Den unge mannen var säkert fylld av förundran när han gick till sitt arbete varje dag. Han fick göra det han alltid drömt om att få göra – ibland under svåra umbäranden.

Han hade skrivit. Skapat.

Hans första roman hade fått goda recensioner. Men kritikerberöm betalade inte hyra och mat.

Men hans nya jobb gav honom bra betalt. Obegripligt bra betalt, tyckte han, och kunde inte riktigt förstå en del av de andra manusförfattarna på Warner studios som tyckte att de gott kunde få mer betalt.

Men just nu verkade drömmen på väg att ta slut.

För nyss hade han för första gången fått se filmstudions mäktige chef Jack L. Warner kliva in i det stora rummet. Warners blick hade direkt stannat vid just den unge mannen, och blicken hade stannat kvar där. Förundrat. Warner ruskade på huvudet som han inte kunde tro sina ögon och skrek sedan: ”En svarting! Vad i i helvete! En svarting! Ut med niggern! Jag vill inte se några niggrer här!”

Det var bara att packa ihop för den unge mannen – som hette Chester Himes – och återgå till romanskrivandet.

Jag tänker på den scenen när jag läser Amat Levins kolumn i DN Kultur. Levin skriver apropå Kanye West och Kylie Irvings uttalanden om judar. Uttalanden om stämplats som anti-semitiska. Levin förklarar för oss att Kanye och Kylie uttalar sig som de gör för att de är obildade och okunniga. När Kanye West säger att judar kontrollerar musik- och nöjesindustrin beror det på att han ”aldrig öppnat en bok”.

Levin konstaterar också att:

”Svarta amerikaner är unika i sättet de har berövats sin historia”. Kanye och Kylie uttalar sig kritiskt mot judars makt, menar Levin, därför att de inte har en aning om vad som hänt deras förfäder genom seklerna.

Det är här det hela börjar bli lite knepigt.

Levin verkar själv nämligen inte ha öppnat så många böcker i frågan, och verkar uppenbarligen inte känna till den mer än hundraåriga historien av judiskt hat och förakt mot svarta i USA. Det blir lite märkligt när Levin kommer dragande med Nation of Islams texter  – men samtidigt undviker att i sammanhanget diskutera etablerade historikers verk; även judiska historiker har diskuterat relationen mellan svarta och judar i USA – och varför så många judar hade en stark motvilja mot svarta, samtidigt som de ofta kom att exploatera dem.

(Jag tror inte judar är genetiskt kodade att upprätta hemliga sammanslutningar för att ta kontroll över världen, men jag tror definitivt att samhälleliga förhållanden och kultur kan få grupper av människor att agera i egenintresse – och då gäller det att studera dessa samhälleliga förhållanden och dessa kulturer för att förstå världen och historien. Detta skriver jag bara för att slippa alla de slappa mot-”argument” som är så vanliga när det gäller den här frågan. Låt oss lugnt och sansat försöka se världen som den ser ut och växt fram).

Hur gick det för Jack L. Warner efter mötet med Chester Himes – och hur gick det för Himes?

Chester Himes andra roman Lonely Crusade kommer ut 1947. Den handlar om en radikal svart organisatör som anländer till Los Angeles för att bygga upp fackföreningar. Kritiken mot romanen är omedelbar och hård från judiska skribenter som stämplar verket som anti-semitiskt eftersom Himes skildrar den rasism och de nedlåtande attityder som huvudpersonen möter från intellektuella, kulturarbetare och ledare i det kommunistiska partiet (representanterna för de tre grupperna är oftast judiska i romanen). Himes – som utgått från den verklighet han själv mött och upplevt i Kalifornien får nu veta att så kan man inte skriva några få år efter det att koncentrationslägrens fasor avslöjats – då är man själv inte bättre än en nazist. Himes tröttnar, flyttar till Frankrike och kommer att stanna i Europa för resten av sitt liv. Här skriver han den svit med noir-deckare om Harlem som litterärt gör honom till Raymond Chandlers och Dashiell Hammets jämlike, om inte till och med deras överman. Himes ironiska hållning, svarta humor och grundläggande pessimistiska syn på tillvaron gör den hårdkokta prosan naturlig – medan man ofta märker hur Chandler och Hammet fått kämpa och slita sig till den sortens sätt att skriva. I Frankrike får verken – och annat Himes skriver –  den uppmärksamhet de förtjänar. I USA flyter ofta attacker mot Lonely Crusade upp till ytan för att bemöta den som skriver uppskattande om Himes skildringar av Coffin Ed Johnsons och Gravedigger Jones äventyr i Harlem på 1950-talet.

I Paris umgås Himes med de svarta författarna Richard Wright och James Baldwin som liksom Himes återkommande i USA kritiserats för att det skulle finnas anti-semitiska inslag i deras texter. Som de alla de på olika sätt kommenterade vid ett antal tillfällen fann de det märkligt att de kunde hyllas på den amerikanska östkustens kultursidor för romaner där den vite rasisten var av irländskt, anglo-saxiskt, tyskt eller italienskt ursprung – men Gud förbjuder att den vite rasisten var jude.

Lurade sig till total makt

Hur gick det för Jack L. Warner? Han blev bara mäktigare och mäktigare i Hollywood (och jo, han kom från en judisk familj som undsluppit pogromerna i Polen, något som han gärna påpekade), och han och hans bröder gjorde Warner till den mäktigaste filmstudion i Hollywood – och snart såg Jack Warner till att bli av med sina två bröder. 1956 övertalar han Albert och Harry Warner att de tre bröderna ska sälja Warners. Motvilligt går Albert och Harry med på detta och börjar sälja av sina aktier – omedvetna om att de köps av ett syndikat som Jack kontrollerar; och snart är han ensam ägare av Warners.

Amat Levins kolumn är antingen okunnig – eller en mycket medveten historieförfalskning (båda möjligheterna finns eftersom han skriver i DN). Han diskuterar lite trött James Baldwins essä från 1967 och Levin gör svartas angrepp på judar till en fråga om att de svarta känner sig utsugna av judar eftersom de mött judarna i deras egenskap av hyresvärdar och butiksägare. Baldwins text reduceras av Levin på ett sådant sätt att en okunnig läsare lätt förleds att tro att det hela handlar om att svarta är anti-semiter därför att den judiska slaktaren på hörnet en gång i tiden tog för mycket betalt för oxsvansen eller kycklingen.

Som exemplet Himes visar är problemet mer komplicerat än vad Levins beskrivning ger vid handen. Det svarta möter under årtionden i USA är aktivt, tydligt hat och förakt från judar som haft makt – mycket makt – och som inte bara ägt en livsmedelsbutik på 131:a gatan i New York eller en fastighet på 137:e. De svarta har av dessa män med makt eller kulturellt inflytande beskrivits som djuriska och ointelligenta varelser som judar bör hålla sig undan från. Den motvilja som förvisso finns bland många svarta i USA mot judar är inte enbart resultatet av att svarta fått betala ockerhyror för lägenheter där kackerlackor och råttor härjar, det är svaret på att svarta av en del judar genom historien beskrivits som en lägre stående ras. Det måste rimligen vara möjligt att diskutera detta historiska faktum – och hur sådana som Jack Warner fick makt och utövade den – utan att man stämplas som ointelligent, rubbad eller nazist. Eller?

Tonen i debatten mellan svarta och judar sattes 1906. Då jämförde Booker T. Washington – en av de första stora svarte förkämparna för sitt folk –  i ett tal lynchningar av svarta med pogromer mot judar.  Han fick svar på tal i den judiska veckotidningen Modern View där det förklarades att det var en usel jämförelse eftersom de svarta ”genom sina sexbrott ger sitt folk dåligt rykte”, och att de svarta kännetecknades av ”den okunnighet och slapphet som är grunden för den inneboende kriminaliteten i negern”. I Jewish ledger angreps Washington för sin ”oerhörda fräckhet”. Hur kunde han jämföra judar som var skapelsens krona med svarta som blott ”utgjorde smuts på mänsklighetens lägsta avsats”?

Och så där håller det på – i årtionde efter årtionde (vi ska i kommande avsnitt skildra hur detta öppna judiska hat och förakt mot svarta övergår i nedlåtande paternalism och vad det innebär för dagens debatter i USA).

Amat Levin hör ju till de skribenter som om och om igen brukar tala om urgamla rasistiska strukturer – hur de lever kvar och verkar i mentalitet och praktisk verklighet. Självklart måste väl de judiska rasistiska idéerna om svarta leva kvar i dag? Eller är de de enda rasistiska strukturer som upplösts i tomma inte?

Lika självklart måste den praktiska verklighet som judiska rasistiska makthavare i olika sektorer skapat i USA leva kvar, eller har de lika mirakulöst upplösts?

Märkliga motinlägg?

Det bär mig emot att diskutera dessa frågor eftersom jag kan förutse hur märkliga motinlägg som kommer att produceras, texter som inte utgår från den historiska verkligheten – utan som skrivits för att förklara och försvara den egna positionen i dag; och då kan man tvingas hitta på en historia. Amat Levin gör precis samma sak som han anklagar svarta anti-semiter för att göra.

Förvisso är många av dagens svarta anti-semitiska utfall mot judar i USA präglade av djup okunnighet, och utgår från de mest märkliga konspirationsteorier. När en person som basketspelaren Kylie Irving – som tror att jorden är platt – attackerar judisk makt i det amerikanska samhället gör de flesta som Levin; de säger att man kan ju inte tro på en person som Kylie eftersom denne inte ens begriper att jorden är tämligen rund.

Men hur rubbade Kyries och Kanyes uppfattningar än må vara om historia, religion och ras så är deras konstateranden om att judar ofta har stor makt i många sektorer svåra att bestrida. Man får anta att i Kyries fall spelar det roll att judar länge haft en dominerande roll som ägare av lag i NBA, men spelarna i ligan kan räknas på ena handens fingrar (och man får de flesta säsonger ett eller två fingrar oräknade). I Kanyes fall är det den judiska dominansen i kontrollfunktionerna inom musikindustrin som utlöst hans utfall.

Vi ska i de kommande avsnitten gå igenom dessa – och andra sektorers historia i USA och studera motsättningarna mellan svarta och judar. Hur uppkommer de, vad driver motsättningarna framåt – och vilka uttryck tar de sig i dag?

Bilden som illustrerar serien visar mötet mellan två stora boxare, den svarte Joe Louis och den judiske Max Baer; och serien kommer också att spänna över det mesta – från litteratur till boxning.

Kulturkrigen i USA har alltid spillt över till Sverige – med förödande konsekvenser. Det är därför frågorna är av vikt för oss också.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.