Det påtagligt övertygande och betvingande i Beethovens musik har delvis möjliggjorts av den tidsanda som ledde till borgarklassens framspringande och självständighetssträvan. Men oavsett omständigheterna är det individen som skapar konstverket.
Vi ska därför ställa oss två frågor. Hur kom Beethovens musikaliska uttryck till stånd genom de musikaliska former han ärvde och utvecklade, och varför känns detta uttryck unikt och griper oss så starkt?
Beethoven och den musikaliska formen är ett av de största äventyren i den klassiska musikens värld, och vi närmar oss detta äventyr genom att visa vad mästaren kunde få ut ur den så kallade ABA-formen. Med vår pålitliga kaptens hjälp tar tidsmaskinen oss till Wien 1795. Där lyssnar vi på det ömsom eleganta ömsom dramatiska scherzot ur Beethovens tredje pianosonat i C-dur. A-delen börjar vid 17:50, B-delen vid 19:21. Ni hör själva när A-delen återkommer.
Den psykologiska idéen med den mogna typ av ABA-form som Beethoven använder är att vi börjar ”hemma” (A), gör ett besök ”borta” (B), och sedan kommer ”hem” igen (A). Formen fyller ett djupare mänskligt behov. Vi vill gärna börja i hemmet, uppleva något nytt utanför det, och sedan komma tillbaka till det välbekanta.
Beethoven briljerar redan i den strukturellt enkla ABA-formen, men det är i sonatformen han antar en jättes format. Det är där han tar med oss in i det högdramatiska musikaliska kraftspel som blivit en ikonisk och självklar del av den västerländska kulturen. Med tidsmaskinens hjälp vi gör en lokalresa i Wien till år 1799. Det år då den redan av samtiden hyllade ”Sonata Pathétique” gavs ut. Vi hör första satsens sonatform.
Sonatformen är en under lång tid gradvis experimentellt utbyggd ABA-form. De tre delarna har av musikvetenskapen döpts tills exposition, genomföring och återtagning. Schematiskt fungerar formen enligt skolboken som följer. I expositionen presenteras ett eller flera teman, i genomföringen stöps delar av temamaterialet om harmoniskt och på andra sätt, varefter återtagningen mer eller mindre repeterar expositionen.
Vi lyssnar åter på samma musikexempel och försöka fånga in vad som händer, nu när vi vet lite mer om hur sonatformen fungerar.
Efter en långsam, dramatisk introduktion kommer expositionen med ett tydligt upprört förstatema vid 1:34. Det följs, efter en övergång, av ett gracilare andratema vid 2:03. Efter repris på temapresentationen kommer genomföringen vid 4:34. Den börjar med en variant av den långsamma inledningen, varefter Beethoven väljer att låta förstatemat och en fras ur introduktionen kämpa om uppmärksamheten innan återtagningen tar oss hem igen.
Vi har upplevt en dramatisk presentation av motsatta krafter, en än mer dramatisk kamp mellan delar av dem, och till sist samma krafter igen. Andra gången framstod dem i nytt ljus och hade på något sätt förlikat sig med varandra.
Svarsförslaget på våra inledande frågor blir därmed att Beethovens unika storhet ligger i hans förmåga till djupgående spegling av våra egna inneboende motstridiga krafter. Vi känner instinktivt igen dem, likaså deras kamp med varandra, och vi tar med stor tillfredställelse emot den förlikning mellan dessa krafter som sker i den sista delen av Beethovens mästararbete i sonatformen.
Denna forms flexibilitet, och Beethovens nydanande användande av den, gör att man inte kan räkna ut i förväg vad som ska hända i genomföringen. Kapten hjälper oss att exemplifiera detta genom att i lokalreseläge styra tidsmaskinen mot den 8 december 1813. Vi stannar vid universitetet i Wien för uruppförandet av Beethovens sjunde symfoni. En konventionell analys av första satsen skulle kanske säga att förstatemat kommer vid 3:50, andratemat vid 5:08, och genomföringen vid 6:01.
Hände det nu något direkt slående vid 5:08? Nej, men det behöver det heller inte göra. I sonatformen väljer tonsättaren efter eget omdöme och smak kvoten av kontraster i första delen. Formens grundläggande idé är i praktiken, något förenklat, att presentera valfritt material i expositionen, se vilka möjligheter som döljer sig i detta material, och visa det i genomföringen. Beethovens unika handlag med sonatformen gör att genomföringen ofta blir så spännande som i den förstasats vi just hörde. Oväntat är både att den börjar med ett slags kanon och sedan blir påfallande dramatisk på ett sätt som den soliga expositionen knappast antydde.
Kapten har nu tagit oss till Theater an der Wien år 1808 så att vi med våra nyvunna kunskaper kan avsluta vår äventyrsresa i de musikaliska formernas värld på bästa sätt. Vi ska höra det mest berömda exemplet på sonatform som existerar. Första satsen av Beethovens femte symfoni.
Prenumerera för 99 kr/mån!