Överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba ledde militärkuppen i Burkina Faso 24 januari tidigare i år. Orsaken till kuppen var officiellt att den sittande presidenten Roch Marc Christian Kaboré hade misslyckats med att stabilisera landet som sedan 2015 varit utsatta för ständiga terrorbrott från islamistiska terroristgrupper knutna till såväl al-Qaida som Islamiska staten.
Den första mars deklarerade den nya ledningen för landet att militärjuntan styr vidare under en treårig övergångsperiod då demokratiska val skall hållas. I det kommande valet skall inte någon, vare sig Damiba eller någon av de andra 25 medlemmarna i militärledningen, som deltar i juntan kunna ställa upp i valet.
Militärjuntan under ledning av Damiba verkar utåt sett arbeta för att uppnå just det som de har utsagt sig vilja uppnå, nämligen säkerhet och stabilitet för medborgarna i landet. Tidigare ledare i Burkina Faso, inklusive den tidigare presidenten Blaise Compaoré – nu levande i landsflykt i Elfenbenskusten, ser ut att få spela en roll i militärjuntans strävanden mot stabilitet. Problemet för Damiba och militären är att terrorattentaten har eskalerat enormt sedan de tog över makten i landet. I de norra och östra delarna av landet har hundratals människor mördats sedan maktövertagandet av tillsynes helt samvetslösa islamister som ger sig på by efter by på landsbygden.
Burkina Faso har på ett par år när varit ett självständigt land lika länge som de var en fransk koloni. Direkt efter att landet blev självständigt så hände samma sak som i otaliga andra subsahariska afrikanska stater, man gjorde en kraftig politisk vänstergir med allt vad det innebär av interna maktkamper, odugliga karriärister eller snabba förändringar vars efterverkningar tar årtionden att rätta till och definitiv fattigdom. Den ledare för landet som har nått mest ryktbarhet utanför landet, Thomas Sankara, ofta kallad “Afrikas Che Guevara”, var också den som 1984 ändrade landets namn från Övre Volta till Burkina Faso. Liksom Che Guevara så uppträdde Thomas Sankara inte bara ständigt i uniform och basker utan älskade också att åka motorcykel.
Efter endast cirka fyra år vid makten, 1987, så tog Sankaras närmaste och mest betrodde man Blaise Compaoré över makten och Sankara avrättades. Sankaras relativt korta tid vid makten är antagligen också den enskilt största orsaken till hans legendstatus i vänsterkretsar i Afrika. För efter närmare sextio år som självständig nation så har landet gått kräftgång ekonomiskt och är i realiteten helt beroende av Frankrikes goda vilja och stora bistånd. Bomull och guld är landets två största exportprodukter men det finns mångt mycket mer av värdefulla mineraler under Burkina Fasos torra mark – men vem är villig att investera när landet inte får kontroll över islamisterna och deras terror?
Det måste anses vara ett i stort sett hopplöst uppdrag att försöka skapa säkerhet och stabilitet i ett land som man inte i realiteten kontrollerar. Så även om det ännu ser ut som om överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba verkligen har ett ärligt uppsåt att ta kampen för att uppnå just detta genom att nu sträcka ut handen, inte bara till tidigare ledare för Burkina Faso utan också till en motsträvig opposition, så måste man se det som ett sisyfosarbete.
Med den totala samvetslöshet och fullständiga brist på empati som terroristerna visar så hålls stora delar av de norra och östra delarna av landet i fullständig skräck. I staden Seytenga flydde regeringsstyrkor och polis staden under en attack i mitten av juni, lämnande stadens invånare helt utan försvar. De islamistiska terroristerna gick från hus till hus. Alla de fann i husen dödades, män, kvinnor som barn. Affärer sattes i brand och de som försökte fly lågorna sköts på fläcken.
De som lyckades fly, närmare 7 000 människor, varav de flesta barn, är nu hemlösa flyktingar i sitt eget land och antalet terrorattacker räknas i år att vara närmare 700.
Skall Burkina Faso ha en chans att komma tillrätta med våldet i landet och ge burkinierna stabilitet och säkerhet är man helt beroende på att grannländer som Mali också lyckas med kampen mot terrorismen.
Verkligheten är lika krass som Afrika är varmt och att Burkina Fasos framtid snarare blir kaotisk och våldsam med fortsatta regelbundna stats- och militärkupper, än stabil och säker är tyvärr det säkraste vadet i det västafrikanska spelet.
Gambia satsar på klimat
Gambia har säkrat 680 miljoner kronor från Världsbanken för att återuppliva landets turistnäring. Pengarna är menade att stödja diversifiering och klimattålighet enligt Axel Van Trotsenburg på Världsbanken. För den som har rört sig i Gambia utanför strandstråken och dansrestaurangerna i någon större omfattning de senaste åren, framstår klimattålighet närmast som ett skämt i ett land där befolkningen utanför turisternas hotelliv inte har tillgång till, eller ens bryr sig om sophantering på någon synlig nivå. Sopor ligger i drivor på Banjuls gator och på varje normalt hemman så håller man sig med ett eget privat litet sopberg som i bästa fall har en get som sköter återvinningsprocessen. Skräp in, skit ut.
Förutom det paradoxala att ge bort pengar till klimattåliga turistsatsningar till ett land som inte ens bryr sig om sophämtning så undrar man ju onekligen varför staten skall få pengarna när de flesta turistattraktionerna är privata dito?
När Reuters rapporterar om nyheten så illustrerar de nyheten med en bild från Kunta Kinteh island, eller St. James Fort, där en påhittad karaktär skall symbolisera det västafrikanska slaveriets rester. För den som har besökt Kunta Kinteh island så är det mest bestående minnet efteråt kanske inte den lilla ön som härbärgerade alldeles för många människor samtidigt utan vägen dit. Vägen från Barra till Albadarr utgörs till 90 procent av en bred väg byggd på tidigare “projektpengar” för att främja turismen.
Uppenbarligen försvann en del av de pengarna till annat än sitt ändamål eftersom vägen aldrig blev klar. Pengarna räckte inte till en beläggning. Så utan asfalt har regnet slagit sönder underlaget och förvandlat det till något som får den kraterklädda månytan att te sig slät som en biljardboll. Den som lyckas hitta en chaufför som är beredd att företa sig resan kommer att finna sig upptagen, inte med att njuta av det sköna landskapet, utan av att fundera på om stötdämparna kommer att komma farande in i kupén innan njurarna skakar loss, eller vice versa.
Väl framme i Aldabarr och Juffur kan man filosofera över det faktum att det var här som den svarta lokalbefolkningen gjorde sig en rejäl sidoinkomst på att sälja tillfångatagna klanmotståndare till västerlänningarna som inte vågade sig längre in än till kustremsorna. Varför man inte kunde tillfångata några slavar på egen hand. Kunta Kinteh Island utgörs av ruinerna av St James Fort och hur diversifiering och klimattålighet skulle kunna utveckla den här platsen är svårt att förstå. Pengarna kommer naturligtvis inte att “räcka till” annat än att fylla hålen i statskassan efter Yahya Jammehs landsflykt.
Prenumerera för 99 kr/mån!