I den förra artikeln inledde vi ett samtal med Einar Janson, VD för Titania, ett byggföretag som vill bygga i klassisk stil och bekämpa funktionalismens förfulning av våra stadsmiljöer. Här fortsätter samtalet – som kretsar kring Titanias uppförande av Hälsans Hus på Lidingö i Stockholm.

Men modernismen hade också som idé att livets olika delar skulle separeras från varandra, människor, bilar, arbete, kommers, vård, omsorg, skola. Nu kommer i stället entréerna i Hälsans hus att direkt möta gator och torg utan konstiga gångbroar, trappor och infarter. Parkering finns i en garagedel. Bottenvåningen ska också ge huset prägel av annat än bara vårdinrättning genom att inhysa apotek, kiosk, kafé och kanske annan verksamhet, varigenom huset blir en del av det allmänna i stället för något avskärmat.

Vinnande bidrag i markanvisningstävlingen för flerbostadshus i delområde Kärnan, Högsätra centrum. Illustration: AIX arkitekter

Hela platsen får därför en angenäm och levande atmosfär, som är mer estetiskt tilltalande, påpekar Einar Janson. Byggnad, människor, trafik, kommers, sjukvård hamnar nu i samspel med varandra. Det blir intressantare att vara på platsen. Hur husets insida gestaltas, huruvida där också ska finnas klassisk inredning, har han dock ingen insyn i. Det får näringsidkare och myndigheter avgöra själva. Vård ställer trots allt särskilda krav, så kanske finns inte samma möjligheter där.

Jantepräglad debatt om den nya stadsdelen

Den enda nackdelen Titanias VD kan finna är byggkostnaden, som förstås är något högre. Men det priset har Titania varit villiga att betala. Det är ju deras byggnad – de hyr ut lokalerna till den offentliga vårdverksamheten – och därmed deras kostnad. Nybyggnationerna i klassisk stil i Högsätra har förstås vållat debatt i Lidingö. Kommer inte Hälsans hus och bostadshusen i klassisk stil att sticka ut mot alla miljonprogrambyggen? Kommer det i slutändan inte att innebära höga kostnader även om det är Titania som bygger och äger Hälsans hus? Hyrorna kan ju sticka iväg. En funkiskonservativ tjänstemannaorganisation har morrat tidvis. Vissa medborgare rynkar oroligt på näsan åt förändringarna – ”är det inte bra nog som det är”. Jante-Sverige har gjort sig hörd.

Det har också funnits oro exakt vilken vård som kommer att finnas tillgänglig i Hälsans hus. Men planen är att det ska vara samma som i det gamla sjukhuset plus lite mer eftersom den nya byggnaden är större, med 5500 kvadratmeter yta allt som allt. Det gamla sjukhusets verksamhet ska i stort sett flyttas över till den nya vårdbyggnaden, och nya aktörer får också chansen.

Medborgare och politiker måste visa

Lidingös politiker har lyckats övertyga sina invånare om det riktiga i förändringen. Einar Janson anser att det är bra, ty klassisk stil inom arkitekturen skapar välmående, intresse, liv och glädje. En plats blir mer levande på det viset – än om allt ska planeras rationellt med frånvaro av skönhet och med separering av livets delar. Han menar också att vägen till klassisk arkitektur i större omfattning går via invånarna. De måste kort och gott rösta fram rätt politiker, samtidigt som politikerna måste våga tro på den rösten och därmed kämpa mot de krafter som vill bevara funkissverige.

Östermalmsfängelset revs 1968 för att ge plats åt Arkitekturskolans byggnad. Foto: Bengt A Lundberg / I99pema

Responsen har dock varit mycket god angående förändringarna i Högsätraområdet på Lidingö. Många skönhetsälskande Lidingöbor är glada för planerna. Byggnads- och arkitektbranschen tycker att det är spännande – om än inte alla. En del arkitekter är rädda att bli låsta om klassisk stil skulle bli norm; de tror att något sådant skulle reducera arkitekten och hans skaparkraft. Grupper som Arkitektupproret är däremot givetvis överlyckliga. Deras slogan lyder ”det finns alternativ till fyrkantiga lådor”, och de kämpar förstås för mer vacker arkitektur i stället för funkisens gråa likkistor och krematorier. De försöker också få till en bred debatt om hur vi vill gestalta vår miljö.

Någon gång måste vara den första

Janson påpekar att det har funnits en debatt om funkisens vara eller inte vara sedan 1960- eller 1970-talet. Men den har varit ganska stilla, och de arkitekter som har kämpat för en modern värld utan klassiska dekorationer och proportioner har varit tongivande, precis som de tjänstemän som vill ha städer formade enligt trafiksepareringens rationella principer. Än så länge har det inte funnits någon prestige i arkitekturprojekt i klassisk stil.

Men det kan ändras. Ty någon gång måste vara den första, slår Einar Janson fast, någonstans måste förändringen börja. Någon offentlig byggnad i mer grandios storlek och betydelse än bostadshus måste var den första där klassisk stil prövas på nytt. Och efter den första gången kommer förstås den andra, och sen en tredje – och så vidare. Och då kan en större debatt och en förändringens vind komma – som sopar bort funkisväldets gråa terror.

Kanske blir Hälsans hus den där första offentliga byggnaden som visar vägen.

Michael Jay är lärare, läroboksförfattare och mycket annat. Han är barnsligt förtjust i äldre tiders litteratur.