Den svenska poeten Thomas Torild kallade vid ett tillfälle Ludvig Holberg för ”den gudomlige norrbaggen”. Holberg – född i Bergen – var ju Nordens största författare på 1700-talet, fortfarande ett världsberömt namn i litteraturhistorien. Vad ska vi då kalla den ännu mer berömda författaren Knut Hamsun (1859-1952)? Den väldige norrbaggen? Den vidunderlige? Den sagolike?

Kanske är det sista alternativet bäst. Eller bara Trollkarlen! Hamsun har nämligen en trollkarls magiska förmåga att trollbinda läsaren. Inte för intet räknas han som en av tidernas bästa romanförfattare. Inte bara av forskare förstås utan framför allt av författarna själva. Hermann Hesse älskade Hamsun. Hemingway lärde sig av honom. Thomas Mann berömde honom. Henry Miller dyrkade Hamsuns vitalism. Maksim Gorkij tog djupa intryck av Hamsuns vandrare och sökare. Och så vidare.

Det känns lite sådär grr att norrmännen kan stoltsera med Hamsun och Ibsen, danskarna med HC Andersen, båda med Holberg (norrmannen verkade i Köpenhamn hela sitt vuxna liv). Vi svenskar har vår Strindberg som förvisso hade den största elden i världen i sig – enligt egen utsago – men som är klart mindre berömd än sina norska och danska kombattanter (alla var Strindbergs kombattanter, därav elden). Dock klår vi väl våra kära grannar i den vackraste genren, lyriken. En Bellman, Stagnelius, Fröding och Ekelöf har knappast sina likar på danska och norska. Där får vi känna en fin stolthet.

Åter till Hamsun. Norska författare och kritiker har berömt Hamsun för hans trollstav till förbannelse – med tonvikt på förbannelse. Norrmännens förbannelse ligger däri att Hamsun var nazist, eller åtminstone tyskvän med starkt rynkad näsa för allt anglosaxiskt krämeri, industri, demokrati. Han stod på tysk sida under kriget samt försvarade Nasjonal Samling och den tyska ockupationen. Otaliga hyllmeter har skrivits för att rentvå gamle Knut, fördöma honom, nyansera nazibilden, bortse från politisk åskådning, glömma den för konsten, bortförklara nazismen, läsa in nazism i var och varannan Hamsunrad och så vidare. Exakt vad som stämmer om Hamsun får nog gudarna avgöra. Vår tid älskar ju annars nazismen – eftersom man så gärna tjatar om det. Det är här trollstaven kommer in i bilden.

Tidigt, redan före nazismen var i farten, sade kritikern Helge Krog: ”Vi kan ergre oss over hans fiksidéer, over grunnheten i hans sociale betraktninger, likefullt: hans bøker setter oss i en annen stemning enn andre utmerkede bøker, en muntrere, rummeligere og rikere stemning. Hamsun kan det, han er trollmannen.” Där har vi det, trollmannen, trollkarlen som svingar sin trollstav, det vill säga pennan, som får läsaren blint förförd. Och på den vägen har det fortsatt. Men i och med nazismens framträdande blev den förförande trollstaven ett sätt att försvara konstnären Hamsun mot ideologen Hamsun. Allt som kunde förknippas med nazismen blev ju förbjudet efter 1945. Den världsberömda författaren ville man dock behålla.

Poeten och filosofen Aasmund Brynildsen uttryckte förförelsens kraft mycket snyggt (i min översättning): ”Det var trolldom och häxeri med orden, få eller ingen höll huvudet klart under denna språkliga handpåläggning. Om man t.ex. var aldrig så litet kommunist så måste man ändå ge tapp för denna konst, hypnotiserad, förvirrad av denna vilda fingerfärdighet, denna överdådiga ömhet, denna djävulska underfundighet hän i det blå.”

Inga dåliga ord om en författare! Vem vill inte förföra på det sättet – både läsare och fagra damer! Hamsun sågs ju som konservativ, reaktionär, nazist. Man ser framför sig hur en partitopp i Sverigedemokraterna med smekande ord, vackert ansikte och goda ögon förför fanatiska miljöpartister och maktfullkomliga socialdemokrater till att tycka att Jimmie faktiskt är en hygglig typ med ett schysst budskap (vilket säkert flera tycker men få vågar säga).

Brynildsens farbror, poeten Alf Larsen formulerade fenomenet Hamsun så här (min översättning): ”Han var mer än någon annan den stora trollkonstnären, som insvept i konstens trollmanskappa fick hela lilliputvärldar att strös ut ur ärmen när han svingade sin magiska penna. Det var konstens allmakt i de dagarna och den dolde allt annat: ett obarmhärtigt och hänsynslöst sinnelag, en järnhård vilja till att slå ned motståndaren /…/ och först och främst ett gränslöst människoförakt.”

Norrmännen har haft svårt att tackla sin stora författare. Efter kriget lade man in Knut Hamsun på hispan med hittepådiagnosen mental förvirring. Något luddigt var man tvungen att komma upp med, precis som alla kolumnister, kulturskribenter och ledare i svenska blad skriver om Sverigedemokrater och nationalism. Eftersom Hamsun var nog så klar i knoppen, trots sina nästan 90 år i bagaget, blev han utsläppt efter något år. I stället dömdes han till dryga böter för sin hållning under kriget. Nu skrev han sin sista bok, På igengrodda stigar, en klar och kvicktänkt bok där han ger sin syn på saken. Därefter tyckte han att det kunde vara nok och gick in i dimman.

Då hade Knut Hamsun svingat sin trollstav i nära 60 år. Kulturskribenten Nordahl Grieg kallade honom en genial diktare och en politisk idiot. En psykologisk nödåtgärd för att legitimera fortsatt läsning. Oavsett vad Hamsun tyckte och tänkte om ditten och datten var det bara att konstatera att man blev förförd av en makalös penna. Man kunde ju inte sluta läsa förföraren bara för att han hyste en åsikt. Tack och lov. I våra dagar är man mycket hårdare, nu kan man få för sig att frysa ut konstnärer som gör eller tycker ”fel”. Tack och lov får dock de gamla stötarna fortfarande läsas.

Och Hamsun måste man läsa. Det är svårt att säga exakt vad han som gör som är så bra, men på ett säreget sätt fångar, snärjer, fängslar han läsaren, ger personer och omgivningen liv, infogar beska kulturanalyser, får naturen att dofta. Det smakar verklighet. Man blir märkt av texten. I essän Fra det ubevidste sjeleliv skriver Hamsun att författaren bland annat ska gestalta ”spårlösa resor med hjärnan och hjärtat, nervernas sällsamma verksamhet, blodets viskning, benpipornas bön”.

Det gör han med bravur, får man säga. Hans personer är verkligen fulla av allsidigt liv, många gånger hör man blodet viska och benpiporna be. Samtidigt finns allt som oftast civilisationskritik som en fond. En ny värld tvingar så att säga människorna att agera i strid med deras natur, deras tradition, vilket skapar konflikter mellan människor men också inom dem själva. I Pan från 1894 har huvudpersonen Glahn så svårt att hantera den sociala världen i staden att han får knäppa infall, som att skjuta sig i foten. I Markens gröda från 1917 krockar nybyggarbonden Isaks värld med modern gruvdrift och handel. I Landstrykare från 1927 blir en traditionell fiskarby indragen i den moderna världen med kapital och nymodigheter. För att ta några exempel av hans drygt tjugo romaner.

Det avslutande avsnittet publiceras lördagen 24 september.

Michael Jay