(Första delen i serien publicerad här.)

En gång tiden försökte jag förmå fotografen Siwer Ohlsson att ställa upp i ett bokprojekt där han skulle berätta sina minnen för en författare. Siwer var en fascinerande person, inte bara för att han genom sina fotografier normaliserade den alltmer nakna utvikningsflickan i den svenska kulturen från 1960-talet och framåt. Diskussionerna med honom var alltid stimulerande, men vi kom ändå aldrig riktigt någonvart. Efter några månader berättade författaren för mig att Siwer hade undrat: ”Är Boris jude?”.

När Siwer senare hörde av sig sent en kväll förklarade – och frågade – jag: ”Nej, jag är inte jude, men om jag nu skulle vara det, skulle det innebära något problem för dig, och i så fall varför?”

Siwer försäkrade mig att det snarare var tvärtom, min eventuella judiskhet såg han som en förutsättning för att boken skulle sälja bra. Han förklarade utförligt varför så skulle vara fallet, och vilka erfarenheter han utgick ifrån – de var från hans tid i USA. Om inte annat kunde jag konstatera att han tänkt igenom projektet noga.

Andra är inte så noga när de diskuterar det ”judiska” –  och det må låta förmätet, men det gäller även dem som tillhör gruppen i fråga.

När den svarte komikern Dave Chapelle häromveckan i en monolog i Saturday Night Live skämtade om Kanye West och judar kom snabbt anklagelserna om anti-semitism. Chappelle talade bland annat om att Kanye hade brutit mot ”reglerna i show business”, och hur man ska uppfatta och beskriva dem som befolkar toppen av maktstrukturerna:

”Om det är svarta, då är det ett gäng, om det är italienare är det maffian, om de är judar så är det en ren tillfällighet och man ska aldrig prata om det”.

Jonathan Greenblatt, ledare för Anti-Defamation League, gick omgående till angrepp:

”Vi ska inte vänta oss att Dave Chappelle fungerar som samhällets moraliska kompass, men det är mycket störande att se hur NBC och Saturday Night Live inte bara normaliserar, utan också populariserar, anti-semitism”.

Något annat var väl inte att vänta av Anti-Defamation League som alltsedan bildandet 1913 sett som sin uppgift att bekämpa “förtal mot det judiska folket”.

Men en annan uppgift man ägnat sig åt genom historien är att förklara och påpeka att judar inte är svarta, judar är vita. 1939 uttryckte organisationen det på följande sätt:

”Ska man vara korrekt, finns det vetenskapligt sett tre stora raser i världen – den svarta, den gula och den vita. Inom den vita rasen har alla underraser sedan länge blandats upp, och vi judar är en del av den allmänna vita blandningen”.

Kan verka märkligt det här med att judar i Amerika skulle behöva bedriva kampanjer för att övertyga omgivningen om att de var vita.

Men som i varje annat land fanns det sociala och kulturella hierarkier i USA – alltsedan nationens födelse (och dessförinnan). Som grupper hade svarta och judar en sådan ställning i samhället att man kan ställa sig frågan om de ens ingick i hierarkin. De befann sig utanför den pyramid där irländare, italienare och slaver trälade på de lägsta avsatserna.

Judarna hade därför ett behov av att peka på sig själva och säga: ”Men titta, vi är också vita, vi är inte svarta. Vi är bättre än de svarta.”

Men många andra vita var svårflirtade. Den demokratiske politikern, pastorn, poeten och nykterhetsivraren Arthur Talmage Abernethy hävdade 1910 i sin bok ”The Jew a Negro; Being a Study of the Jewish Ancestry from an Impartial Standpoint” att:

”Tusentals år av försök att kasta av sig negermentaliteten har inte lyckats utplåna det som utmärker den rasen, och dagens jude är i allt väsentligt en neger när det gäller vanor, fysiska ovanligheter samt beteenden…”. Abernathy menade att svarta och judar förenades i att männen var översexualiserade, vilket ofta kunde ta sig uttryck i övergrepp mot kvinnor. Till judarnas mer tilltalande sidor räknade Abernathy att de liksom de svarta var ”till sin natur musikaliska” .

Judiska rabbiner i USA gick till motangrepp, och lutade sig ofta mot den judiske antropologen Maurice Fishberg. Denne hade i två verk, Physical Anthropology of the Jews (1902) och Jews: A Study of Race and Environment (1911) lagt fram vad han ansåg vara bevis för att judar inte hade något med svarta att göra. Fishberg hade nämligen mätt skallar och resultaten menade han gjorde det klart att de flesta judarna vid den tiden härstamma från bergsregionerna i Kaukasus.

Approprierad judendom?

Detta kan verka som en märklig utflykt i udda idédebatt för 100 år sedan i USA – men det är en vandring tillbaka i tiden som är nödvändig för att förstå det egendomliga i dagens kulturkrig i det landet.

Basketstjärnan Kyrie Irving har alltsedan han på twitter rekommenderade filmen Hebrews to Negroes: Wake Up Black America anklagats för anti-semitism. Han har bänkats av sitt lag, som hellre tagit förluster utan sin kanske bästa spelare än att riskera att själva anklagas för anti-semitism. Irving har också förlorat ett stort sponsoravtal med Nike.  I går gjorde han en total avbön i tv-kanalen SportsNet New York (SNY), och han berättade där att han genom samtal med representanter för den judiska befolkningsgruppen förstått vilken skada han ställt till med. Det är oklart vilka han talat med, men vi får veta att också under den här processen samtalat med representanter för ”alla de fyra raserna, samt för kulturer och religiösa grupper”. Man blir ju nyfiken på vilka som räknas till de fyra raserna, och vem som arrangerat omskolningen och utsett dem han ska tala med. Eller har Kyrie bara vandrat runt i Brooklyn och liksom tänkt; ”Men kolla, en synagoga, jag går in och snackar lite med dem … och titta där … ett buddist-tempel, jag slinker in där också …”

Och så vidare.

Kyries rekommendation av en mycket märklig och förvirrad film, har slutat med en märklig och förvirrad avbön. Högst oklart om Kyrie blivit klokare, men han har i alla fall kanske säkrat att han inte blir mindre rik.

Den som betraktar det hela utifrån förstår i vilket fall inte riktigt vad som pågår.

När det gäller filmen som Kyrie rekommenderade är den usel, och den bärande tanken i den är att svarta är de verkliga judarna och att de som i dag kallar sig judar approprierat judendomen från de svarta.

I sak skiljer alltså dock just den tankegången inte från det judiska rabbiner i USA hävdade en gång i tiden: ”… vi är inte svarta, vi är vita och kommer från bergen i Europa”.

Det finns i de pågående kulturkrigen inte bara en oförmåga utan också en ovilja att anstränga sig och förutsättningslöst försöka förstå historien – utan människor bara skriker eller muttrar fram sina åsikter – utan att riktigt förstå vad de säger.

Den ursprungliga anti-semitismen i USA hävdade att judar var precis som svarta och därför lägre stående. Svaret från judar blev då ofta att angripa svarta som en lägre stående ras för att visa att de själva minsann var vita. Det blev en avgränsning – judisk rasism mot svarta blev ett vapen för att bemöta vit anti-semitism. Även judiska vänsterradikala magasin innehöll uppmaningar till läsarna att hålla sig undan de svarta kvarteren i sina städer för att inte smittas av den svarta sedeslösheten. Judiska tidningar i New York innehöll goda råd till de ”stackars” judar som var tvungna att hålla igång butiker i exempelvis Harlem; råden gällde hur man skulle skydda sig från det mesta – från rån till våldtäkt, och förstås hur man undvek att dras in idet syndiga levernet norr om Central Park.

Accepterade som vita

Men samtidigt var de judar som ville bli accepterade som vita, och inte betraktas som en slags svarta, tvungna att bekämpa de judar som betedde sig på ett sätt som faktiskt gjorde att sådana som Abernethy fick vatten på kvarn. Det var dessutom länge så bland anti-semiter av Abernethys slag att de betraktade judarna som mer farligt sexuellt sedeslösa än de svarta – detta eftersom de såg judarna som mer listigt affärsmässiga, vilket de menade bevisades av den judiska kontrollen över porrindustrin. Som Jay A. Gertzman visar i sin Bookleggers and Smuthounds:The Trade in Erotica, 1920-1940 dominerade judar pornografin i USA redan innan den hade blivit industri – och fortfarande var av det mer hantverksmässiga slaget. Efter andra världskriget tog de ledande personerna språnget och började producera pornografi i industriell skala. I en artikel i Jewish Quarterly – Jews in the American porn industry – diskuterar Nathan Abrams bland annat Reuben Sturman som var drivande i den processen. Sturman inledde småskaligt i porrbranschen, men började bygga ett imperium som gjorde att han kom att kallas ”Porrens Walt Disney”. På höjden av sin bana dominerade han i porrtidningsbranschen och hade 200 porrbutiker. Han hamnade i fängelse för skattebrott, men familjeföretaget övertogs av sonen, dessutom hade Reuben Sturmans ekonomichef  Fred Hirsch en son som han ledde in i porrvärlden – och näste judiske porrkung blev därför Steven Hirsch, ”the Donald Trump of porno”. Han skapade vad som kom att kallas för ”the Microsoft of the porn world”.

Nathan Abrams noterar i sin text att merparten av de manliga stjärnorna i porrfilmsbranschen var judiska, och en stor del av de kvinnliga. Den mest kända, numera ökända, stjärnan var Ron Jeremy.

När porrbranschen växte fram i USA fanns det flera möjliga förhållningssätt.

• Ett var det anti-semitiska: se, så moraliskt degenererade judarna är – de nöjer sig inte med att vara fördärvade, de försöker fördärva oss andra också. En variant på detta är att man hävdar att produktion av porr är ett led i en gigantisk judisk konspiration för att undergräva moralen i världen.

• Ett annat sätt att se på det kom från de judar som ville bli accepterade i det amerikanska samhället – de tog avstånd från porr och skörlevnad i alla dess former, ett tidigt exempel på detta var Belle Moskowitz kamp för att reglera tillgången på alkohol och verksamheten på klubbar, barer och danshak. När hon dog 1933 förklarade New York Times att hon hade varit den mäktigaste kvinnan i amerikansk politik.

• Det tredje förhållningssättet innebär att man som Jay A. Gertzman bara lugnt konstaterar att pornografi var ett område som – liksom Hollywoods filmstudios – stod öppet för den som ville och vågade; där fanns inga barriärer för den som var jude.

• Sedan finns det ett fjärde möjligt förhållningssätt; man uttrycker sin glädje över vad judarna åstadkommit i uppbygget av porrindustrin. Ett exempel på det är Abraham H. Foxman, en tidigare ledare för Anti–Defamation League, som förklarade: ”De judar som är verksamma i porrindustrin gör det som individer som försöker uppfylla den amerikanska drömmen”.

Ett annat påstående anti-semiter framförde, och som de menade bevisade att judar var som svarta, var att judarna var framgångsrika idrottsmän. Typ: starka kroppar men klena hjärnor.

Och förvisso hade judar under första halvan av 1900-talet en dominerande roll i amerikansk idrott. Två tredjedelar av alla de tio bästa vita boxarna i varje viktklass var judar. Det var ett sätt att i dubbel mening sätt att slå sig fram i samhället.

Dominerande i idrotter

Judar var framstående i amerikansk fotboll, och basket betraktades som en judisk idrott – så totalt dominerade de judiska lagen basketligorna. Det är ingen överdrift att säga att sporten skapades och proffessionaliserades genom de judiska lagen. Men här berodde det efterhand på att det var en möjlighet för judar att komma in på universiteten. Yale var det första universitetet som lättade på restriktionerna för judar, bara för att kunna förstärka sitt basketlag. I magasinet American Hebrew deklarerades att basket var kungsvägen för judar till universitetet och integration.

Efter andra världskriget försvann de judiska idrottsmännen från fotbollen, boxningen och från basketarenorna. De fanns dock kvar som ägare, tränare och managers.

Vad hade hänt?

Andra världskriget hade hänt.

En av de stora frågorna i USA när andra världskriget närmade sig sitt slut var vad man skulle göra med alla de veteraner som skulle återvända hem från slagfälten i Europa och Asien.

Hur skulle det bli med arbete och bostad? Många av dem hade gått från att nyss ha varit pojkar till att bli män. Var de nöjda med att flytta hem igen till pojkrummet? Fanns det jobb? Många politiker mindes med fasa de stora demonstrationerna av arbetslösa veteraner som pågått i ett årtionde efter första världskriget.

Lösningen blev en ny lag och ett gigantiskt stödpaket, Servicemen’s Readjustment Act of 1944, eller som den oftast kallas; ”The GI Bill”. Åtgärderna innebar hjälp med bostadslån och utbildning.

Mellan 1944 och 1955 kunde 4,3 miljoner veteraner köpa sig en bostad med hjälp av statligt garanterade lån. I nutida penningvärde kostade det staten 3500 miljarder kronor.

Åtta miljoner amerikaner utnyttjade lagens möjligheter och det studiestöd de kunde få för att börja på universitet eller högre yrkesutbildningar.

Män som kom från fattiga europeiska immigrantfamiljer – polacker, italienare, irländare, och judar kunde nu ta språnget och bli tandläkare, ingenjörer, advokater, läkare, lärare eller yrkesmän i mer manuellt inriktade arbeten som rörmokare eller elektriker. Efter, och ibland under utbildningen kunde de också använda stödet för att köpa sig ett hus i de villaförorter som växte fram runt storstäder – och lämna de trångbodda innerstäder de själva växt upp i.

En grupp veteraner från kriget var dock i praktiken undantagna. De svarta. Inte så att lagen gjorde förbehåll och bara gav vita veteraner möjligheten att studera eller få ett bostadslån – men lagen var utformad så att verkställandet och beviljandet av stödet skulle ske på delstatsnivå.

Hollywood som inspiration

1,8 miljoner svarta hade varit inkallade till militärtjänst under kriget, 79 procent av dem kom från USA:s sydstater – delar av USA där segregationen var total och där de demokrater som styrde inte var särdeles benägna att bevilja svarta vare sig studiestöd eller bostadslån. I Mississippi gick o,o6 procent av bostadsstödet till svarta. Det här brukar vara den vanliga förklaringen till att få svarta veteraner fick stöd genom GI Bill. Allt var de onda sydstatarnas fel.

Men hur var det i nordstaterna? I New York och New Jersey gick 0,0001 procent av de bostadslån som beviljades till veteraner till svarta.

När det gäller högre utbildning var de svarta veteraner som fick studiestöd genom GI Bill i princip alltid förvisade till de små universitet som var inriktade på svarta elever.

Man kan fundera del över att svarta och vita som i dag klagar på vad de ser som rasism riktad mot svarta alltid tar upp frågan om slaveriet – men aldrig GI Bill.

Det är en slags anti-rasism inspirerad av Hollywood. Det är känslor istället för kunskap.

GI Bill öppnade vägen för judarna in i det amerikanska samhället, kvar utanför blev de svarta.

Det innebär att judisk rasism mot svarta inte längre sågs som nödvändig, och istället skapades till stora delar en helt ny relation mellan judar och svarta.

I nästa avsnitt diskuterar vi vad som hände i USA under andra världskriget – på universiteten och senare i svarta getton – och hur relationen mellan svarta och judar förändrades i och med medborgarrättsrörelsen.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Boris är chefredaktör för Morgonposten.