliga skribenterna gaddar sig samman.

Åsas lust att göra en dokumentär om kungen tror jag beror på att hon känner en djup själslig frändskap med honom, det är därför hon lockas av ämnet. Men hon är antagligen inte medveten om detta, för till Aftonbladet säger hon:

– Jag tycker att medierna har varit väldigt följsamma mot kungahuset, för att uttrycka det milt. Han har landets högsta ämbete, varför bryr vi oss inte om det?

Hon förklarar också:

– Vi försöker kartlägga hur det gick till när kungen fick stämpeln som dum i huvudet. Hur gick det till? Och stämmer det?

Den stämpeln har till stor del kommit sig av att kungen ibland inte riktigt verkar veta vad han ska säga, och när han sagt det verkar han inte medveten om att det är fel, och möjligen kommer det senare en rättelse.

Ungefär som fallet är med Åsa, som med åren fått samma stämpel av såväl gamla merarbete som fiender. Det går några år, och sedan uttrycker hon ångest över det hon skrivit; till exempel genombrottsromanen ”Mig äger ingen” eller drev-serien mot Benny Fredriksson. Vad Åsa dock inte förstår är skillnaden mellan hennes och kungens personligheter. Åsa gör avbön genom att berätta om hur synd det är om henne eftersom hon gjort fel, kungen ber oss aldrig tycka synd om honom när han gjort fel utan ber oss ”vända blad”. Han fattar vad vi tycker om affären som gör att det där bladet ska vändas, men tänker inte be om vår förlåtelse. Det håller han i familjen. Åsa berättar precis allt om sig själv för alla som vill läsa; till exempel som vad som rinner nerför hennes ben efter genomfört samlag.

En annan skillnad är att kungen inte driver någon till självmord, när Noppe Lewenhaupt beslöt sig för att ta sig av daga på Hundudden berodde det inte på att kungen hetsat mot honom under en middag på klubben ”Noppes”.

Men jag har förstås en alldeles egen teori om det tyngst vägande skälet till att Åsa vill göra en dokumentär om kungen. Det går skvallras om att kungen har ett gott öga till hovets informationschef Margareta  Thorgren, och att inte bara hennes imponerande CV utan också hennes enligt kungens bedömning ”vackra ben” fällde avgörandet när hon fick tjänsten. Thorgren har bland annat varit kommunikationsdirektör på Scandic och Scan (där hon fick hantera en stor griskris; det hade blåst upp en kritikstorm om hur det stod till i stior och på slakterier).

Thorgren utbildade sig ursprungligen till journalist, och det är väl det som fått Åsa att tänka att kanske ska hon söka tjänsten som hovets informationschef den dag den blir ledig. Får hon jobbet får hon röra sig i kretsar där det inte anmärks på dyra skor och accessoarer. Det blir ju inte som att ha ett eget hov – som på kulturredaktionen – men det smäller väl nästan lika högt att vara en del av kungens hov.

Verkar min teori märklig? Den kan verka mindre trolig om man inte vet hur många vänsterradikala kulturkvinnor tänker. För några år sedan var jag på en middag tillsammans med ett antal sådana. Efter ett tag kom det senaste skvallret om kungen upp – det påstods att kungen i sällskap med vänner och livvakter intagit middag på en av stadens minst sagt bättre restauranger. Vid ett av de andra borden satt ett annat sällskap, där en känd, ung kvinnlig kulturperson ingick. Efter en stund infinner sig en av kungens livvakter vid sällskapets bord och frågar diskret om damen ifråga kan tänka sig att göra kungen sällskap. Vilket hon kan. Efterhand troppade kungens vänner av från middagsbordet. Kvar blev kungen och kulturpersonen. Och efter hand troppade de två också av. Tillsammans.

Alla på vår middag var rörande överens om att ryktet knappast var sant. Men då säger en av dem runt bordet (hon är för övrigt också dokumentärfilmare, precis som Åsa ska bli):

– Men hörni, vad skulle ni säga om det hände er? Att kungen skickade sin livvakt för att ragga upp er. Hur många skulle tacka ja? Upp med en hand.

Alla runt bordet räckte upp en hand utom en person, som förskräckt kved:

– Va, är ni inte riktigt kloka? Skämtar ni?

Då tittar den som ställt frågan strängt på henne och svarar:

– Men du fattar ju ingenting! Det är ju för fan kungen vi pratar om. Kungen! Då tackar man inte nej.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!