Den mångskiftande musikaliska företeelse vi kallar opera har en nyckelroll i den västerländska musiktraditionen, och åtminstone fem av Mozarts verk hör till toppskiktet i genren: Figaros bröllop, Così fan tutte, Don Giovanni, Enleveringen ur seraljen och Trollflöjten.

Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Man kan tacka för upplysningen men tillägga att man personligen inte kan tåla opera och inte ens under pistolhot tänker lyssna på någon. Eller så kan man fylla bokhyllan med inspelningar av Mozarts operor, och lära sig tyska och italienska som en infödd för att inte missa en stavelse när man tar del av verken på originalspråken. Min rekommendation är att man inledningsvis lägger sig någonstans mitt emellan och roar och bildar sig genom att lyssna på de allra mest spelade av Mozarts operor, Figaro och Trollflöjten.

Bäste kapten! Ta oss till Wien 1 maj 1786 och stanna utanför Burgtheater. Vi ska gå på premiären av Figaros bröllop.

Att ärendet är komik förstår vi av det sprittande goda humöret i ouvertyren. Redan den inledande slingan i sextondelar i stråkar och fagotter är ett gott skämt, och trots att de strålande musikaliska idéerna står som spön i backen uppstår ingen förvirring. Tvärtom, vi får bästa tänkbara lektion i hur man skämtar i toner på ett spirituellt sätt.

När själva musikteatern börjar gör orkestern antydningar om en kommande duett. Violinerna intonerar ett gracilt och lekfullt motiv som både samspelar med och avbryts av ett aningen ovigt motiv i fagotter och låga stråkar. Vi gavs en inledande karakteristik av Figaro och hans kommande maka Susanna. När de börjar sjunga känner vi dem redan och blir glada över att få träffa dem igen.

Grevens betjänt Figaro och Susanna är hjältarna i denna komedi med moraliska undertoner. Den alltför kärlekskranke greven som vill åt Susanna är skurken. Grevinnan är väl medveten om situationen och sjunger i början av andra akten om sin sorg över den falnade elden mellan makarna. Vi lyssnar från 49:18.

Musikens påfallande skönhet rymmer en pricksäker karakterisering. Grevinnan blir inte blir arg av makens snedsteg utan djupt sorgsen. Men var det inte märkligt att en aria vars slutord är ”ge mig tillbaka min skatt (greven) eller låt mig dö” går i dur? Nej, det är bara Mozarts snille som arbetar. Han visar grevinnans sorg genom att låta henne sjunga, inte om hur det är, utan hur det var. Vi blir därigenom medskapare i dramats nutid och på våra inre känslosträngar skapas den ohörda metamusik som uttrycker grevinnans sorg.

Så långt den mästerlige humoristen och människokännaren Mozart. Vi går vidare till Mozart sagoberättaren.

Bäste kapten! Ställ om till lokalresa i Wien och stanna utanför Freihaus-Theater auf der Wieden där Trollflöjten uruppförs den 30 september 1791. Vi hör början av andra akten som inleds med Isis- och Osiris-ordens värdiga och till synes enkla ingångsmusik vid 1:17:25.

Hur kan Mozart nå den häpnadsväckande verkshöjd vi just hörde ett exempel på? En titt i partituret sätter oss på spåren. Redan i musikens femte takt ersätter Mozart nästan omärkligt ett förväntat C-durackord med ett a-mollackord. Musikens genomskinlighet och klarhet gör att liknande konstgrepp lätt kan uppfattas utan notläsning. Man behöver bara lyssna och uppmärksamma var gång man blir behagligt överraskad innan musiken till sist landar på sitt förväntande slutackord.

Vi har därmed åtminstone ett delsvar på frågan om verkshöjd. De diskreta överraskningarna i processionsmusiken kontrasterar så sinnrikt mot våra egna omedvetna förväntningar att totalupplevelsen lyfts till det sublima.

I Trollflöjten i övrigt möter vi en optimal blandning av högt och lågt, av skämt och allvar. Allt presenterat i ett sammanhang som utifrån dagens referenser skulle kunna kallas för fantasy. Vi befinner oss på en plats utan namn och utan bestämd geografisk hemvist där vi möter vanliga människor, kungligheter, en mystisk sekt och därtill allmänt märkliga varelser.

Vi avrundar vårt besök i den förtrollade flöjtens rike med att möta alla särlingars hjälte i sin lyckligaste stund. Den barnslige och excentriske fågelfångaren Papageno får efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen träffa sin hett efterlängtade Papagena. Passade Mozart med denna roll på att göra ett självironiskt porträtt av sig själv? Jag tycker vi kan unna oss att tro det.

Musiken börjar vid 2:40:06.

Magnus Löwendahl