Här fortsätter vår astrologs analys av president Erdogans stjärnbild. Första delen publicerades här.

Oppositionell resonans

Jupiter är, förutom solen, den mest lysande planeten. Även i sitt gömställe i femte huset är denna intelligens lysande, visionär, ser potentialer och konsekvenser, men är, i detta läge, egentligen bara verksam genom sina resonanser med andra intelligenser. Jupiter i femte huset, som är dolt både från andras blickar och den egna introspektionens blick, har en ganska livgivande verkan med en hel del lekfullhet och energi. Erdogans tidiga karriär som fotbollsspelare gör sig här påmind igen. Betänker man dessutom att Jupiters expansiva, visionära intelligens är belägen i Tvillingarnas relationella miljö så anar man något om varför det är tävling som är lekfullhetens livsluft, och inte samverkan. Erdogans relationer går ut på att övertyga, att få folk med sig. Eller ur vägen. Detta drag förstärks av Jupiters opposition till Mars och månen, som ju är i konjunktion. Lekfullheten har alltid ett drag av något drivet, för att inte säga överdrivet. Det blir alltid tävling av det hela. Och Erdogan är den siste som tröttnar. Han vinner. Om inte förr så på utmattning.

Folk i hans omgivning uppfattar de effekter som Mars och månen ger; den exekutiva och sensibla intelligensen. Vad de inte uppfattar är varför denna effekt är så livlig och expansiv. Det beror på resonansen med den dolda Jupiter. Här:

Tvillingarnas Jupiter och Skyttens Mars/månen i energirik opposition.

Månen/Mars och Jupiter har en direkt resonans genom en opposition. Den gör honom livlig, energisk och tävlande. Men de har även en indirekt resonans, genom kvadraturer, via solen och Venus/Merkurius.

Solkomplexet på kant med både krig, känsla och vision.

Kärv trekant

Oppositioner i allmänhet är sällan problematiska i sina verkningar. De är mest lite stimulerande, som en frisk men inte allt för hård motvind en varm dag på cykel. Kvadraturer, däremot, kan vara kärva. Effekten blir ofta att intelligenserna tycks motverka varandra. Solens kvadratur med Jupiter ger lätt jagkänslan impulsen att överdriva, att ta i för hårt, att skjuta över målet. Turkiets kurder och kristna är inte de enda som har svidande kännedom om Erdogans kvadratur mellan sol och Jupiter.

Merkurius kvadratur med Jupiter kan leda till slarvigt tänkande och förhastade slutsatser och Venus dito kan få honom att ta ut segrar i förskott. Turkiets ekonomiska äventyrligheter 2018 och därur sviktande väljarstöd är ett praktiskt exempel på vad sådant kan leda till.

Intelligenser som tagna var och en för sig är utmärkta, kan både främja och hämma varandra beroende på hur de klingar ihop. Kvadraturer tenderar att klinga lite väl gällt och skarpt. Då är en opposition rentav skön att kunna falla tillbaka på. Sammantaget ser dessa aspekter ut som en rätt spännande och inte alldeles enkel trekant, ett ménage à trois mellan två par och en singel. Det blir ofta missförstånd.

Å andra sidan kan även det djupaste samförstånd stundom bero på ett missförstånd:

En kärv men stimulerande trekant: opposition och kvadraturer.

Faktum är att den för omvärlden kännbara konjunktionen mellan månen och Mars är laddad inte bara med den expansiva energin i den väl dolda Jupiter, utan även med själva solkomplexet, med solen och Venus-Merkuriuskonjunktionen i Fiskarnas tecken. På svenska: Snygg, stark och smart jagnärvaro även i den ganska brutala och rätt bossiga sidan av Erdogan. Det är inte bara vinnarskallen på AC som gör sig gällande, som i ungdomens fotbollsmatcher. Den mogne krigsherren och lyssnande landsfadern har en ständig återkoppling från de djup där Erdogans äkta jagkänsla, liksom svävande och skickligt, rör sig i Fiskarnas miljö.

Dessa aspekter allena förklarar inte Erdogans långa och lyckade karriär som turkarnas karismatiske kung. Han kom från slummen och arbetade sig upp genom att göra vad han älskade att göra. Länge var det fotboll, men även politisk teater. Han skrev, regisserade och spelade i en pjäs om ondskefulla judar, frimurare och kommunister. Han råkade i trubbel när han på 1990-talet deklamerade en dikt som hyllade den islamiska expansionismen med rader som “Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater…”, satt ett halvår i fängelse och förbjöds att bedriva politisk agitation. Han var snart tillbaka med ett nytt parti. Och sådär höll det på. Varifrån han har sin energi har vi sett. Men varifrån har han sin tur? Ty energi allena är inte nog för att alstra en sådan stabil personkult som den som omger Erdogan.

Turen

Nu är det så, i Erdogans halo eller personliga himmel, att den där av milt snille och skarp elegans förstärkta jagkänslan i djupen inte bara resonerar kärvt med övriga intelligenser.

Låt oss nu titta på en ganska slående aspekt av Erdogans halo. Ett kluster av resonanser som tar samma vägar bildar en stor triangel, en så kallad stortrigon. En vanlig trigon är en resonans mellan två punkter, oftast planeter, som ligger ungefär 120° vinkel från den plats och den tid där någon föddes, i detta fall Tayyip, och när tre sådana punkter resonerar i rundgång så uppstår det man kallar en stortrigon. En sådan innebär alltid i en eller annan mening tur, grace, flyt, oförtjänt merit.

Trigonen är en resonans som bekräftar och stärker de egenskaper som har denna resonans. Tre trigoner skapar en rundgång av sådan bekräftande resonans. Och i Erdogans fall rör det sig inte bara om tre punkter, det rör sig om tre kluster av intelligens förbundna med varandra av positiv resonans. Utan denna stortrigon skulle han inte orka tillgodogöra sig kraften i den kärva trekant vi hittills har beskrivit. Stortrigonen är helt enkelt Erdogans vind i seglen.

Erdogans vind kartlagd som positiv resonans mellan tre drivande intelligenskomplex.

Låt oss se närmare på denna vind. Var och en kan ju förnimma att vissa människor bärs av något man kan likna vid en vind. Det står en frisk fläkt kring dem, eller de kan sägas ha en framfart, eller det stormar kring dem, eller en behaglig bris för dem genom livet, det är ju olika och beror på varifrån vinden kommer och vart den far, för att parafrasera Jesus när han (Joh 3:8) läxar upp mäster Nikodemus. Vinden ser vi inte. Men vi hör dess sus, vi förstår den genom dess verkningar. På vår hud. På trädtoppar. På vattenytor och sädesfält. Och vi kan lära oss att segla. Även i motvind, genom att kryssa. Genom att se på en individs relation till världsalltet i astrologisk belysning kan vi få en tydligare och mindre subjektiv känsla för vindens särart. Just Erdogans vind är, som vi ser, av en påfallande sammansatt art.

Och den är dold. Den vore svår att identifiera utan vår metod. Eftersom den inte berör någon intelligens som finns mellan AC och MC, alltså konjunktionen mellan Mars och månen, den sensibla stridbarhet som är hans enda socialt påfallande karaktärsdrag. Det enda som antydningsvis skvallrar om vinden, om stortrigonen, är att den berör MC. Media Coelestis är ingen planet, ingen intelligens. Inte heller en miljö, alltså ett stjärntecken. MC är gränsen mellan två hus; ja, mellan två kvarter, det östra, som berör det yttre livet och det västra, som på motsvarande sätt berör det inre livet.

MC-toppen

Och just det avslöjar varför MC har en såpass stor betydelse i en karaktärsanalys: MC är själva den utkiksplats från vilken man både kan blicka in i sitt inre och blicka ut i sin yttervärld. I Erdogans fall är den kyligt effektive Saturnus såpass nära MC att den i praktiken kommer att prägla hans sätt att blicka in i sig själv och ut i sin omvärld. Men Saturnus gör detta från insidan, den berör MC från väster. Från öster, alltså från hans sociala omvärld, syns inte Saturnus. Den är dold bakom den vägg mellan MC och IC som skiljer det man visar utåt från det man… tja, visar inåt. Visar sig själv. Visar de väsen som eventuellt har inblick i ens inre genom att de själva inte har ett yttre liv. De som inspirerar en. Hjältarna, helgonen, idolerna, de man kände sig sedd av som barn, men som sedan länge är döda.

Vindens saturniska hemlighet.

Från MC ser man in i denna inre värld och Erdogan gör detta på ett kyligt och effektivt sätt. På ett saturniskt sätt. Han må vara poetisk, ja, rentav ha en innerlig sida, men han är inte sentimental. Man ser in från MC och från MC ser man även ut. Därför är MC viktig för att förstå någons yrkesliv. Speciellt om de lever sitt kall, om de känner sig kallade att göra det de gör. Och man blir knappast en karismatisk folkledare, med folkets mandat att döda, utan att känna sig kallad därtill.

Detta kall, kallet att vara erdoganismens epicentrum och upphov, är alltså själva höjdpunkten i den vind som driver Erdogan.

Skorpioner och spioner

Att MC dessutom befinner sig mitt i Skorpionens tecken gör sitt till. Den skorpioniska miljön penetrerar det fördolda. Den luskar diskret ut hemligheter. Den stalkar och spionerar. Den lägger utan betänkligheter ut snaror, gräver fallgropar, blandar gift och skapar rökridåer. Är man Turkiet, mellan ryska, kinesiska, iranska, arabiska och västerländska intressen så är det givet att man har en omfattande underrättelseverksamhet. Kort sagt, man har ett intrikat och världsomspännande nätverk av slipade agenter. Och spindeln i nätet är Erdogan själv. Han vet vad han behöver veta, det går knappast att gömma information han vill ha. Och han är en mästare på att spela ut sina fiender mot varandra. Kurderna och ISIS får bekämpa varandra, Erdogan finansierar fajten och hoppas att alla dör. Samma med Ryssland och USA. Samt Kina och Indien. Erdogan spelar på trådarna med sin sensibla stridbarhet (Mars/månen i Skytten) men hans tur i spelet kommer från stortrigonens vind av intelligens. Som är en relativt oberoende sak. Den finns där oavsett.

Och den är så chill. Både avspänd, kreativ och gudasänd. Hur kommer det sig?

DC-livet

Det beror på att stortrigonens västra hörn består av Uranus, sydnoden och DC. I Kräftans tecken. Dessutom backar Uranus, vilket mildrar och liksom smetar ut det som annars kan skapa en anarkistisk vildhjärna av en i övrigt välstädad tänkare.

Vindens västra hörn, där sydnoden skapar igenkänslans trygghet.

Ingenting i detta hörns liv är speciellt påtagligt. Sydnoden brukar inte ens skrivas ut i autogenererade horoskop. Och DC brukar inte beaktas som annat än oppositionen till AC. Har man en planet på DC så brukar det heta att man har denna planet i opposition till AC, vilket förvisso stämmer, men som sekundärfenomen. DC är svårgripbart för en modern mentalitet, eftersom Västerrand är gränssnittet till en dimension som lätt får oss att känna oss lite obekväma, kanske ovärdiga, generade eller otåliga.

Tills vi eventuellt kapitulerar och fylls av vördnad och inspiration.

Samma sak med sydnoden. Nordnoden är inget problem, alla har vi ett mål eller ett ultimat syfte med vår jordevandring. Men sydnoden? Den handlar om varifrån, inte varthän. Sydnoden är förstås alltid i opposition till nordnoden men där nordnoden visar oss de relevanta utmaningarna och uppgifterna i våra levnadsöden, där visar sydnoden vad vi är trygga med, vad vi känner oss förstådda av, vad vi “bör våga släppa för att kunna gå vidare”, som man brukar säga. Och självklart har jag inte samma behov av mammas bullar, av nallebjörnen och av min gamla flanellpyjamas som när jag var liten. Sentimental nostalgi är ingen dygd. Men vi behöver alla något att dra oss tillbaka till; trygghetsskapande faktorer och ett place of power att utgå från. Det må vara ett kuddrum eller en tronsal, en promenadslinga eller en frukostrutin men den bör finnas med. Och den representeras av sydnoden. Som i Erdogans fall befinner sig i kräftans, revirets, tecken. På Västerrand, öppningen till det utomvärldsliga. Tillsammans med den lite psykedeliska Uranus, som bäddar för omvärderingar och nytänkande.

Uranus syns inte heller, den är extremt fjär och mörk, och upptäcktes så sent — 1781, och medelst teleskop — att den inte finns med i forntidens astrologi. Att en planet rör sig i retrograd, alltså att den från jorden sett backar, beaktas inte alltid heller. Men det gör alltså Uranus i Erdogans halo och det påverkar hans mentalitet. Han har allt detta så att säga i bakhuvudet, hela tiden. Och alla dessa faktorer sammantaget utgör en stark och komplex kraft. Och denna kraft förmedlar en vind av tur. En stortrigon.

Solkomplexet

Stortrigonens tredje hållpunkt eller hörn är det redan omtalade solkomplexet, det kluster av intelligens som utgörs av äkta jagkänsla, intellektuell kvickhet och elegans, allt i Fiskarnas poetiskt simmiga tecken, dolt i tredje husets djup.

Solkomplexet i stortrigonens vind av tur.

Erdogans vind av tur präglas således av vattnets element. Alla tre hörnen i triangeln är i vattentecknen, Kräftan, Fiskarna och Skorpionen. Därav hans flyt.

Det här hade ju kunnat vara en karakteristik av en hyfsat sympatisk kille. Men alla som har talat med en kurd vet bättre. Många andra också. Erdogan är inte bara brutal och bossig, vilket förklaras av Mars och månen. Han är mordisk. Obekymrat mordisk. Hänsynslös, på det där läskigt kultiverade sätt som rika psykopater på film är. Vad beror det på?

Det finns ytterligare två aspekter vi måste titta närmare på, för att få svar på det. Dessa två resonanser gör honom inte direkt starkare, men snabbare. Snabbare än samvetet. Ty nog har Erdogan ett samvete. Men det är inte heltäckande. Och det kan konsten att titta bort. Eller — vissa av hans talanger är helt enkelt snabbare.

Sextil snabbkoppling

Låt oss först fundera lite över sextilen — den snabba resonansen — som kopplar Erdogans eleganta kvickhet i djupen till hans ansikte utåt. Den eleganta kvickheten är alltså konjunktionen Venus (skönhet, elegans, grace) och en backande Merkurius (kommunikation, vitterhet, snabbtänkthet). Denna konjunktion är en del av stortrigonens vind av tur. Den är dold. Men nu kopplas något av denna vind till det som minst av allt är dolt, hans ansikte utåt, hans sociala persona, AC. Och det genom en sextil, det vill säga: med något som är snabbare än samvetet.

Den snabba resonansen mellan AC och solkomplexet.

Erdogan kan alltså använda sig av sitt flyt för att lyssna så andra talar och tala så andra lyssnar, för att relatera effektivt till omvärlden. Trots ständiga försök till folkmord, trots tortyrkammare, trots arrogant retorik så har han Det Där. Som gör att folk lyssnar till, och citerar, det han säger. Som gör att de, när han visar intresse, anförtror honom lite mer än de först tänkt sig. Trots hans osympatiska drag uppstår det en personkult kring honom.

Men det är inte allt, som sagt. Ytterligare en sextil finns. Han är medveten om den, den är alltså helt och hållet över horisonten, men den är väster om skiljeväggen MC/IC, så andra uppfattar inte detta drag. Även om allt för många bittert har fått erfara det. Men då är det så dags.

Sextilen i fråga sammankopplar nämligen Neptunus i Vågen med Pluto i Lejonet.

Vad betyder det?

Mordisk moral

Neptunus är egentligen inte en intelligens i vanlig mening. Neptunus gör något med vår intelligens, speciellt vår emotionella intelligens, och alltså även med vår moraliska kompass. Neptunus ger ett känslomässigt metaperspektiv och därigenom en rörlighet, en motorik, till det som vår vanliga känsla normalt är fast förankrad i. Neptunus destabiliserar själva värdegrunden vi tar spjärn mot när vi bedömer värdet av något. Följden är emotionell förvirring. Men följden av en sådan förvirring är en blixtsnabb omgruppering av de parametrar vi rör oss med. Resultatet: omvärdering. Neptunus i sig ger oss inte omvärdering, utan emotionell förvirring, men genom att hantera denna förvirring lär vi oss att bedöma efter nya moraliska kriterier. Eventuellt helt hemsnickrade sådana.

Denna egenskap, Neptunus, har vi alla. Erdogan har den i Vågens tecken. Vågen ser allt från två håll och eftersträvar neutralitet. Neptunus gör Erdogans upplevelse av Vågens miljö till ett rörigt, rörligt råmaterial för moral av egen tappning. Han är muslim, men han bestämmer själv vad islam innebär. Han är turk, men han definierar vad turk är. Han följer troget landets lagar, men han har även tolkningsföreträdet. Han är poet, han är fri. Det är Neptunus i Vågen. Härligt men farligt. Hela hippiegenerationen präglas av denna konstellation men Erdogan har den dessutom i nionde huset. Det innebär att hans moral tenderar att se ut som kosmisk lagbundenhet, transcendental sanning och djup vishet.

Åtminstone i hans egna ögon.

Och denna Neptunus i Vågens tecken, den är alltså snabbkopplad till något riktigt mordiskt, nämligen en backande Pluto i Lejonet. Pluto måste förstås inte betyda mord. Pluto kan lika gärna betyda att man rundar av ett samtal på sina egna villkor utan att den man talar med tänker på det. Pluto kan innebära att man låter förstå att det finns en deadline. Eller att det är dags att vända blad. Allt som har med medvetandet om avslutningar att göra hör till Pluto. Även mord och mordhot. Pluto är informell, dold makt. Och om Pluto är i Lejonets tecken är detta inget man sköter lite halvkvävt och blygsamt, hur informellt eller dolt det än må vara till sin natur. Man kan begå lönnmordet inför öppen ridå och komma undan med det.

Vågmästerskapet

När denna egenskap är kopplad till ett moraliskt tolkningsföreträde genom Neptunus i Vågen kan man förstå att den är farlig. När den är kopplad genom en sextil är den livsfarlig. Erdogan är livsfarlig. Och bäst att hålla sig väl med. Han sitter på flera nyckelpositioner, kanske fler än han själv vet om, men en sak är han alldeles klar över: Den som lyckas styra honom styr Turkiet, och den som styr Turkiet är vågmästare för betydligt större krafter, nämligen mellan öst och väst. Kanske rentav mellan nord och syd. Styr han sig själv så styr han, med sin dolda makt, betydligt mer än bara Turkiet. Xis BRI, den nya Sidenvägen, går genom Turkiet. NATO har baser i Turkiet. Lömska och intelligenta Iran ligger nästgårds. Relationen till Israel är förstås på helspänn men har varit värre. Överhuvudtaget har Erdogan lyckats lugna läget, genomfört ekonomiska reformer, avskaffat dödsstraffet och tycks borga för en viss stabilitet i ett lättantändligt grannskap. Ofta på sina egna villkor, vilket väcker respekt i de berörda kulturerna.

Att intressera sig för Erdogans karaktär är således ingen smaksak, det är en världsangelägenhet.

Den farliga sextilen mellan Neptunus i Vågen och Pluto i Lejonet.

Ödmjuk och misstänksam

Lägg dessutom till följande aspekt: Neptunus är på kant med både den yttre och den inre tillvaron, genom att kvadrera AC såväl som IC, Sydnoden och Uranus. Kvadraturen med Uranus är generationsbetingad och inte unik för Erdogan som person. Den gör honom, oavsett akademisk skolning, öppen för exempelvis sufimystik, på samma sätt som vår motsvarande generation intresserade sig för indisk mystik, meditation och fornnordisk folktro. Det är inte så konstigt. Men dessutom når denna kvadratur sydnoden och DC, mystikens Västerrand. Trots att detta är hans revir, genom Kräftans tecken, gör Neptunus att han håller sig på tå när det gäller det han är trygg i. Känslan av att man kan ha missat något. Att det fattas en bit av pusslet. Att man kanske har glömt det viktiga. Eller att det viktiga är något annat än det man tror.

Den känslan. Den har Erdogan i relation till det inre livet. Det måste inte vara dåligt, tvärtom, det kan vara utvecklande. Det kan bidra till djupare klarsyn, rentav — i bästa fall — en smula ödmjukhet.

Då är det värre med kvadraturen till AC. Där kan Neptunus, utan att det märks utåt, bidra till osäkerhet på om han har läst av situationer och personer tillräckligt djupt. Inte för att han ser signaler sämre än andra, utan för att han ser dem bättre. Han ser att han inte alltid ser. Och det kan göra honom överdrivet misstänksam, i värsta fall paranoid. Millî İstihbarat Teşkilatı, MİT är därför en oerhört komplex och effektiv spionorganisation, som dessutom har ett instrument i SADAT, en inofficiell eller “privatägd” organisation för inrikes uppdrag. Man skulle kunna likna dessa två vid MUST och SÄPO, men man kommer nog närmare om man liknar dem vid SS och Gestapo. Att de är så starka och effektiva beror på denna kvadratur. Erdogan vill inte lämna säkerhet åt slumpen.

Den andra knepiga trekanten: Neptunus i Vågen – Uranus-Sydnod-DC i Kräftan – AC i Stenbocken.

Karismans dolda trigon

Sufismen då? Är Erdogan inte något av en andlig ledare för sina anhängare? Jo. Det är han. Det låter sig inte förklaras enbart av en sydnod på DC, som gör honom trygg med känslor som vördnad och ödmjukhet inför det han håller heligt, eller ens en Uranus, som låter honom skifta perspektiv precis när tankarna stagnerar. Erdogan har kanske inte samma gurustatus på hemmaplan som Indiens Narendra Modi (se separat analys) men nog betraktas han som något av en visdomens mästare av sina beundrare. Det beror inte bara, eller ens primärt, på Neptunus koppling till DC. Det beror framför allt på Neptunus trigon med den visionära Jupiter i de relationella Tvillingarnas tecken. Jupiter är det visionära ledarskapets ledstjärna, och genom Tvillingarna kan man ha en relation till honom, till och med utan att han vet om det. Han är på så sätt skapt för kändisskap och ständig comeback.

Vi ser trigonens blåa länk framträda, och sammankoppla de knepiga trekanterna på ett harmoniskt sätt, här:

Två problematiska trekanter samverkar harmoniskt genom en dold trigon mellan Neptunus och Jupiter.

Här, i denna trigon, har vi hemligheten bakom Erdogans för oss så gåtfulla führerstatus. Att han eggar sina anhängare till uppoffringar. De som ser vad han ser, genom att så att säga se honom i ögonen och samtidigt se upp till honom, de ser själva erdoganismen. Och den är lika mycket en kulturell och andlig impuls som den är en politisk rörelse. Hans anhängare känner att de får vara med om något stort, kanske större än livet. Hans fiender ser honom som farlig, kanske fåfäng, troligen lömsk, men inte som någon lättviktare.

Summa

Om vi nu sammanfattar det vi hittills gått igenom uppstår en ganska komplex bild. Det finns förstås alltid mer, och sista ordet är inte sagt, men vi kan åtminstone börja göra oss en någorlunda rimlig uppfattning om vem världen har att göra med i Recep Tayyip Erdogan om vi genom skärpt besinning av delarna, och lugn begrundan av helheten, får en känsla för följande bild: