Vissa nyheter får en att lyfta ögonbrynen litet extra av förvåning och inse att man ibland missar det uppenbara. November är månaden då Kisumu får trafikljus för första gången. Under mina besök i staden de senaste fem åren har jag inte noterat att det saknas trafikljus. De finns i Nairobi, Mombasa och till och med i Eldoret, men jag har aldrig noterat dess frånvaro här.

Visst är trafiken i Kisumu vild och galen på många sätt, men det finns ett visst flyt genom cirkulationsplatserna (rondell är det cirkelformade mittpartiet där man kan placera obegripligt kostsam offentlig konst) som definitivt saknas exempelvis vid Brommaplan i Stockholm. Trots, eller på grund av, att det finns trafikljus på tre av de sex på- och avfarterna är upplevelsen att närma sig den något av djävulens väntrum och eftersom en cirkulationsplats är menat att vara ett alternativ till trafikljus får man väl anse den till hälften god, till hälften ond, lösning.

Nu 21 år efter att Kisumu uppnådde status av stad i Kenya skall den alltså berikas med trafikljus. Förhoppningen är att man skall minska antalet dödsoffer i trafiken från de drygt 4 000 som dog under 2021. Minst en tredjedel av de som dör i den kenyanska trafiken är dock fotgängare som väljer, låt oss kalla det alternativa övergångsstrategier. Vilt och galet som sagt.

När vi ändå är inne på djävulens väntrum vill jag passa på att presentera en av den senaste tidens märkligare dödsfallsutredningar i Kenya. Det gäller den brittiska medborgaren fru Lutfunisa Khandwalla som dödades av djävulen i augusti 2020.

Lutfunisa var på besök hos sin make och dennes släktingar i Mombasa när hon plötsligt togs av daga av Satans hand under något slags seans utförd av en lokal andlig ledare vid namn Arif Mohamed. Herr Mohamed försökte, enligt uppgift, “hjälpa henne”. Han uppges vara en religiös andlig ledare och siare som får uppenbarelser av en icke namngiven profet.

Vid tillfället för hennes tragiska frånfälle reagerade inte de lokala domstolarna på den något egenartade uppgivna dödsorsaken och hon lades i jord redan nästföljande dag.

När hennes bror, Imran Admani, boende i Dar es-Salaam i Tanzania fick beskedet om systerns död låg hon redan i jord och han misstänkte att det fanns mer bakom hennes bortgång än ett plötsligt djävulsk infall från underjorden. Nu efter två års undersökande utfört av broderns egna jurister har domstolen gått med på gräva upp kroppen för en obduktion med inriktning på en toxikologisk undersökning för att klargöra om hon egentligen blev förgiftad.

Precis som Imran Admani anade fult spel bakom sin systers död är det inte sällan man stöter på uppenbara märkligheter vid brottsutredningar kring dödsfall och försvinnanden här under den varma afrikanska solen. För den som läste Morgonpostens rapportering om den pågående dramatiken som omgärdar mordet på den pakistanske journalisten Arshad Sharif noterades säkerligen en del underligheter angående polisens uppgifter om hopblandning av fordon på grund av registreringsnumret.

Morgonposten har tidigare skrivit om det misstänkta mordet på den högprofilerade pakistanske reportern Arshad Sharif.

Nu kan vi lägga till fler märkligheter kring just fordonen. Det efterlysta fordon som polisen utgav sig spana efter har visat sig vara en Mercedes-Benz Sprinter. Detta är en stor skåpbil, omtyckt och ofta använd av fundis (hantverkare) och handlare. Den bil som journalisten Sharif färdades i var dock en Toyota Landcruiser.

Fordonen är inte speciellt lika till utseendet och än mer besvärande för polisens historia blir det onekligen när den vägspärr de hade satt upp för att blockera vägen med var deras egen, just det, Toyota Landcruiser.

Utrymmet för sammanblandning ter sig minimal.

Polisen har nu, dagar efter sina första uppgifter, kryddat sin version av händelsen vid vägspärren med att föraren av bilen skall ha beskjutit poliserna i vägspärren. Det återstår dock att se om ett vapen påträffas under utredningens gång.

Under de första två dygnen som följde på Sharifs död läckte en hel del information ut från inblandade och utredning, även om locket verkar ligga på tills vidare. En ytterligare detalj om den förmodade kidnappningen av ett barn ger helt plötsligt ett annat sken av polisens tidiga påstående om kidnappningen. En kidnappning så allvarlig att man bedömde att man måste beskjuta det fordon som barnet skulle ha kunnat befinna sig i.

Ägaren till den Mercedes-Benz Sprinter som anmäldes försvunnen skall enligt egen uppgift till polisen ha lämnat sin 26-åriga son Dancan sittandes i bilen under tiden han själv gick in i en butik för att inhandla elkablar. När han tio minuter senare kom ut från butiken var bilen, med sonen, försvunnen. Det visade sig att han följt ett infall att åka till sin mor i Kiserian och efter att ha följt telefonens rörelser kunde han gripas för olovlig körning på en bensinmack där han skulle sammanstråla med sin far igen. Det ger onekligen en tanke om att den vägspärr specialstyrkan GSU satte upp hade ett helt annat mål än att hitta ett kidnappat barn.

Sharifs änka Javeria Sadique har uttryckt oro att den grupp utsedd av Pakistans regering för att delta i utredningen kring makens död inte kommer att hjälpa till att hålla utredningen transparent.

Som det första ärendet gällande landets olika polisenheter kan man notera att Kenyas nytillträdde president William Ruto nyligen upplöste Special Service Unit (SSU). I ett uttalande i mitten av oktober uppgav Ruto att det var på hans direkta order som enheten hade upplösts. Som orsak angav han att SSU begick utomrättsliga avrättningar och att han vill få ett slut på att kenyaner dödas och dumpas i floden Yala. Dussintals kroppar från saknade personer återfunnits i floden under det senaste året.

Förkärleken till att skapa en uppsjö av olika paramilitära specialstyrkor inom poliskåren för att stävja den grova och ofta våldsamma kriminaliteten i landet ger ofta ett motsatt resultat. Alla dessa olika specialstyrkor med häftiga namn, exempelvis Flying Squad, som upplöstes och ombildades till Sting Squad Headquarters, och Special Service Unit, som bildades ur upplösta Special Crimes Prevention Unit, representerar snarast en svårkontrollerad poliskår som lämnar sig åt direkt olagliga sidoinkomster minst lika våldsamma som dem de är satta att förhindra.

Afrika i färg, form och mode

Afrika är inte bara en sammelsurium av våldsamheter, död och blod som tyvärr är en realitet och viktigt att berätta om. Afrika är även färg och form och uttryck. Samtidigt som en alltmer välbeställd medelklass växer fram och diasporan i väst växer ökar i dess fotspår marknaden för  de skapande krafterna.

I Sydafrika har modedesignern Thando Ntuli börjat göra sig ett namn efter att ha vunnit priset för unga talanger på South African Fashion Week. Under modeveckan visade Ntuli upp sitt eget märke Munkus kollektion Umama (mamma på zulu) där inspirationen kommer från de olika roller, eller persona, som hennes mamma representerar. Det är en modern och fräck kollektion som samtidigt visar sitt traditionella arv. Kombinationen av färger visar sig i de olika plaggens samspel snarare än i de starka och rika mönster som många i väst kanske spontant förknippar med Afrika.

Några av Thando Ntulis kreationer för egna märket Munkus.

Uppväxt i Soweto satsar nu den 25-åriga Thando Ntuli på Fashion Weeks i Nigeria och Kenya där hon hoppas kunna sprida sydafrikansk kultur.

För livfulla mönster kombinerade med brittiskt mode sticker just nu märket Lisou ut. Designern Rene Macdonald, ursprungligen från Tanzania men sedan unga år bosatt i England, kombinerar krocken av färger och mönster från Afrika med plagg och former från ett hippt London.

Det är fräckt, snyggt och kostsamt och det är inte konstigt att hon nu representerar afrikanskt mode på Victoria & Albert Museum i London. Där den nya talangen Munkus satsar på slitstarka kläder med afrikanska former står Lisou i diasporan för traditionen i mönster och färg med ett mode för nuet.

Mitt eget öga rör sig ofta mot lokala hantverk i modevärlden. Mer accessoarer och bruksföremål än kläder. Med det sagt kan erkännas att jag under mina besök i Afrika ofta väljer betydligt mer vågade mönster än jag gör i hemma i Sverige. Det kan konstateras att attraktiva och användbara läderarbeten för länge sedan lämnade Malung i Dalarna i backspegeln och nu med fördel kan erfaras i Afrika och kanske just nu främst i Östafrika.

Det finns en begränsning i uttryck på produkter som väskor och plånböcker men med sin afrikanska blick på dessa produkter lyckas kenyanska Jokajok och etiopiska Zaaf att skapa attraktiva och spännande läderprodukter. Jokajok är kanske det mer vardagliga bruksmärket även om dess produkter ligger i en prisklass som visar att de satsar på export.

Väskor från etiopiska märket Zaaf.

Abai Schulzes mamma hade inte råd att ge henne en skolgång och valde därför att placera dottern på ett barnhem. Livet hos nunnorna på hemmet fick Abai att bestämma sig för att hon inte skulle stå inför samma situation den dagen hon själv blev mamma.

Hennes intresse för form och mode har resulterat i en egen tillverkning av lädergods med intressant formgivning och tillverkning från råa djurhudar genom hela tillverkningsprocessen av garvning och färgning av lädret fram till den färdiga produkten. Abai Schulze driver i dag Zaaf framgångsrikt och har butiker i Maryland, USA och Adis Abbeba, Etiopien.

Formgivningen av handväskorna från Zaaf har plockat inspiration från arabisk byggnadskonst i Östafrika och från traditionell östafrikansk form. Bland de snygga handväskorna är det hennes Gulo-väska “Saddex Xagal” som får anses vara kronjuvelen i kollektionen.

Älskar det fria skrivna ordet och lokalkultur. Har aldrig varit likgiltig inför någonting och kommer förhoppningsvis aldrig att så bli.