(Första delen av denna artikel om vad stjärnorna kan säga oss om de tre män som möttes i Jalta för att dela upp världen publicerades 12 november).

Storkorset

WC bär inte bara på ett storkors. Det är som att ha en stortrigon fast omvänt. Stortrigonen bärs man av. Storkorset får man bära på. Vi skall här se hur storkorset ser ut i relation till stortrigonen, eller snarare stortrigonerna med Venus som gemensam nämnare.

Storkorset mellan AC, MC, DC och IC, intelligensbefriat men tungt.

Se på de röda strecken! Här har vi ett storkors, alltså en mer eller mindre perfekt kvadrat på högkant. Man skulle kunna rita ut de två oppositionernas röda streck också, som ett likarmat kors, men eftersom det rör sig om punkter som alltid och per definition är mittemot varandra så är det varken brukligt eller viktigt. Det som gör de fyra elementens punkter till ett storkors på just denna himmel är det faktum att den rörliga linjen, den mellan MC och IC, är i exakt rät vinkel till horisontlinjen, alltså till AC/DC-linjen. Det är hyfsat ovanligt, även om det såklart förekommer. Inte en enda planetintelligens är involverad i detta storkors, även om Venus närhet till IC spelar in lite, utan det som utgör korset är att alla de viktiga övergångarna är på kant med varandra.

Så vilka är de, dessa fyra punkter?

AC/DC, MC/IC

AC är övergången från underjorden till dagens klara ljus, där solen stiger upp i österrand var morgon ny. Den punkten är vårt omedelbara gränssnitt till den mänskliga omvärlden.

Österrand (AC), Luft; Västerrand (DC) Jord; Middagspunkten (MC) Eld och Midnattspunkten (IC) Vatten, bildar ett storkors tungt att bära på.

DC, Västerrand, där solen varje kväll sjunker ner i underjordens sfär av skugga, är vårt gränssnitt till den osynliga värld från vilka våra aningar och ingivelser kommer, inspirationernas och varslens andliga värld.

MC, Middagspunkten, markerar tillsammans med sin nattliga motsats IC, gränsen mellan vår utblick åt öster och vår inblick åt väster. MC är den medvetna och IC den omedvetna punkten på denna gräns.

Förutom Venus relativa närhet till IC, vilket ger Winston en livslång förtrolig relation till sin grandiosa, amerikanska socitetsmoder, finns det ingen planetär intelligens i närheten av de fyra elementära punkterna. Men de har likväl sin verkan. MC är, fastän opåverkad av någon planetär intelligens, januspunten, från vilken man samtidigt har utblick över sitt yttre och inblick in i sitt inre liv. Det är från den punkten man brukar avgöra vad man skall göra med sitt liv. Allt som berör kall och yrkesval utgår därifrån. Och i Winstons fall står denna punkt på kant med både gränssnittet till den sociala omvärlden och gränssnittet till den inspirerande andliga världen. Han får helt enkelt jobba på sina relationer, de kommer inte av sig själva (utom den till modern). Och så fort han inte behövdes längre så blev han också bortröstad, och efter en brief comeback, ute ur leken. Han kämpade med depressionens och med flaskans demoner men skrev mycket och givetvis stilistiskt skickligt, inte minst de fyra medryckande banden, sammantaget ett par tusen sidor, om brittisk historia, eller kanske snarare världshistoria ur brittiskt perspektiv. Hans trohet till modern var inte bara personlig, den var även en trohet till moderjorden. Och den tog han med sig när han lämnade politikens larmande valplatser. Han tog även med sitt kors.

S:t George and S:t Andrew

Korset i fråga är speciellt även för att det för tankarna till Brittiska Samväldets flagga, den välbekanta Union Jack med sin kombination av ett engelskt S:t Georgskors och ett iro-skotskt, diagonalt, S:t Andreaskors. Det finns visserligen ingen tydlig kvadratur mellan Pluto och Saturnus — vinkeln dem emellan är ett tuppfjät för vid — men oppositionerna i den plutoniska pilen är tydliga nog. Dristar vi oss ändå till att rita ut den till bristningsgränsen sträckta kvadraturen mellan Pluto och Saturnus så får vi följande figur, ristad i blod, skuld och ära:

Brittiska Samväldets symbol i form av två storkors av tyngd och lidande.

Givetvis arbetar inte seriösa astrologer med någon form av symbolisk signaturlära av detta slag. I sak betyder det ingenting alls att dessa kvadraturer och oppositioner råkar bilda den flagga till vilken bäraren av denna himmel vigde sin livsgärning. Samtidigt är denna figur så talande att den knappast kan bortses från. Och även om vi bortser från det flagranta i detta faktum innebär mönstret av kvadraturer och oppositioner en anmärkningsvärd börda för sin bärare. Den allena kan förklara hans böjda, av tyngd och plågor präglade kroppshållning. Det är lika anmärkningsvärt att den (till bristningsgränsen uttänjda) kvadrat som bildas av Andreaskorsets diagonala oppositioner har sina hörn i de fyra tecken som sedan tidig medeltid symboliserat de fyra evangelisterna och som i äldre mysteriekulturer utgör en sorts vägledande totemdjur på själens resa i de underjordiska och de olympiska sfärerna under en initiationsprocess. Detta må vara en parentetisk anmärkning men är värd att notera, eftersom dess bärare så påtagligt initierar hela den tid vi kallar efterkrigstiden. Och som på sätt och vis börjar på Krim, med Jaltakonferensen. Som med ett yxhugg klöv Europas sargade hjärta, Berlin, mitt itu, och därmed det europeiska medvetandet om att vara en levande, i utveckling stadd dynamisk enhet av mångfalder mellan Öst och Väst och Nord och Syd. Folksjälarnas personkemi sattes ur spel och de blev främlingar för varandra. Ryssland isolerades och gör nu någon form av comeback, vilket i väst väcker berättigad ångest och fasa, inte minst för att Gula Draken, det kinesiska imperiet, nu skymtar allt tydligare i dess skugga. Men även för att den annalkande revanschen mot väst kan äga ett stänk av berättigad vrede.

Därmed är vi inne på västerlandets representant, Franklin D. Roosevelt.

Ett rosenfält i rullstol

Jalta blev hans död. Franklin Delano Roosevelt hade inte bara 63 utomordentligt innehållsrika år bakom sig när han dog, han var en i raden av fäder och söner med utomordentligt innehållsrika liv. Och hans sista gärning var att förhandla fram en lösning som skulle påverka världshistorien mer än kanske något annat. Strax efter konferensen var över beseglade han den med sin död. Men hur präglade han sitt liv och sin karaktär genom sin födelse?

När Franklin föddes, den 30 januari 1882, stod solen och Venus tillsammans i Vattumannen, och månen i Kräftan.

Hans jagkänsla kom därför att präglas av en frimodig öppenhet och sympatiskt nyfikenhet på världen som sådan och hans känslomässiga intelligens, hans kreativa fantasi representerad av månen, var framförallt inriktad på områden han kunde ringa in eller stycka av, sätta en gräns kring eller på något sätt isolera och renodla. Både han och de han umgicks med torde ha upplevt mer av hans kreativa fantasi i begränsade områden än av hans allmänna omvärldsintresse, dels för att solen och Venus i Vattumannen är så långt ner under horisonten, i femte huset, och dels för att månen tillsammans med energiske Mars är så högt upp på himlavalvet, i tionde huset. Mars är så nära månen att de samverkar, samtidigt som Mars står i det relationella tecknet Tvillingarna, och inte i den territoriella Kräftan.

Hade de stått i samma tecken så hade Franklin Roosevelt haft betydligt kortare stubin. Nu är Mars istället i Tvillingarna, där han även har sin sydnod, vilket betyder att han finner vila och trygghet i nära relationer, som med sin fru, sin dotter och sina två älskarinnor. Ja, hans privatliv, om en landsfader nu har ett sådant, var komplicerat. Mer om det senare, i den mån det kastar ljus över hans gärning. Men åter till Mars: Mars är precis på den sociala sidan om MC. Från MC ser man både ut och in. Att ha Mars där gör att man kan axla ledarskap även när det stormar.

Roosevelt ledde, från sin rullstol, sitt land lika länge som Hitler ledde sitt, 1933 – 45, om än på ett helt annat sätt. Hitler är ett kapitel för sig, för att förstå Jaltakonferensens betydelse räcker det om vi börjar med de legendariska “Tre Stora”, varav den siste är FDR.

Franklin Delano Roosevelt, 30/1 1882 – 12/4 1945. USA:s president 1933–45.

FDR var, med sin ädla släktbakgrund, avlad för att kunna föra sig i salongerna. Avtal och ledarskap fanns s a s i hans DNA. Men även i hans himmel. Kommunikationens intelligens, Merkurius, var i intuitiva Hus 5, djupt nere i underjorden, och färgade den samhälleliga tematik som strålar in från Vattumannens tecken med sin iver att förmedla och koppla samman. Månen och Mars hade bara varit känsla och vilja om de inte hade haft en så gynnsam resonans med kommunikationens merkuriala intelligens. Denna gynnsamma resonans, trigonens resonans, fick hans känsla och hans exekutiva kraft att dessutom bli talande. FDR kunde kommunicera sina avsikter med pondus och finess. Såhär:

Vi ser här Mars i anslutning till MC i relationella Tvillingarnas tecken, i konjunktion med månen, känslans intelligens, i territoriella Kräftans tecken, och att båda dessa har en gynnsam resonans, en trigon, med kommunikationens intelligens, Merkurius, i Vattumannens tecken. Allt detta borgar för en tydlig och, med sol och Venus i konjunktion i Vattumannen, sympatisk ledarstil.

Trots sitt grava fysiska handikapp framstod denne USA:s kanske mest socialistiske ledare som en stark och stabil landsfader. Hans samtida motsvarighet i Sverige var Per Albin Hansson, som så framgångsrikt lånade statsvetaren Rudolf Kjelléns säljande koncept Folkhemmet.

Alla skulle med i FDR:s vision om ett människovärdigt USA och en dito ny världsordning. Ville Ryssland vara kommunistiskt så hade man att tills vidare förhålla sig till det. Så såg inte tjurskallen Churchill saken, men så var det för Roosevelt. Som därför, paradoxalt nog, var villig att offra Polen för den globala husfridens skull. FDR hade den större visionen. Och han litade på sin överlägsna kommunikationsförmåga.

Det är den vi ser i form av de blåa strecken här.

Tre konungars vålnader

Men hur når den hela vägen fram? Jo genom att de konventionella begreppen ställs på ända och nytänkande präglar hans framtoning. Framtoningen syns alltid på österrand, AC, som hos FDR är i Jungfruns omsorgsfulla tecken. Och där, strax över horisonten, har vi den där spöklikt osynliga himlakroppen, vålnaden som gör vanliga tankar otänkbara, vilket driver fram den intellektuella kreativiteten och gör honom nytänkande. Isjätten Uranus. Trots att Roosevelts framtoning är påfallande ordentlig är hans intellekt alltså fullt av okonventionella tänkesätt och kreativa lösningar. Och denne Uranus har samma positiva resonans med både den känslomässigt innovative och lika osynliga havsguden, den nyckfulle Neptunus, och den terminalmedvetne dödsdvärgen Pluto. Alla tre är spöklika och långsamma, så dessa aspekter gäller hela Roosevelts generation, men det som gäller specifikt för Roosevelt som person är i vilka hus dessa tre står. Att t ex Uranus var i ordentliga Jungfrun är en generationssak, men att dessa två var där soluppgången äger rum, på AC, i Hus 12, det är personligt.

Och det gör FDR till vad man kallar en spännande kille.

Hemligheten med något så osexigt och torrt som AC i Jungfrun är DC i Fiskarna, tecknet mitt emot. Fiskarna är gränsöverskridande och DC, solnedgångspunkten på horisonten, stimulerar vårt sinne för det heliga och öppnar oss för våra personliga inspirationskällor. FDR hade inga planeter där men det är en annan sak. Att han ansågs stilig och sympatisk beror på Venus konjunktion med solen men att hans personlighet var så magnetisk berodde på tecknen i AC/DC.

Var han alltid i balans? Nej. Han kunde vara nog så vrång och vresig. Det krävdes fyra luttrade fruntimmer, älskarinnorna Martha och Lucy, frun Eleanor och dottern Anna, för att ta smällarna. De såg vad FDR betydde för USA och därmed för världen och de såg vad det kostade honom. Ingen i hans närhet kände av Pluto, eftersom den var i Hus 9, alltså väster om den brandvägg som utgörs av MC/IC-linjen och för att Plutos verkningar på själen ännu inte var kartlagda av kompetenta astrologer. Men verkningarna fanns där ändå, och Plutos verkningar består av den dolda makt som är ett resultat av att man vet sig kunna döda, både bildligt och bokstavligt. Vi får hålla i minnet att inte ens Harry Truman, Roosevelts formellt sett närmaste man och vicepresident, kände till Manhattanprojektet, där Robert Oppenheimer och hans team — med hjälp av Lise Meitners upptäckter och Albert Einsteins teorier — framskrapade porten till Inferno, atombomben.

Nedan ser vi en illustration av dynamiken mellan dödskometen Pluto, den känslovändande havsguden Neptunus och den tankevändande Uranus i relation till FDR:s kontaktyta med omvärlden och i relation till hans sinne för möjligheter, potentialernas visionära intelligens Jupiter, som ser resurser där andra bara ser skräp, grus och öken.

Det var väl inte FDR personligen som hittade på det där med att atombomba de japanska städerna. Men som vi ser om vi studerar tecknen på hans himmel så hade han den mentala kapacitet som bäddade för kärnvapen. Inte för att uran och plutonium har samma namn som de spöklika jättekonungar från tidigare världar som osynligen omsvävar vårt solsystem (men det är poetiskt på samma sätt som den blodröda Union Jack på Churchills himmel), utan för att Uranus osynliggör de vanliga tankar som spontant dyker upp när vi befattar oss med något, varpå vi tvingas se oss om efter nya tankar och därmed får nya perspektiv, och för att Jupiter hela tiden säger oss att det finns potential i det som andra förbiser, och för att Pluto ger oss modet att döda allt från en besvärande dialog till en oskyldig stadsbefolkning och för att Neptunus ger oss känsla för det sympatiska i det osympatiska, det glädjande i det sorgliga och det nödvändiga i det onödiga. Dessa i kombination kastar ljus över en hel del av det som utspelades i Roosevelts personliga liv, i hans inrikespolitik och på Jalta.

Pluto och Neptunus i sällskap med Jupiter i trigon med Uranus på AC.

Som vi ser så korsar båda dessa strålknippen en mittlinje, gränsen mellan öst (AC) och väst (DC) på Franklins himmel. Omvärlden kan känna av det som är öster om denna linje men bara räkna ut det som är väster om den. Men Uranus är alltid osynlig och kan därför inte ens kännas av på samma sätt som en reguljär planet. Uranus är ingen intelligens. Uranus, som målar tingens invandra tankar med osynlighet, stimulerar en helt ny intelligens. Nytänkandets intelligens. Och Roosevelts ordentliga framtoning osade av nytänkande. Detta nytänkande var på ett dolt sätt förstärkt av den dolda makten att döda, Pluto, av den neptuniska makten att se det trevliga i det otrevliga samt dessutom av den joviala (jupiteriska) intelligens som ser dolda resurser.

Med både Neptunus – AC-trigonen och DC i Fiskarna har FDR ganska långa antenner, och kunde nog känna sig lite smått synsk eller telepatisk ibland, även om han givetvis inte visade detta utåt. En faktor som är så svag att jag sällan artikulerar den spelar in här: en kvint mellan AC och dels Saturnus, dels solen och Venus. Kvinterna är så svaga aspekter att de sällan gör någon större skillnad i en människas karaktär men just i Roosevelts fall tror jag de är av en viss betydelse. Vi markerar dem i grönt. Fem sådana i följd och man har ett pentagram, då spelar de roll. Två, som här, gör oftast ingen skillnad. Men den lilla skillnad de gör i Franklins himmel betyder att hans enorma sensibilitet dämpas en smula och liksom täcks över av något som i en normal människa hade varit spänning, eller rentav en air av lätt men permanent ångest.

Nu rökte de flesta män på Roosevelts tid men just Roosevelts nervösa kedjerökning fyllde funktionen att dämpa denna ångest en smula.

Roosevelts kvinter länkar Saturnus och Venus/solen med hans persona.

En aspekt som bidrar till FDR:s charm och behagfulla sätt är — konstigt nog, kan man tycka — den snabba sextilen mellan Saturnus och månen. Sextilen är inte så stark men den är desto snabbare och det innebär att känslan oreflekterat hämmas av den gränssättande Saturnus. Franklin blir blyg och återhållsam i uttrycket. Sådana egenskaper väcker ofta intresse, eller åtminstone nyfikenhet och respekt, i omvärlden. Speciellt som Saturnus verkar från västsidan om MC/IC-linjens brandvägg, så att månen, känslans intelligens, på något för en sensibel iakttagare obegripligt sätt inte ger ut allt vad den har av sitt känsloregister. Det finns alltid mer kvar. Som förhandlare och politiker är detta mer av en resurs än man i förstone kan tro. Den man förhandlar med känner att det finns mer resurser, troligen även mer insikt och erfarenhet, än man ger uttryck för. Man framstår inte som skrytsam eller överdriven, utan som modest och kultiverad, utan att fördenskull verka velig och vek. Sextilen mellan månen och Saturnus markeras här i mörkblått:

En sextil mellan månen och Saturnus korsar brandväggen MC/IC.

Denna sextil kan samtidigt vara det strå som bröt kamelens rygg och gjorde Roosevelt rullstolsbunden. Oxens, eller egentligen Tjurens, kraftfulla tecken härbärgerar en hel del motsträviga planeter, som Pluto, Kiron, Neptunus och alltså Saturnus, och detta kan göra honom fysiskt försvagad. Men påhittig som han var så använde han sin fysiska svaghet för att visa sin andliga styrka, speciellt när de unga, lemlästade veteranerna började återvända och vanliga amerikaner började undra om det var någon större poäng med kriget. På samma sätt vann han pondus genom att trotsa sitt handikapp, bita ihop och resa ända till Jalta, när Stalin gjorde precis tvärtom och krävde att mötet skulle hållas på järnvägsavstånd från Moskva. Det som kunde ha blivit en försvagande förnedringsritual blev en moralisk resurs. Stalin fattade det, men försent.

När vi ändå börjar titta på svåra aspekter som kvinten och sextilen, låt oss fortsätta till de riktigt svåra aspekterna — till kvadraturerna. För det finns en hel del kvadraturer, nittiogradersvinklar, på Franklins himmel också.

Den kanske mest påfallande kvadraturen är den mellan Mars/MC och AC/Uranus. Om trigonen med Pluto är hans dolda pistol så är kvadraturen till Mars hans fullt synliga svärd. Han må vara fin i kanten men behövs det så kan han ta i. Och det blir inte ens alltid bra när han gör det, det gör honom på dåligt humör på riktigt, så han gör det ogärna.

Latent vresighet: Uranus i Noggrannheten på kant med Mars i Relationerna.

Kan FDR ta i för hårt? Blir det ibland overkill? Var det kanske onödigt med två atombomber i Japan? Jodå, men det beror inte så mycket på att Mars är på kant med nytänkandet och framtoningen. Eller visst spelar det in. Men den verkliga källan ligger dold bakom brandväggen MC/IC och består av att solen, och delvis Venus, är på kant med hela fyra starka krafter: Jupiter, Saturnus, Neptunus och Kiron. Sol på kant med Jupiter: tenderar att ta i för hårt. Med Saturnus: Överdrivet självdisciplinerad, svårt att slappna av. Med Neptunus: Tar in andras åsikter så djupt att han lätt känner att han måste trotsa dem och tycka tvärtom, vilket kan göra honom lite mer distanserad än han egentligen känner sig. Och med Kiron: Det är smärtsamt att leva hur man än gör. Fysiskt, känslomässigt och existentiellt. Men smärtan kan bli lyskraft om den stilla accepteras.

En knippe kvadraturer ger det motstånd varav hans jagkänsla skapar kraft.

Att kunna döda

Ytterligare en viktig kvadratur skall nämnas. Pluto och Merkurius är på kant med varandra. Roosevelt var tvungen att vakta sin tunga, den var ett svärd. Pluto dödar och Merkurius kommunicerar. Nu är det ganska praktiskt för en makthavare att kunna döda ett samtal, en relation, en process eller en proteststorm innan den glider en ur händerna och blir oregerlig. Att kunna döda och att även kunna avstå från att döda, det gör en man manlig och en ledare mäktig. Det ger pondus. Denna pondus var starkt bidragande till den världsordning vi kallar efterkrigstiden, och vars efterklang vi alla har växt upp i.

Vi ser att de svårare aspekterna, kvadraturerna, håller sig på varsin sida om MC/IC-linjen, men att de mer gynnsamma aspekterna, trigonerna och sextilen, korsar denna linje mellan Roosevelts yttre själsliv och det inre själslivet.

De aspekter som korsar mittlinjen överbryggar och förbinder hans yttre personlighet, som präglas av nytänkande med precision (Uranus i Jungfrun på AC), fosterlandskärlek (månen i Kräftan) och synlig handlingskraft (Mars i Tvillingarna) med driv (nordnoden i Skyttens tecken), och hans inre personlighet som, i korthet, präglas av en behaglig men plågad natur.

De aspekter som håller sig på varsin sida, kvadraturerna, är inte bara en börda. För en så ambitiös och begåvad man som Franklin D Roosevelt är de även en tillgång genom det motstånd de ger honom. De håller honom på tå. De gör honom ödmjuk och strävsam trots den uppburna klass han fötts in i, trots den kometkarriär han gjorde och trots den höga position han vann och innehade till sin död vid ringa 63 års ålder.

Men liksom i Winston Churchills himmel finns här ett elementärt storkors som överskuggar helheten med sin digra tyngd. MC/IC-gränsen är mer eller mindre rakt i lod, vilket innebär att de fyra punkterna AC/DC och MC/IC i sig utgör ett stort kors. Detta kors är inte helt utan intelligens och dynamik eftersom både den bossige Mars och den alternativistiske Uranus inverkar, dels genom kvadraturerna till varandra, till MC och till DC och dels genom Mars opposition till IC och Uranus dito till DC. Uranus ifrågasättande verkan ger honom respekt för den tröskelväktare vars uppgift det är att ifrågasätta oss när vi nalkas gränsen till det fördolda. Mars initiativrika verkan ger honom viljestyrka där kraften fattas honom och låter honom kapitulera inför sin kroniska förlamning i benen utan att bli uppgiven och betryckt.

Franklins himmel är dock ett enda symfoniskt ackord. Hur låter detta ackord, om vi översätter tonerna till punkter, linjer och vinklar? Det låter såhär:

De blåa kaskaderna av gynnsamma trigoner som korsar gränsen, de röda kvadraturerna som håller sig på varsin sida och det digra storkorset som håller allt på plats i Franklin Roosevelts karaktär.

Ställer man Churchills och Roosevelts himlar över varandra så får man ett så kallat komposithoroskop, en fiktiv himmel som trots det säger en hel del om deras personkemi. Det framgår att de är djupt överens på alla plan utom ett: själva samarbetet. De eftersträvar samma mål och har samma värdegrund men lagarbete dem emellan stöter genast på svårigheter. Stalins horoskop saknar födelsetid — det är ju en grov konstruktion — och kan därför inte användas, trots att det är så talande för den han har gjort av sig själv.

När Jaltakonferensen ägde rum står solen i Stenbockens tecken, vilket indikerar ambition och allvar. Mars var i konjunktion med Merkurius i Skytten, vilket tyder på ordstrider. Man kommer att tänka på hur Stalin låtsas bli kränkt över att FDR och WC kallar honom Uncle Joe. Kreativa Venus är i samhällsorienterade Vattumannen, vilket är gynnsamt. Visionära Jupiter och känslans månen är i opartiska och noggranna Jungfrun, också gynnsamt. Gränssättande Saturnus är i revirets Kräftan, vilket innebär att de verkligen inte bara styckar upp hela Europa, utan hela världen, vilket även är målsättningen (nordnoden i Kräftan). Nytänkandet i relationer länder och pakter emellan beror på triaden Uranus i Tvillingarna, Neptunus i Vågen och Pluto i Lejonet. Att allt detta smärtar värre än tandvärk i rättskänslan ser vi om vi tittar på Kirons läge i Vågen. Kiron är smärta. Krig är smärta. Fred är ofta också smärta. Uttrycket “att vinna även freden” är från Roosevelt, en man i ständig smärta.