Ingvar Björkeson, som bland annat översatte Homeros, Vergilius, Ovidius, Dante och Baudelaire, har lämnat oss. Men genom sin oerhörda kulturgärning kommer han att leva för evigt. Här berättas lite om den gärningen.
Jag har de senaste åren haft för vana att regelbundet gå in på Wikipedia för att undersöka livsstatusen på några av våra översättare av gammal härlig litteratur. Wikipediafolket brukar vara ganska snabba med att fiska upp enkla uppgifter som födelse- och dödsdata. Oftast är det Ingvar Björkesons namn jag har slagit upp eftersom han är den främste översättaren av klassiker till svenska i vår tid, ja kanske någonsin. Och varje gång har jag pustat ut. ”Underbart, karlen lever! Kanske blir det ännu en översatt bok.”
Plötsligt var han borta
Till saken hör att Ingvar Björkeson föddes 1927, och livet tillåter ju inte hur många år på jorden som helst. Den här gången var jag tydligen inte alert nog med kikandet. Eller om det är Wikipedia som har varit sega med uppdateringen. Jag fick nyheten om mästarens död av något så träigt som DN Kultur. Träig eller inte, lite spännande läsning bjöd tidningen på. Tydligen är alla lite tagna på sängen – om ens medvetna – om Björkesons bortgång, ty nästan ingen förutom DN har tagit upp händelsen. Hyllningarna lär dock rasa in i bladen den närmaste tiden.
Det är inte alls så att Ingvar Björkeson gick bort plötsligt nu under hösten, utan han gjorde sin sorti redan för ett halvår sedan, i april. Hans förläggare på Natur och kultur har den senaste tiden ringt runt bland personer och undrat om de har hört något om Ingvar, som inte hört av sig på ett tag – sisådär ett halvår. Han var visst inte lätt att få tag på utan skötte all korrespondens brevledes. Själv har jag några brev i någon byrålåda angående användning av lite översättningar för mina läroböcker. Men jag har också haft ett par samtal med honom i telefon, så omöjlig var han inte att få ett snack med.
Jag har till och med träffat Björkeson, vilket av DN-artiklarna i fråga verkar vara något ytterst sällsynt. Han undvek konsekvent kontakt med andra, åtminstone dem inom branschen. Var det av högfärd, månntro? Nej verkligen inte. Jag var hemma hos honom den gången, en liten trea i Blackeberg. Han tog emot i enklast tänkbara utstyrsel, och lägenheten var nog så spartanskt ombonad. Skrivandet gjordes medelst en gammal skrivmaskin som sett bättre dagar. All högfärd var honom helt främmande.
Det blev ett härligt samtal om litteratur och översättningar. Inte minst om Dante och dennes gudomliga komedi där författarjaget vandrar genom helvete, skärseld och paradis. Vi var rörande överens om att alltför få nämner storheten i bokens paradisdel. Alla tjatar om den fantasifulla helvetesdelen, som givetvis är fantastisk men absolut inte ska låta paradiset stå i skymundan. Dels är det verkets huvudsyfte att leda oss till himlen och Gud, dels består paradiset av en gnistrande poesi. Alla som menar att den delen av Dantes komedi är blek har uppenbarligen inte läst boken i sin helhet – men ändå vågat skriva om det hela i litteraturhistorieböcker. Vi förfasade oss över sådan fräckhet.
Han kom från ingenstans
Det var väl kort och gott så att Björkeson helst var i döda poeters sällskap, att han umgicks med skalderna uppe på Parnassos och Helikons berg. Och vilka skalder sen! Björkeson översatte Homeros, Pindaros, Vergilius, Ovidius, Tasso, Milton, Baudelaire för att nämna några av dem. Det alla har undrat är var karlen hämtade kunskaperna från. Det är något av en gåta. De flesta som har översatt verk från döda språk som klassisk grekiska och latin har jobbat med språken i akademierna eller gymnasium. Men Ingvar Björkeson översatte Homeros och gänget från ”ingenstans”, så vitt man kände till. Hade han lärt sig allt på egen hand?
Han jobbade inom resebranschen tills han i början av 80-talet gick till ett förlag med en översättning av Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Han var nästan helt okänd, varken poet, kulturskribent eller akademiker, och hade typ översatt boken på fritiden. Saken är den att det råkar vara historiens främsta diktverk (bredvid några andra). Till boken hör också en gedigen notapparat på hundra sidor som hjälper läsaren med svåra namn, begrepp och händelser. Boken är ju skriven av en oerhört kunnig man på 1300-talet.
Förläggaren måste ha blivit helt förstummad. ”Men vem är du liksom?” Även kritikerna var hänförda, det var ett lysande hantverk. Björkesons stora förtjänst, tycker jag, är att han har en poets handlag med texten. Han följer grundtexten ordagrant men formar den på en underbar svenska, med meningar som kan vara långa, innehållsrika och avancerade men samtidigt har en smidig språkmelodi. Det känns som om det kunde ha varit skrivet på svenska från början. Som i slutet av skärselden:
Ur helig bölja steg jag upp på stranden,
pånyttfödd så som unga träd om våren
med nyutsprunget lövverk sig förnyar,
ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.
Björkeson har avstått rimmen i sin översättning, något han inte är ensam om. Italienskan är rimvänlig på ett helt annat sätt än svenskan. Kritikerna har inte bekymrat sig för det. Jag däremot saknar rimmen. Dante har använt rimmen – tre ord rimmar med nya ”trerim” intvinnade i de föregående rimmen på ett intrikat sätt, ababcbcdcdedefe o.s.v. – för att fånga den kristna treenigheten och för att låta texten få ständig skjuts framåt. Men det är uppenbarligen ett val Björkeson gjorde för att få bättre språkligt flyt i översättningen.
Klassiker på löpande band
Insatsen följdes sedan upp av den ena klassikern efter den andra. Men ett par år tidigare, 1981, hade Björkeson faktiskt översatt den stora italienske poeten Giacomo Leopardi från början av 1800-talet, dock i samarbete med en annan översättare. Fast då hade han redan hållit på med översättningar i flera decennier. För sitt eget nöjes skull, för att komma författarna och verken närmare! Alla vet vi ju att när man arbetar med något kommer man det närmare än att bara läsa om det.
Men översättningarna var ämnade för byrålådan. Där fanns allehanda italienare och spansktalande skalder – som ingen har fått ta del av. Björkeson menade att det redan fanns goda översättare av det han gjort. Inte skulle väl hans arbeten se ljuset då. Han var visst lika ödmjuk som han var skygg. Svenskare kan ingen vara.
Utöver några italienare från 1800- och 1900-talen kom så under slutet av 80-talet slag i slag Det ondas blommor av Baudelaire, Aeneiden av Vergilius och Kärleksdikter av Petrarca. Alla kliade sig i huvudet som hade de löss. Inte bara hade vi en översättare som dök upp som gubben i lådan, karlen kunde ju många språk och behärskade dem alla lika superbt: franska, latin och gammal toskanska. Och gav sig på Klassikerna med stort K!
Diktsamlingarna av Baudelaire och Petrarca utgör ett urval av dikterna. Många dikter men inte alla! Men vilken poesi, särskilt Baudelaireboken! Det är som om de stora poeterna har sporrat översättaren till bästa kvalitet. Petrarca och Baudelaire skrev Europas två kanske bästa diktsamlingar, och man undrar om Björkesons fantastiska översättningar beror på poeternas lysande lyrik eller på översättarens underbara handlag med det svenska språket. T.ex. den första strofen i Baudelaires dikt ”Smyckena”:
Min älskade var naken, hon förstod min smak
och bar blott sina smycken, vilkas rika prakt
åt henne gav den air av segerrusig makt
en lycklig slav kan ha i moriska gemak.
Aeneiden å sin sida kallas ju hela Europas klassiker av poeten TS Eliot. Vissa anade kanske lite högmod av den där Ingvar Björkeson. Vad ska han göra härnäst? Finns det ingen hejd på honom? Men som sagt, högfärd var inte Ingvars melodi, han gjorde bara vad han måste – för att få bättre insikt i sina älsklingsverk och för att ge svenskarna modern tillgång till de stora klassikerna.
Tillbaka till ursprunget: Homeros
Efter ett par moderna italienare och den frodige romaren Sextus Propertius (bland annat en av Ezra Pounds favoriter, och min) gav han sig under 90-talet på den förste och den störste av dem alla: Homeros. År 1995 kom Odysséen och 1999 Iliaden. Vid det här laget var Björkeson givetvis etablerad som översättare (om än skygg och i skuggorna), men nu var det bara att falla till föga. Amatören var den bästa av dem alla. Han var som en Heinrich Schliemann, amatörarkeologen som fann både Troja och Mykene. Ingvar Björkeson är den främsta av svenska översättare. Det är bara att konstatera. Han har gett de största klassikerna en ypperlig svensk språkdräkt.
Givetvis kom det mer kritik nu än i början. Klassicisterna kunde ju inte låta en amatör gå fläckfri genom proceduren. Klassisk grekiska räknas ändå som det svåraste och skönaste vi har i Västerlandet. En kollega till mig beklagade sig till exempel över Björkesons lite slapphänta användning av daktyler, spondéer och cesurer och vad det nu kan heta, det vill säga versens grundelement. Där var Erland Lagerlöf, som översatte Homeros hundra år tidigare, noggrannare, menade kollegan. Kanske det, men sätter man översättningarna bredvid varandra finner man dem väldigt lika i versen – fast Björkesons språk är betydligt smidigare (och förstås utan gamla verbböjningar). Och därmed behagligare för en svensk à la 2000.
Björkeson själv har förstås hela tiden vetat att han har haft en gigantisk fördel. Han har kunnat förbättra där tidigare översättare brister. Han har kunnat stå på deras axlar, som liknelsen lyder. I stort sett alla har dock varit eniga om att Björkesons insats är herkulisk. Han har gett Homeros en enastående svensk språkdräkt. Det nakna och råa våldet, löjligt käbbel hos både människor och gudar, de vidunderliga homeriska liknelserna, strävan efter ära, silkeslena kärleksstunder – allt det som Homeros berättar i sina verk har Björkeson fångat i en mycket ordrik samt både smidig och robust svenska.
Aldrig översatta verk
På drygt femton år hade sålunda Björkeson översatt de största klassikerna. Men hans insatser därefter är egentligen än viktigare. Homeros, Dante och Vergilius fanns redan på svenska i flera översättningar. Några klassiker väntade dock på sin svenska språkdräkt. De homeriska hymnerna, konstfulla berättelser om gudarna av anonyma författare, kom 2004. Apollonios Rhodios epos Argonautika om Jasonsagan och det gyllene skinnet kom året därpå. Pindaros samtliga oden över vinnare i de panhellenska spelen (de olympiska spelen var ett av fyra sådana) gavs ut 2008 och 2010. Ovidius lärodikt Fasti om romerska högtider publicerades 2017.
Björkeson provade nu också på det engelska språket, nämligen några epos av John Milton. Det förlorade paradiset, som kom ut 2012, fanns sedan tidigare i översättning av Frans G Bengtsson i en något förkortad version. Det återvunna paradiset samt Simson i Gaza (2013) fann dock först nu sin svenska språkdräkt. Det har varit underbart att som svensk för första gången läsa de verken på sitt modersmål.
14 översättningar på 17 år
Samtidigt som Björkeson således provade nya stigar närmast spottade han ur sig översättningar av andra klassiker. Från år 2002 till 2019, då hans sista översättning utkom (såvida det inte finns lite efterlämnat material där på Björnsonvägen), publicerades 14 översatta klassiker av hans hand. Det är ett ofattbart arbete, inte bara för att vissa av oss älskar de gamla böckerna och därmed beundrar översättarjobbet utan för att det kräver sitt arbete.
För det första är det poetiska verk, alla på vers, vilket kräver ett noggrant arbete. För det andra rör det sig om språkvirtuoser. Pindaros var känd för sin mycket dunkla och svårtydda stil. Vergilius skrev inte mer än några rader per dag för att bevara den höga kvaliteten. Baudelaire använde mängder av ovanliga ord i sin poesi. För det tredje rör det sig om gamla verk på gamla språk. Dagens svenskar kan inte läsa vikingasvenska, språket är för annorlunda. Hur är det då inte med döda språk som latin eller klassisk grekiska? Det kräver både djupa förkunskaper och ett ständigt nytt kunskapssökande. Därtill är Grekland och Rom antika kulturer som måste förstås från en helt annan tidshorisont, vilket kräver än mer kunskap. Slutligen måste inte bara texten överföras till modern svenska, utan mycket måste förklaras för läsaren i notförklaringar. Annars går mycket förlorat vid läsning. Björkeson har därvid varit mycket noggrann.
Pedantiskt arbete
Man kunde tro att en annan blev lite slarvig när arbetstakten var så intensiv. Men så var det inte. Det har undertecknad sin goda erfarenhet av. När jag fick använda lite texter för mina läromedel krävde Björkeson att få kontrollera mina inskanningar och citat så att det verkligen stämde. Inget fick lämnas åt slumpen eller avvika från hans original. Med rätta hökade han på det sättet, ty jag fick lite smisk på fingrarna på grund av lite slarv. Det var bara för mig att ändra inför tryckning.
Björkeson var alltså närmast autistiskt minutiös i sitt arbete. Rätt ska det vara – till varje pris. I renässansdramat Aminta av Torquato Tasso finns en erratalista när man köper boken där det står att ett tryckfel har smugit sig in. På en rad på en sida råkar det stå ett ”är” för mycket, vilket påpekas för läsaren. Rätt ska det vara. Undrar om Björkeson övervägde att kräva ett omtryck? Annars finns det i just Tassos drama en av litteraturhistoriens mest underbara passager som Björkeson har återgivit sagolikt vackert på svenska. Några herdar har blivit störda av civilisationens konstigheter, bland annat fenomenet heder, och beklagar sig.
Skön var du, gyllne ålder,
ej för att mjölk har strömmat
i floderna och skogen dröp av honung,
ej för att jorden, orörd
av plogen skänkte frukter
och ormarna var utan gift och vrede
och inte för att stormmoln
ej bredde ut sitt täcke
när i en evig vårtid,
den som nu tänds men hastigt
släcks ut, vår himmel log av ljus och klarhet
och ingen främmad fura
bar varor eller krig till andras stränder,
nej, blott för att det tomma
innehållslösa namnet,
denna bedrägliga och falska avgud
som av den sjuka hopen
nämns heder nu och gjort sig
till människonaturens envåldsherre,
ej blandade sin oro
i en förälskad skaras
sorglösa, ljuva glädje.
För själarna, förtrogna
med frihet, var dess hårda lag helt okänd,
men känd naturens gyllne
lag: ”Tillåtet är allt som bringar lycka.”
Bland blommor och vid bäckar
har amoriner dansat
och inga bågar bar de eller facklor,
och herdar och herdinnor
blandade smek med orden
och viskningar, med viskningarna täta
och långa, ömma kyssar.
Blottade röjde jungfrun
de vårligt friska rosor
som slöjan nu betäcker
och bröstets späda, än ej mogna frukter,
och älskaren sågs ofta
vid sjö och källa gäckas med sin kära.
Först var du att beslöja
njutningens källsprång, Heder,
och neka kärlekstörstiga dess flöden.
Du lärde sköna ögon
att nedslås blygt och skamset
och gömma för de andra all sin fägring,
du samlade i hårnät
de lockar vinden upplöst,
åt vällustfyllda gester
gav du en avmätt skygghet,
åt talet tyglar, sirlighet åt stegen.
Ditt verk, o Heder, är det
att Amors gåvor nu har blivit stölder.
Vår gråt och våra plågor
är din beundransvärda
bedrift. O, Amors herre och Naturens,
du tämjare av kungar,
vad har du här att göra
på denna plats där ej din storhet rymmes?
Ge dig i väg, stör sömnen
hos ryktbara och mäktiga i stället
och tillåt oss, en ringa,
föraktad hop, att leva
som forna tiders mänskor, dig förutan.
Och låt oss älska; åren
ger ingen rast åt livet som förrinner.
Ja, låt oss älska! Solen dör och födes
på nytt, men vi skall fråntas
dess korta ljus; och dödens natt är evig.
Ingvar Björkeson var inte bara produktiv, pedantisk, skygg och ödmjuk. Han var mycket generös. Han gav mig utan att kräva ett öre rätten att använda en stor mängd dikter och utdrag till läroböcker. Det gick ju till återväxten, resonerade han. Bara han fick granska det hela. När jag hade honom på tråden en gång sade han faktiskt: ”Vet du, jag har just översatt Ovidius Metamorfoser, om du vill använda något där.” Han lät mig således använda ett utdrag ur boken innan den kommit ut i handeln.
Vilken översättning är bäst?
Metamorfoser, utgiven 2015, var en av Björkesons sista översättningar innan han träffade Dante i himlen och Vergilius på de elyseiska öarna. Var det kanske hans främsta insats? Eller var det Iliaden? Eller Dante? Aeneiden? Eller någon av dem man personligen är barnsligt förtjust i, såsom Propertius, Theokritos eller Baudelaire? Sådana löjliga frågor vill vi ju alltid ställa och få ett vettigt svar på. Vilken tjej i klassen är snyggast?
Gärningen i sin helhet är förstås utan motstycke och kulturellt sett ovärderlig för allmänheten. Inte minst har han sporrat andra att pröva sina vingar. Man talar ofta om att vår tid är lite på dekis, men när det gäller översättningar av klassiker är det bättre ställt än någonsin tidigare. Tack vare Björkeson och hans kollegor. Fast vilken bok skulle jag ta med mig till den där öde ön?
Personligen blev jag helt exalterad när jag läste Theokritos idyller. Theokritos var verksam på 200-talet f.Kr., en grek född på Sicilien (där det fanns grekiska städer) som skrev korta berättelser på hexameter i bukolisk stil, d.v.s. i lantlig miljö, ofta med herdar som huvudpersoner. Naturlivet i stället för staden! Han kallade berättelserna för idyller som då betydde ”liten bild” eller ”kort scen”. Ordet har på grund av innehållet med tiden skiftat betydelse till ungefär ”behaglig miljö orörd av makt och sånt”. Tassodikten ovan är en bukolisk dikt. I Theokritos idyll Skördefesten har slutligen ett par vänner kommit fram till sitt mål ute på landet.
Höga kronor av alm och poppel skälvde för vinden
över vårt huvud, och heligt vatten från nymfernas grotta
strömmade sakta sorlande ned helt nära intill oss.
Brynta av solen, högt bland skuggande grenar och ivrigt
pladdrande klängde cikadorna tätt, och ur taggiga törnsnår
längre bort steg lövgrodans rop, dess kväkande locksång.
Lärkor och steglitsor sjöng och turturduvorna sörjde
klagande; gyllne bin såg vi svärma kring källornas svalka.
Ymnig skördetid doftade allt och mognade frukter.
Framför fötterna på oss rullade päron, och äpplen
dråsade ner vid vår sida; tunga dignade slånen,
överfyllda av bär, och grenarna hängde mot marken.
Jag tar med mig Theokritos till ön. Fast till nästa ö väljer jag en annan bok. Åter till Björkeson! Han ägde onekligen en otrolig känsla för de gamla mästarna på alla möjliga språk och en makalös sensibilitet för det svenska språket. Hade han valt fantasins väg hade han säkert blivit en av Sveriges bästa poeter. Själv är jag tacksam att han valde översättarbanan sent i livet.
Tack Ingvar Björkeson för allt du har givit oss. Må du återfödas som poet.
Prenumerera för 99 kr/mån!