Den senare musikaliska klassicismen, cirka 1770 till 1830, kallas ofta wienklassicism då staden Wien förenar de tre fixstjärnor som dominerar epoken: Haydn, Mozart och Beethoven. Ingen av dem var född i Wien, men såväl pionjären Haydn som fullbordaren Mozart och visionären Beethoven flyttade dit och verkade där. Under denna resa bekantar vi oss med dessa mästare och återkommer till dem senare.

Dags för första akten i vilken vi träffar Wienklassikerna i unga år.

Kapten! Vi vill möta Haydn 1761 under hans inledande år som vice kapellmästare i tjänst hos furst Esterházy i Eisenstadt!
Vi slår oss ner i bankettsalen med sin legendariskt perfekta akustik. Haydns sjätte symfoni ”Le matin” står på programmet. Inledningen är en finstämd tonmålning av solens långsamma uppstigande över ett leende landskap. När den rörliga allegrodelen i första satsen börjar möts vi av en mild glädje som Haydn förmedlar i varje motiv och med vänligt faderlig hand fördelar mellan alla instrument och instrumentgrupper. Vi förstår att vi lyssnar på den begynnande wienklassicismens överlägset främste symfoniker trots att Haydn endast är tjugonio år när han skriver på kontraktet för Furst Esterházy.

Haydn och Mozart var vänner, men vi vet inte säkert när de träffades första gången. Det kan ha varit 1784 då Mozart är tjugoåtta år, ett år yngre än när Haydn skrev sin sjätte symfoni. Vad komponerade Mozart då? Bland mycket annat sex pianokonserter.

Kapten! Ta oss till Wien den 12 april 1784. En balett för musikerfingrar förklädd till pianokonsert blev klar den dagen, och med lite tur kan vi åhöra första repetitionen innan premiären!

Den sjuttonde pianokonserten i G-dur är ett fint exempel på Mozart som den förste verkligen mästaren i genren pianokonserter. Hans överlägsna musikaliska begåvning nådde en ny mognad just vid den tid som pianot lämnade experimentstadiet och blev ett fullt fungerande instrument.

Vad sysslade Beethoven med när han var i samma ålder som Mozart var 1784?

Kapten! Koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till år 1799!
Beethoven är tjugonio år och en redan erkänd mästerpianist när han ger ut sin åttonde pianosonat. Den får opus 13 och döps av förläggaren, med Beethovens gillande, till ”Grande sonate pathétique”. I våra dagar brukar den helt enkelt kallas ”Sonata Pathétique”.

I sonatens första ackord möter vi en Beethoven som tydligt skiljer sig attitydmässigt från sina närmsta föregångare Haydn och Mozart. Ackordet är i c-moll, i stark nyans, ligger långt ned i registret och är med sina sju samtidiga toner närmast ett statement. Beethoven planterar sin sonat djupt ner i den musikaliska myllan och är inte rädd för en tillfällig bryskhet om han känner att detta krävs för att fånga uppmärksamheten.

Så dags för andra akten i vilken vi möter de tre mästarna mot slutet av sin respektive gärning.

Vi börjar åter med Haydn och stannar kvar i Wien år 1798 då Haydn detta år, nu sextiosex år gammal, blir klar med sitt näst sista större verk, oratoriet Skapelsen. Under de första åtta minuterna och trettio sekunderna går vi från kaos i den bibliska skapelsens början till ”Varde ljus!”

Det första uppförandet var en storartad upplevelse både för tonsättaren och den exklusivt inbjudna privata publiken. Svensken Fredrik Samuel Silverstolpe var på plats och rapporterade att när den inledande musiken illustrerade ”Varde ljus” var det som att Haydns ögon lyste upp och utstrålade ljus och att publiken var så förtrollad att framförandet fick avbrytas flera minuter innan man kunde fortsätta.

Nu ber vi kapten ordna ett återbesök på Burgtheater i Wien den 26 januari 1790 där buffan ”Così fan tutte” uruppförs. Mozart är trettiofyra år gammal och har ett år kvar att leva. För eftervärlden är han en av alla tiders största operamästare och det har därför sina svårigheter att välja ett visst avsnitt ur något av hans mästerverk såsom representativt. I stället tar vi något otypiskt, men ändå lysande. En terzett där naturstämning smyger sig in i form av rullande vågor i stråksektionen. Så brukar inte Mozart arbeta, men när han nu gör det gör han det förstås perfekt.

”Soave sia il vento”:

– Kapten! Sista lokalresan för denna gång går till år 1826, året före Beethovens död då hans sista större verk, den sextonde stråkkvartetten i F-dur fullbordas!

Samtidens breda publik var oförstående inför Beethovens sista stråkkvartetter. Tjajkovskij var ambivalent inför dem. Numera hyllas de ofta. Under alla omständigheter är de absolut unika. Till lyssning väljer vi en sats som är förhållandevis lättsmält, Vivace vid 7:05. Håll i hatten och häng med!

Nästa gång följer vi upp frågan om vad klassisk musik är med frågeställningen: Vad är det som är musikens material, det som tonsättarna har att arbeta med?

Magnus Löwendahl