Vi behöver kanske inte leta efter ett nationalepos – tänk om det redan är skrivet?

Hur kan Fritiofs saga vara ett svenskt nationalepos utan att handla om en svensk eller om svensk historia? På något vidunderligt sätt har det ändå blivit så. Men är det bra litteratur? Frågorna hopar sig.

Fritiofs saga är nog det närmaste vi svenskar kommer ett nationalepos. Att vi inte kommer närmare är inget att skämmas över. Få folk har ett sådant epos, d.v.s. en berättelse på klingande vers där förfädernas bragder besjungs. Helst ska det vara en eller flera avgörande händelser för nationen eller folket som återberättas, gärna med frejdiga hjältar.Det behöver inte vara verkliga hjältar och händelser, utan berättelsen kan ta plats i mytens och sagans värld. Fast eposet bör spegla eller referera till verkliga händelser, förfäder, platser och dylikt.

Förhoppningsvis har de flesta svenskar konfronterats med Fritiofs saga i skolan, om inte i sin helhet så åtminstone något utdrag och ett referat av handlingen. För många är skolan länge sedan, så en liten uppdatering av handlingen gör sig nog fint här – med spoilervarning. Fritiof och Ingeborg är ämnade för varandra efter att ha vuxit upp tillsammans. Hon är dock kungadotter, han blott en son av folket, även om fadern var kungens bästa vän. När den gamla kungen så dör fnyser arvtagarna Helge och Halvdan åt Fritiofs önskan att få äkta Ingeborg. Efter förvecklingar råkar han bränna ned Balderstemplet vilket leder till landsflykt. Han drar runt i viking. Några år senare återvänder Fritiof till hemtrakten och kung Rings rike eftersom Ingeborg blivit bortgift med honom. Denne lovar att Fritiof och Ingeborg ska få varandra när han har dött, vilket snart sker. Därefter kan de tu bli vigda – i det återuppbyggda Balderstemplet.

Nationalepos genom historien

Är detta ett svenskt nationalepos? Urtypen för ett nationalepos är romarnas Aeneiden av Vergilius. Den trojanske hjälten Aeneas flyr det brinnande Troja, seglar runt i jakt på en plats där hans folk kan bosätta sig, och till slut efter krig i Latium vinner han den sköna Lavinia och kan slå sig ned med sitt folk – allt med gudarnas och ödets bistånd. Således lägger han grunden för det framtida Rom. Kanske italienarna än i dag räknar Aeneiden som ett nationalepos.

För de gamla grekerna fungerade Iliaden som ett nationalepos. Även om Hellas bestod av många stater, så var Homeros epos en berättelse som svetsade samman grekerna. Och den handlar ju om hur grekerna krigar mot trojaner för återupprättad ära. Även de gamla germanerna ska enligt Tacitus och andra ha haft sånger om sina hjältar. Så var det nog för många av de gamla folken. Fast få sådana dikter har överlevt tidens tand.

Går man framåt i tiden har vi bysantinarnas hjälteepos Digenis Akritas från 1100-talet om en hjälte som bekämpar både odjur och fientliga folk. Från ungefär samma tid är fransosernas berömda epos Rolandsången om den tappre Roland på Karl den stores tid, som tillsammans med sina mannar dör hjältedöden efter att ha råkat ut för ett lömskt bakhåll under krigen med muslimer. Det ska sägas att de diktverken först långt senare har fått sådan upphöjd status. På sin tid var de berättelser i mängden.

Portugiserna har sin Os Lusíadas från 1500-talet av Luís de Camões. Boken skildrar hur Vasco da Gama fann sjövägen till Indien. Ungefär samtidigt försökte sig den franske skalden Pierre de Ronsard på en Le Franciade men gav upp en bit in i eposet. Att skapa ett natonalepos som känns naturligt är bland det svåraste som finns, och Ronsard insåg förstås efter ett tag att det höll på att bli ett kapitalt misslyckande.

Det finns flera sådana försök. Många av dem halvt bortglömda på grund av att intrigen blir lite konstlad eller att det rör sig om ganska dålig poesi, åtminstone inte vad man brukar kalla ”levande” poesi. Sedan har vi vår stackars idiotiska era, som inte riktigt förstår sig på en sådan genre. Begreppet nationalepos är hopplöst ute sedan 100 år. Men nog skulle vi i vår tid behöva lite mer känsla för episk nationallitteratur.

Förslag till ett svenskt nationalepos

Om man nu ska försöka hitta ett lämpligt epos som sätter den svenska nationen och det svenska folket i ärans tecken vore det förstås bäst om det fanns ett epos över Gustav Vasas bravader. Han ses ju ändå som landsfadern, och även om han var en jävel på att dra in skatt, något vi alla avskyr, så bjöd han på underbara äventyr i sin strävan att frigöra Sverige från dansk överhöghet. Där finns storslagna händelser – men inget epos.

Man kan gå bakåt i tiden och finna frejdade händelser i Erikskrönikan från 1300-talet. Den berättar om spännande riddarduster och gripande händelser i tidig svensk historia. På versmåttet knittel, som är lite knölig men ändå härlig vers! Fast Erikskrönikan saknar den sortens händelsernas fokus som ett äkta nationalepos bör ha. Den är krönikeformad, d.v.s. den skildrar en utdragen period på cirka hundra år istället för avgörande händelser under en förtätad tid.

Hedvig Charlotta Nordenflycht skrev ett par episka dikter på 1700-talet som borde kunna klassas som nationalepiska, särskilt den om Karl X Gustavs bragdfulla krig mot danskarna när svenskarna tågar över isen och tar dansken på sängen. Men hennes nationalistiska dikter har tyvärr fallit lite i glömskans dunkel. Kanske anses Nordenflychts epos som mindre bra, kanske har man hellre fokuserat på andra av hennes skrifter. Tyvärr! Både Svea och Tåget över Bält är härlig poesi. Samtidigt ska här sägas att många stackars diktverk om forna bragder har mött sotdöden. De har fallit i glömska och ointresse av allehanda skäl. Så är helt enkelt tidens gång, helt opålitlig.

Fritiofs saga – ett nationalepos?

Så är vi då framme vid 1800-talet, och där har vi förstås Fritiofs saga. Esaias Tegnér skrev under några år bokens 24 dikter som tillsammans formar en sluten historia. Som helhet gavs den ut 1825. Det finns en del som talar emot Fritiofs saga som nationalepos. Först och främst det knepigaste aber – Fritiof var nog norrman! Tegnér har utgått från en isländsk fornaldersaga, Fritjof den djärves saga från 1300-talet, som tar plats på norsk mark. Men visst, Norge var ändå svenskt på 1820-talet, och självaste Aeneas var ju trojan, inte romare.

Fritiofs saga handlar alltså inte om Sverige eller det svenska folket. Men under vikingatiden är det inget rike i Norden som är en nation eller ett enat rike, även om tendenser till det finns i Danmark och Norge. Däremot har vikingen blivit en symbolfigur for oss nordbor, däribland svenskarna. Vi ser den ideala vikingen som fri och stark, en äventyrare och en som förmår av egen kraft finna sin rättfärdiga plats på jorden, kanske likt Fritiof rent av som kung till slut. Där har vi väl också den ideala svensken: fri och kraftfull.

Vikingarna är våra förfäder, och vi åberopar dem för att återfinna den kraft som onekligen fanns hos dem. För att känna oss stolta och ingjuta deras kraft i oss! Det var ett av syftena med Götiska förbundet som ju Tegnér tillhörde. Fritiof må leva på norsk mark, men i första hand är han viking och fungerar gott och väl som en förfader till sentida svenskar. Och nationellt ideal i ett epos!

På Tegnérs tid i början av 1800-talet fick idéer om folket, nationen, nationallitteratur, nationalepos och liknande ny kraft. De idéerna har varit en viktig grund för utformandet av det moderna Sverige, särskilt på 1800-talet under nationalromantikens dagar, men också på 1900-talet. Först de senaste decenniernas politik med massinvandring och mångkultur, bland annat genom ett riksdagsbeslut 1975, har börjat lösa upp idén om folk och nationer. Passande nog skapades i det tidiga 1800-talet ett storslaget svenskt diktverk om förfäders bragder. Att Tegnérs bok fick nationaleposstatus blev helt naturligt. Det för oss in på nästa resonemang.

En bok för medborgerlig fostran

Mest fungerar Fritiofs saga som nationalepos just för att den länge fungerade just som nationalepos. Det har, eller åtminstone hade, den rangen på grund av traditionens kraft. Boken lästes av skolbarn i hundra år. Precis som Iliaden och Aeneiden användes som skolbok av moraliska skäl och för det exemplariska språkets skull, så tvingades svenska skolbarn läsa Tegnérs epos för att det sågs som stärkande och uppbyggligt för medborgaren genom dess etos och den kraftfulla litterära formen. Först efter 1950 började eposet förlora i status eftersom nationalism och moraliskt karaktärsdanande alltmer sågs som gammal barlast.

Det finns mycket i berättelsen som förr ansågs passande för unga svenskar. En saga om karaktärsstarka förfäder förstås. En försoning på slutet, där Fritiof offrar sitt vilda hat mot Ingeborgs bröder. Slutet i Balderstemplet har en uppenbar kristen klang eftersom Balder sågs som en sorts Kristusfigur och Fritiof släpper sitt vilda hedniska jag. Fritiof lär sig sina begränsningar efter sitt ungdomliga övermod; först då kan rättfärdigheten segra. De gamla i berättelsen är kloka. Frihetskänsla, bland annat som viking, men också vikten av ett hem och familj. En ödesmättad och kärleksfull förening mellan man och kvinna, således en idealbild för svenskars familjebildning. Flera spännande avsnitt med ädla motiv istället för råhet och ren egoism

Vår ohängda tid ser kanske sådan gammal moral som lite löjlig, men man ska inte glömma att både Iliaden och Aeneiden – de klassiska idealen – har klar moralisk botten. Akilles blir i Iliaden så vred att han går utanför sin lämpliga roll (han får hybris) varmed han straffas när bästa vännen dör i strid. Aeneas lär sig i Aeneiden följa de romerska dygderna virtus och pietas, manlig styrka samt plikt mot familj och folk. Fritiof lär sig att tygla sitt hat och övermod samt en i längden meningslös frihet som bara viking (utan familj). Ett riktigt nationalepos bör han en sådan moralisk dimension, allt enligt de gamla mästarna, och det har onekligen Fritiofs saga.

Bra litteratur?

Det viktigaste kravet för ett nationalepos är dock det som delas med all poesi. Är det bra litteratur? Är det inte god och levande poesi blir det omöjligt att överleva genom tiderna, så är det bara. Här har Fritiofs saga mött allehanda bedömningar genom åren. De senaste 75 åren har intresset för eposet varit rätt svalt, men det beror nog mest på vår moderna tids problem med gammalt gods och gamla auktoriteter. Fast redan före 1945 fanns det givetvis kritik mot Tegnérs bok.

Träffande kritik är den lite väl sentimentala klangen i förhållandet mellan Fritiof och Ingeborg. Särskilt första kapitlet, som beskriver deras känslor och önskningar, är lite väl kletigt och klyschigt. Otur att det är det första som drabbar läsaren. Vidare är det lite väl hurtigt och klämkäckt ibland. Men saknar lite av råheten i t.ex. Iliiaden där spjutspetsar ränner genom kroppen på motståndare ytterst rått och våldsamt. Hos Tegnér är stridsskildringarna i stället lite serieteckningsmässigt. Den hurtiga stilen kommer igen på flera ställen, till exempel när Fritiof och hans mannar kämpar mot vädrets makter på havet. Saker och ting känns då och då tillrättalagt varmed musten försvinner. Det sätter sig också på karaktärerna som emellanåt får ett löjets skimmer över sig. En alltför idealistisk syn på vikingar är också lite störande.

Men vadå, som de gamle plägade säga, även den stora Homeros slumrade till ibland. Vem är perfekt? Fritiofs saga bjuder kritiken till trots på glänsande poesi på många ställen. Redan den poetiska ramen är ett kraftprov. Varje kapitel har ett eget versmått. Där finns hexameter, blankvers, fornnordisk drapa och så vidare. Ofta följer det handling och ton i kapitlet. I kapitel åtta används blandvers, mest känt från Shakespeares dramer, och nog andas kapitlet en rejäl dos Romeo och Julia.

Över huvud taget har Tegnér lånat friskt från den klassiska litteraturen. Tjugofyra sånger är detsamma som i Iliaden och Odysséen. Just Homeros är den som bjuder på flest lån, till exempel den förklädde och den omkringirrande Odysseus, Akilles krigsvägran och övermod, beskrivning av Akilles sköld och så vidare. Men det finns också klara klanger från Tasso, Eddan, Shakespeare m.m. Många sådana lån är snyggt infogade i handlingen och Tegnérs poesi.

Intrigen och handlingen är också välgjord om än sentimental och klämkäck på sina håll: Fritiof som inte får sin ödesbestämda dam, de hånfulla kungasönerna, omöjliga uppdrag, förbjudna smygträffar med Ingeborg, landsflykt, livet i viking, återkomst, upprättelse, förening med den älskade. Det fungerar bra måste man säga.

Det bästa är annars poesin som på sina håll är lysande. Det finns väldigt vackra avsnitt, tankeväckande avsnitt, friska avsnitt, humoristiska ställen och så vidare. Ingen kan säga att det inte håller måttet. För övrigt är det ingen som har lyckats bättre de senaste två hundra åren. Nu har förvisso eposet hamnat i skuggan sedan dess. Romanen har i stället tagit över rollen som storslagen berättelse. Och visst finns det fantastiska romaner om svenska bragder.

Men det är ändå något särskilt att lyckas skriva längre berättelser på vacker, kraftfull vers. Ett kraftprov! Romanen kan aldrig ta över den rollen och få den statusen. Därför kan heller ingen roman bli ett nationalepos. Och så länge ingen vågar sig på det poetiska kraftprovet att åstadkomma en bättre, vackrare och mer fostrande versberättelse, ja då är det Fritiofs saga som gäller för den som vill ha ett svenskt nationalepos.