Jag ber kapten sätta sig bekvämt då det är något jag måste förklara för honom.

Tittar man på konsertprogrammen för nästa säsong i något svenskt konserthus eller operahus kunde man nästan tro att den klassiska musikhistorien tillfälligt avslutades cirka 1750 för att åter påbörjas vid 1770.
Kapten, lugn som alltid, nickar till tecken på förståelse.

I realiteten präglas dessa decennier av en väldig kreativitet och framåtanda. Buffaoperan når en första verklig höjdpunkt, den viktiga symfoniformen odlas fram, nya stilar utvecklas starkt och Christoph Willibald Gluck sjösätter en rejäl operareform avseende de mer allvarligt lagda operorna. Men ta oss nu först till Venedig den 26:e oktober 1754, och stanna vid Teatro San Samuele!
På premiärdagen hör vi ouvertyren och den inledande duetten ur Baldassare Galuppis succéopera ”Il filosofo di campagna”, och stannar i salongen åtminstone fyra och en halv minut.

Opera buffa var från början främst en lokal italiensk angelägenhet men blev under den tidiga klassicismen en stor exportartikel till stora delar av övriga Europa. Detta mycket beroende på Galuppi och Goldoni, hans librettist.

En buffa ska gärna innehålla livfulla karaktärer och kärlekskrångel för hög och låg. Därtill olika slags skämtsamheter, någon som tar fel på person eller uppträder under falskt namn samt ett eller annat allvarligt menat passionerat utbrott som krydda.

Motsatsen till buffa är opera seria, som behandlar seriösa eller upphöjda ämnen. Och ouvertyren till en typisk opera seria utvecklades till ett från handlingen fristående stycke med tre delar: snabb-långsam-snabb. Tar man den formen och fyller på med Galuppis musikaliska attityd får man ett tänkt stycke musik i något som brukar kallas för ”den galanta stilen”.

Flyttar vi sedan ut den ”Galuppifierade ”ouvertyren till konsertsalen och fyller på med en menuett innan den raska finalen så är principskissen klar för den senare fyrsatsiga Wienklassiska symfonin. Ett fint exempel har vi i Johann Stamitz behändiga symfoni i D-dur, opus 3. På endast tio minuter presenterar den ypperlige ”galantisten” Stamitz alla nyckelkomponenter i den tidiga klassicistiska symfonin.

Kapten! Det är oklart exakt när symfonin skrevs, men det bör ha varit när Stamitz var anställd i Mannheim. Ta oss dit år 1753, och låt oss hoppas på det bästa!

Varför kan vi säga att Stamitz symfoni är i tidig klassicistisk stil? Några tecken är crescendon för hela orkestern, korta musikaliska motiv, minimal eller ingen polyfoni samt en tydlig strävan efter lätthet och luftighet.

Vi vet dock att, oavsett tidsålder, så gäller att ju lättsammare det blir, desto närmare befinner sig allvarsmannen. Denna obligatoriska gestalt får under de decennier vi talar om representeras av operareformatorn Christoph Willibald Gluck.

Huvudproblemet med opera seria, som den hade utvecklat sig under barocken efter Monteverdis tid, var att sångarnas behov av att briljera dominerade föreställningarna. Gluck ville, likt operapionjären Monteverdi, åter sätta dramat i centrum. Hans försök blev en ny version av berättelsen om Orfeus och Eurydike.

Huruvida Gluck lyckades fullt ut med sina intentioner kan diskuteras. Under alla omständigheter var Gluck en på många sätt ypperlig tonsättare som utövade stort musikaliskt inflytande. Ett exempel på det är arian “Che puro ciel, che chiaro sol” ur hans ”Orfeus och Eurydike”.

Kapten! För oss till Burgtheater i Wien den 5 oktober 1762 så vi får höra premiären!

Åter till klassicismens instrumentalmusik. Den galanta stilen i sin Mannheimversion har presenterats, men vi har också den så kallade ”känslosamma stilen” att lära känna. Stilarna tillsammans kan ses som en av musikhistoriens mäktigaste fadersrevolter. För att förstå det ber vi kapten ta oss tillbaka till Köthen 1720 för att lyssna på ett stycke i Johann Sebastian Bachs typiska stil.

I detta preludium ur Bachs tredje partita för soloviolin kan vi höra ett slags retoriskt perfekt enhetlighet. I allt väsentligt är musiken ett enda långt jubelrop uttryckt nästan helt och hållet i enhetligt snabba notvärden.

Motsatsen till Bachs retoriska koncept är att ideligen avbryta det musikaliska flödet med oväntade infall och växlande känslolägen, något som karakteriserar just den känslosamma stilen.

Kapten! Sista resan för denna gång blir till Dresden 1740!
Men kommer vi inte för tidigt? Inte om vi vill höra någon som var före sin tid, fader Bachs äldste son Wilhelm Friedemann. I hans sinfonia i F-dur hinns det mer fler stämningsskiften och levereras fler överraskningar på en halvminut än vad fader Bach skulle ha velat få med på en halvtimme.

På nästa tidsresa möter vi de två främsta fullbordarna av klassicismen samt en man med yvigt hår som spränger dess ramar.

Magnus Löwendahl