Från kaffestugan vid Thomaskirchhof i Leipzig där kapten och jag sitter har vi god utsikt över Thomasskolan, en av Tysklands äldsta skolor grundad av markgreve Didrik den beträngde av Meissen år 1212. I dag den 22 maj 1723 väntas Thomaskyrkans nye kantor Johann Sebastian Bach komma resande från Köthen. Han ska bo med sin stora familj i en nyrenoverad lägenhet i Thomasskolan och vi hoppas få en skymt av honom!

Kapten! Låt oss fördriva väntetiden med att försöka förstå något av mästerskapet i Bachs kontrapunktiska skapande!

I geometrin är en kvadrat ett begränsande specialfall av en rektangel. På liknande sätt är en kanon ett begränsande specialfall av imitation som innebär att en melodi med viss tidsförskjutning absolut strikt härmar sig själv. Ett enkelt och välkänt exempel är barnvisan ”Broder Jakob” som i grunden är en kanon och helst ska sjungas som en sådan.

Men vänta! Ser kapten? Där kommer ju de två vagnarna med Bachs familj! Vagnsdörren öppnas och en rask karl i peruk kliver ur och försvinner in genom porten till skolan. Ett fönster slås upp. Vi hör någon stämma ett klavikord och sedan spela ett litet stycke.

Reglementet för tidsresor förbjuder inspelningar och avbildningar under resans gång, därför hörde vi inte Bachs invention i F-dur på klavikord med honom själv utan på piano med Glenn Gould.

I inventionen fick vi ett exempel på utvidgning och utveckling av kanonkomponerandets konst. Det tvåstämmiga stycket inleds som en strikt kanon varefter Bach lägger in olika mellanspel för att via några tonartsbyten återkomma ett par gånger till ren kanonimitation. Det är typiskt för Bach att med sådana metoder upphöja ett litet övningsstycke för klaverelever till stor konst.

Ett annat sätt som Bach använder för att utveckla kanonkonsten är att skriva en strikt kanon i några överstämmor och till det lägga en fristående basstämma. Så gör han i de berömda Goldbergvariationerna där var tredje variation är en kanon av denna typ. För att kunna uppleva musiken gör vi en lokalresa i Leipzig till publiceringsåret 1741 och lyssnar från början till och med 6.20 på temat och de tre första variationerna där den tredje är en ”Canone all’Unisono.”

Som vi hört i de två exemplen på Bachs kanonkonst är vi långt från några torra akademiska övningar. I Bachs förmåga ligger inte bara det vi nämnt tidigare, att förena det andliga och det sinnliga, utan också att förena de striktaste former med en dansant känsla och en lekfull attityd.

Från kanon kommer vi naturligt till fugan som kan ses som dess formmässiga utveckling. Fugan är liksom kanon imitativ och börjar likt en kanon med att en ensam stämma presenterar sig varefter en eller flera stämmor faller in med samma tema. Skillnaden gentemot kanon är, något förenklat, att stämmorna i fugan ges större individuell frihet så fort början av temat har hörts. Vidare håller sig fugan vanligen med en eller flera återkommande motstämmor gentemot temat och därtill, för att kunna variera formen, mellanspel mellan de återkommande temainsatserna.

Kapten! Hjälp oss med en utflykt till Köthen 1722 där Bach fullbordade första bandet av Das wohltemperierte Klavier. Ett verk som mästerpianisten Hans von Bülow kallade för ”Gamla testamentet”. (Pianistens ”Nya testamente” är Beethovens pianosonater.)

Vi hör fugan i Ciss-dur ur första bandet av Das wohltemperierte Klavier:

Som ni märkte medföljde en färganalys till inspelningen. Röd markering är när temat kommer, grön respektive blå när temats motstämmor kommer och ingen färg betyder mellanspel. En närmare förklaring av fugans form kommer en annan gång då vi för dagen ska gå vidare med en typ av fuga som egentligen är ännu märkvärdigare än den vi just hörde.

I Das wohltemperierte Klavier står det innan varje stycke ”preludium” eller ”fuga”, man kan alltså knappast missa vad det är frågan om. Men det finns många andra verk av Bach där en fuga dyker upp i ett verk utan att det uttryckligen står nämnt någonstans. Låt oss i brist på bättre term kalla detta för ”överraskningsfuga”. I Bachs motett ”Singet dem Herrn” känner Bach en bit in i stycket att det behövs ett lite stramare avsnitt innan han fortsätter, så mellan 3.34 och cirka 5.30 har vi plötsligt en fuga som börjar på orden ”die Kinder Sions”.

Det hela är gjort på ett så självklart sätt att många lyssnare säkert inte märker vad som händer, och just däri ligger Bachs överlägsna kompetens som kontrapunktiker. För honom är den svåra fugaformen bara en i mängden av perfekt behärskade kompositoriska redskap i det musikaliska uttryckets tjänst.

Bäste kapten! Ta oss tillbaka till Leipzig 1727! Som avslutning går vi in i Thomaskyrkan och avnjuter tillsammans Bachs åttastämmiga mästerverk för dubbelkör.

Magnus Löwendahl