Väjer inte för det svåra i sin konst utan gör det hanterbart, kanske begripligt, till och med upphöjt

Bäste kapten! Man kan försöka förstå fenomenet Mozart genom att tänka sig honom i tre olika gestalter. Den första den flitige och förnuftige Mozart. Den Mozart som kan ge uttryck åt oanade insikter i musikteaterns väsen, resonera detaljerat om hur arior ska byggas upp för att passa in i helheten i en viss opera och vilka sångare han helst vill ha. Den andra Mozart är den vi tror vi känner från filmen om Mozart och Salieri. Den märkligt barnslige man som gärna skrev olämpliga brev till sin kära hustru och plötsligt kunde börja jama som en katt och slå kullerbyttor.

Den tredje Mozart möter vi i kompositionerna där den överlägsna musikaliska kompetensen alltid utrycks i enlighet med hans grundläggande estetiska uppfattning: musiken får aldrig såra örat. Vi ska ägna oss åt denne Mozarts instrumentalmusik. Hans lika framstående vokalmusik behandlas i nästa kolumn.

Kapten! Var vänlig att ta oss till Salzburg 1772 där den femtonårige Wolfgang Amadeus tar igen sig efter en längre Italienresa genom att komponera bättre underhållningsmusik. Hans divertimento i D-dur för stråkorkester är en vänligt road inbjudan till en sinnesrörelsernas harmoniska lek i en tänkt idealvärld. Musiken liksom frågar, är det inte här vi behöver träffas en stund?

Förstaviolinerna inleder med fem lugnt fallande toner samtidigt som resten av orkestern spelar ett rytmiserat ackord: ”ta-ta-ta-ta…”. Därefter tar första- och andraviolinerna några snabba danssteg.

När violinerna dansar är det bara basstämmorna som driver den motoriska ”ta-ta-ta-ta”-rörelsen vidare. Altfiolerna ligger stilla på en så kallad pedalton och blir ett tillfälligt musikaliskt dansgolv för violinernas sextondelar. Det är så Mozart arbetar. Hans musik är fylld av uttrycksfulla och skönhetsskapande detaljer i så perfekta proportioner att man knappt märker dem på grund av det självklart övertygande helhetsintrycket.

Medan vi resonerat har kapten, påpasslig som alltid, på eget initiativ tagit oss till Wien den nionde mars 1785. Dagen då Mozart blev klar med sin 21:a pianokonsert. Vi lyssnar på andra satsen som börjar 14:10 och slutar 20:20.

Förutom det ovan sagda, vad kan sägas om styrkan i denna förtrollande musik och det andante som ibland kallas ”Elvira Madigan” efter filmen där den har en nyckelroll?

Kanske att vi här, under den skimrande ytan i Mozarts musik, finner ett insiktsfullt spel mellan fenomen som verklighet, minne, sorg och död.

C-durkonsertens andra sats börjar som ett vackert minne i form av en drömsk durmelodi i stråkarna. Men strax gör denna melodi flera stora språng samtidigt som blåsarna sätter in accentuerade ackord. Drömmen rister till, vi är i moll, och dissonanser inträder som i varje annan tonsättares hand hade upplevts som skärande. En artig, korrekt och välklädd lieman gör en kort visit och sjunger sin lilla kusliga sång. Sedan försvinner han lika plötsligt som han kom och vi är tillbaka i det vackra minnet.

Vi har mött den demoniske Mozart, den Mozart som inte väjer för det svåra utan i sin konst gör det hanterbart, kanske begripligt, till och med upphöjt. Hur handskas denne Mozart med andra valörer av mörker som exempelvis det stormiga, oroliga, det verkligt upprörda? Sista satsen i symfoni nummer 40 i g-moll ger besked: alltid fullständigt engagerat, aldrig personligt påträngande. Kapten! Vänligen ta oss till Wien 1788 då vi vet att symfonin blev klar det året. Vi börjar lyssna vid 18:14.

Mozart avslutade sin korta men spektakulära musikaliska karriär på topp. Den formidabla klarinettkonserten, oöverträffad i sitt slag, blev klar endast några månader innan mästarens för tidiga och oväntade död vid trettiofem års ålder december 1791.

Vi känner i konserten igen allt vi hört tidigare: det enkla materialet och dess briljanta användning, lättheten, det luftiga, det dansanta. Det nya är en avspändhet som vi gärna hade hört mer av från Mozart. Underbarnet utan barndom i vanlig mening hade äntligen hittat fram till det han allra mest behövde: arbetet som en obekymrad lek.

I sista satsens rondo är känslan kammarmusikalisk, full orkester används sparsamt, och stämningen är mild, nästan vilsam. Kapten! Var god koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till oktober 1791!
Sista besöket i Mozarts odödliga musik för denna gång börjar vid 20:33.