Namnet på allas läppar är allt oftare Erdogan. Han har varit president sedan ödesåret 2014, premiärminister i 12 år dessförinnan. Och han drivs av en vision. Det kan var och en känna och det är detta driv som eggar hans många anhängare till uppoffringar för en större sak. En begåvad ledare har den förmågan: att egga sina anhängare till uppoffringar, till personliga försakelser för en sak, en vision, ett mål eller helt enkelt bara en känsla av ett högre syfte som alla inser aldrig kommer att uppnås.

Att med sin blotta utstrålning stimulera känslan av att vara ett sammansvetsat folk, av högre makter utvalt till stora bedrifter, till vördnadsväckande kulturyttringar, till att sätta skräck i fiendefolk och avund i handelspartners, det är något man måste ha medfödda anlag till. Det är inget man kan lära sig i någon skola. Och det handlar varken om arv eller miljö, det handlar om att födas på rätt plats i rätt tid. Obegripligt, ur vårt nuvarande, naturvetenskapliga paradigm. Här är inte rätta platsen att utmana vår gemensamma berättelse om världens beskaffenhet. Men det är rätta platsen att väcka ett djupare intresse för människosjälen; för vad det vill säga att vara människa.

För att kunna nalkas en så grannlaga uppgift måste vi vilja dels förstå oss själva, dels övervinna våra naturliga böjelser att gilla det ena och ogilla det andra. Precis som en lärare, en läkare eller en präst måste göra. Killar med kall. Med en kallelse. Och med präst menar jag själasörjare, och det inbegriper hela spektrat från livscoach, psykolog, krishanterare och dagisfröken till mentor, försvarsadvokat, vigselförrättare och palliativ personal, ja egentligen överallt där man arbetar professionellt med människor med målet att kunna ge dem sin välsignelse. Även om man inte använder så högtidliga begrepp. Varje lärare, läkare och i denna mening präst måste utgå från självkännedom, människointresse och självövervinnelse. Detta gäller även en karaktärsanalytiker, oavsett vilka metoder som används — alltså även astrologiska metoder.

Förberedelse

Därför är det också viktigt att inte bara ta sig an karaktärer man känner spontan sympati för. De som väcker motvilja är inte bara betydligt mer intressanta, de utmanar dessutom både min vilja till självkännedom och min vilja till självövervinnelse. Tar man tag i, och förädlar denna vilja så mognar man som människa. Och växer i människokännedom. Det kan vara bra, inte minst för människorna i ens omgivning.

Därför börjar nästan alla dessa karaktärsanalyser med en vädjan till samvetet. Är jag beredd att förstå en i min uppfattning rejält osympatisk människa med samma sakliga intresse som jag är beredd att förstå mig själv, någon som står mig nära, eller någon jag beundrar? Frågan framkallar ett visst allvar. Den har nästan karaktären av en dörrvakt, eller en dörrvakts granskande blick. Inte minst när man till sin genans, förfäran, besvikelse eller kanske fascination upptäcker att det döljer sig ett par stänk sympati även i den mest passionerade motvilja — och vad kanske värre är: det omvända. Man kan upptäcka att man egentligen har lite svårt för en man vördar, beundrar eller dras till.

Allt sådant hör till förberedelserna när man närmar sig en människa vars karaktär väcker intresse.

Vad vi vet

Nu gäller detta intresse Erdogans karaktär. Vem är han egentligen? Hur är han funtad, och vad driver honom? Han brinner för sitt land, men med vilken sorts eld brinner han? Var går hans gränser, rent moraliskt? Vad begränsar hans kapacitet som ledare, administratör och strateg? Hur bra är han på att läsa av vad folk går för? Är han en listig räv, en brutal slugger eller kanske egentligen mer av en innerlig visionär?

Vi vet att han höll på att bli fotbollsproffs som ung, han var halvprofessionell under hela 1970-talet. Vi vet också att han bekänner sig till den mest innerliga och poetiska grenen av islam, sufismen och hyser en djup vördnad för dess mystik. Vi vet att han är tämligen skeptisk, ja kanske nästan en smula hatisk, mot den västerländska civilisationens idéburna aktörer, speciellt judar, frimurare och kommunister. Kurder och araber står inte heller högt i kurs. Vi vet också att han just nu driver ett för vårt land synnerligen märkligt maktspel. Vi vet inte riktigt varför, han tänker för det mesta långsiktigt och är inte speciellt lynnig, men faktum är att han visar vem som bestämmer i Sverige, eller i alla fall vilka det inte är som bestämmer. När sluge Putins mullrande i Ukraina skrämmer både den finska och den svenska regeringen att blixtsnabbt släppa alla gamla ideal för att kasta sig i armarna på senile Bidens Nato, då kräver Erdogan att vi först skall jaga fram varannan vänsterkurd och skicka dem till turkiska fängelsehålor och tortyrkammare. Annars stoppar han vår ansökan. Såg någon den komma? Vänsterkurden Amineh Kakabaveh, som nästlat sig ända in i vårt lands centrala nervsystem Riksdagen, såg hon detta komma? Och ambitionerna att omintetgöra de sista resterna av Kemal Atatürks grandiosa projekt att frigöra det turkiska folket från arabisk kultur och istället knyta det till europeisk kultur, för att i stället återupprätta det osmanska imperiet, är det på riktigt eller är det mest en populistisk flirt med den egna väljarbasen? Vad och vem är det vi har att göra med här?

Den typen av frågor allena torde räcka för att tända en mogen undran över Erdogans mentala universum. Ty han är inte alldeles enkel att läsa av. Det gjorde honom en gång i tiden till en bra fotbollsspelare och det gör honom idag till en sensibel och intuitiv politisk strateg.

Vilket intryck gör han på de han möter? Och vilket intryck gör han på sig själv, alltså hur är hans självuppfattning? När man är ung är dessa två ofta svåra att skilja åt. Men ju äldre man blir desto tydligare brukar det bli — det finns undantag — att ens sociala framtoning och ens självuppfattning är väsensskilda.

Öde och pondus

Tidigt en februarimorgon, i en fattig del av Istanbul, när det fortfarande var stjärnklart, bara ett par år efter Turkiets inträde i NATO, föddes gossebarnet Recep Tayyip. Det var den 26 februari 1954 och solen stod sedan några dygn i Fiskarnas tecken, tätt invid en starkt lysande stjärna som utgjordes av två planeter som just då stod precis framför varandra. Det var kommunikationens merkuriala intelligens och det var elegansens veneriska intelligens. Merkurius och Venus i konjunktion flankerade alltså solen, djupt där nere under den östra himlaranden. Där nere i djupet förankrades därmed Receps självkänsla och den är intimt förbunden med känslan av att allt han gör låter bra, ser bra ut och är smart. Det är denna känsla som successivt präglar hans självbild. Initialt präglas den mer av att han har vinnarskalle, är ambitiös, tycks vara förutbestämd att segra och att han tar smärta utan en min. På den östra himlaranden fanns nämligen Stenbockens tecken, och alldeles under ytan smärtans plutoniska flisa Kiron tillsammans med ödets egen pekpinne, den norra noden. Ingen av dessa är synliga för ögat ens om de är över horisonten. Kiron ser man inte för att den är så liten och avlägsen, noderna ser man inte för att de inte är himlakroppar, utan vändpunkter för månens bana.

Den norra noden pekar alltså på vår bestämmelse. Det är dit vi är på väg. Inte vid karriärens höjdpunkt, utan när allt är klart och sammanfattat, så att säga efter fullbordat dagsverke, vid arvodets utdelande. Allt vi gör i livet, alla vägar vi väljer, skall till slut föra oss till det som den norra noden pekar på. Och Erdogans norra nod pekar på strävsamhetens och ambitionens tecken, Stenbocken, i nära anslutning till gränssnittet mellan det egna jaget och den sociala omvärlden, den östra himlaranden, AC. Detta är så att säga hans image, hans sociala jag, och det som präglade hans självbild som ung. Inte konstigt att han tillbringade sina unga år som halvproffs i fotboll. Och inte så konstigt att han utvecklade en aversion mot fuskande judar (smarta jurister och affärsmän), hemlighetsfulla frimurare (Atatürk var frimurare) och tjuvaktiga kommunister som vill ta vinsten från de flitiga och ge den till de lata (Stalin var kommunist och den direkta orsaken till att Turkiet gick in i NATO). Hela Svarta havets sydkust är turkisk, liksom den norra är ukrainsk, och Ukraina var en del av Stalins kommunistiska imperium. Krim är ett kapitel för sig. Den som har Krim har havet. Alla har någon gång haft Krim.

Erdogans bestämmelse är alltså förenad med hans sociala profil, kämpen som inte ryggar för plågor och vedermödor, utan förvandlar dem till karisma och pondus.

Erdogans halo

Om vi skulle skissa upp en symbolisk halo kring Erdogans huvud så skulle de intelligenser som omger honom placera sig på följande vis. Minns nu att en intelligens i det mikrokosmiska, alltså i människan, representeras av en planet eller motsvarande i det makrokosmiska, så som den stod i förhållande till den plats på jorden där det lilla gossebarnet föddes. Och att denna prägel är livslång. Hans självförståelse förskjuts från AC till solen i takt med att hans inre identitet blir tydligare för honom än den han fått genom hur andra ser honom. Och solen är i Erdogans halo flankerad av Venus och Merkurius som ser ut som en enda stjärna, allt detta i Fiskarnas tecken, vilket gör hans tankevärld en smula undanglidande eller i alla fall svårgripbar.

Recep Tayyip Erdoğan född 26 februari 1954 i Istanbul. Notera både solen och Jupiter under ytan.

De små osynlighetsmolnen på skissen döljer det man inte kan se, men som finns där ändå. Precis som horisonten döljer det som är under ytan, alltså solen i sällskap med Venus och Merkurius, samt, mol allena, den strålande Jupiter i det relationella Tvillingarnas tecken. Att dessa starka intelligenser är under ytan gör dem inte svagare, nästan tvärtom, eftersom de då kan verka ifred, på ett mer intuitivt sätt. Med solen i Fiskarna kommer han dessutom att intuitivt anpassa sitt uttryck till vad som passar för situationen, ämnet eller publiken, det må vara fotboll, politisk teater eller teatral politik. Är solen dessutom så nära Merkurius så tenderar man att tro på sitt tänkande och på sitt uttryck vare sig man har rätt eller inte. Och med Venus på exakt samma vinkel som Merkurius uttrycks det tänkta och sagda dessutom som skönt och gott, harmoniskt och välgörande. Vare sig det stämmer eller inte. Poesi är honom inte främmande och han är säkert djupt förtrogen med Ibn Arabi, Rumi, Hafiz och de andra stora sufimystikerna.

Närbilder

Zoomar vi in på norra noden, som pekar på den karmiska bestämmelsen, så ser vi tydligare hur den är placerad mellan den östra horisonten och smärtans komet, Kiron, som ger honom en air av kämparglöd. Den gula pilen markerar att det är där solen, och alla de andra, föds fram till synlighetens värld och börjar sin bana över himlavalvet.

Österrand i strävande Stenbocken, med både nordnoden och Kiron.

Zoomar vi istället in på den egentliga jagkänslan, den som man i själ och hjärta känner sig vara allt eftersom man mognar som människa, så ser vi solen och dess två förenade följeslagare djupt nere i underjorden:

Solen 6° och Merkurius/Venus 13° in i Fiskarnas tecken.

Ser vi närmare på Merkurius så upptäcker vi att den tycks backa, dvs är markerad med ett “r”. Det innebär att Erdogans intellektuella skärpa är lite utsmetad och inte så punktuell som Merkurius vanligen gör den. Det passar egentligen ganska bra ihop med Venus, som ger det hela en mjuk stämningsbelysning. Hans känsla för poesi och mystik gynnas av detta. Han ser själva skogen, inte bara en samling träd. Och den som ser skogen, den får en helt annan uppfattning om vad som behöver göras.

Erdogans görande är en annan femma, och inte mindre sammansatt. Att han är en görare med känsla för görandet, det är det som är det tydligaste i hans framtoning. Orsaken är Mars i konjunktion med månen i 11e huset i Skyttens tecken:

Mars konjunkt månen, båda exakt 8° in i Skyttens tecken.

På vanlig svenska: Erdogans exekutiva intelligens och hans emotionella intelligens är i praktiken en och samma intelligens, och den befinner sig i det läge där den har som störst inverkan på det samhälle i vilket han befinner sig, samtidigt som den är målmedveten. Detta uppfattar andra människor, eftersom 11e huset är mitt i utrymmet mellan österrand, AC, och middagspunkten, MC. Det är i detta utrymme andra har inblick. Där kan man inte dölja en egenskap. Det utrymme man kan dölja egenskaper bäst i, det är utrymmet mellan DC och IC. Och mittemot 11e huset, med sin Mars-månkonjunktion, har vi det femte huset. Och där gömmer sig Jupiter.

Jupiter i Tvillingarnas tecken, i femte huset, mellan DC och IC.

Detta är den första delen av två där Erdogans stjärnhimmel analyseras.