Intuitivt vet vi ungefär vad klassisk musik är. Nämner någon Beethoven så står det antagligen klart för alla läsare av denna kolumn att den musik han skapade är en del av det vi brukar kalla klassisk musik. Men bortsett från det, vad är egentligen ”klassisk musik”?

Ett exakt svar kan knappast ges, inte ens av en expert. Vi kommer därför att försöka resonera oss fram till ett eget förslag på svar.

Beethovens kortaste verk får vara motorn som startar vår diskussion.

Hur lärde sig pianisten vi hörde att spela Beethovens pianobagatell i A-dur opus 119? Genom att lyssna på en inspelning och ta ut den på gehör?

Fullt möjligt. Men en pianist som var verksam under Beethovens egen tid och ville lära sig stycket, vad skulle han ha gjort? Någon inspelning fanns förstås inte, utan pianisten i fråga skaffade sig noterna och spelade själv stycket efter dem. Och vi inser nu, om vi inte redan har gjort det, att klassisk musik ofrånkomligt har något med noter att göra.

Tänk er att försöka öva in nästa stycke, Richard Strauss ”Eine Alpensinfonie”, på gehör. Med tonsättaren som sjunger före och pekar på en instrumentgrupp i taget, som lär sig utantill, varefter man försöker sätta ihop det och hoppas att alla kommer ihåg sina stämmor. Skulle det gå? Lyssna på de fyra första minuterna när Strauss går från natt till soluppgång.

Det finns en rätt sällan diskuterad och djupgående dubbelverkan mellan den klassiska musiken och den notbild som representerar den: notskriften öppnar oerhörda möjligheter för tonsättarens kreativitet som annars inte skulle ha fått något utlopp. Samtidigt begränsar notskriften genom sina särskilda egenskaper vad tonsättaren kan skapa och få reproducerat. I just denna motsägelse eller spänningsfält ligger mycket av den klassiska musikens identitet.

Dessutom påverkar notskriftens möjligheter och begränsningar musikens attityd. Man kan säga att typiskt för klassisk musik är att den har ett drag av stilisering jämfört med musik som skapas utan hjälp av noter. Låt oss kalla detta fenomen ”frihet genom begränsning” och ta den tidige renässansmästaren Johannes Ockeghems trestämmiga kanon ”Prenez sur moy vostre exemple amoureux” som exempel.

Förutom det ovan sagda finns det en annan sak som måste anses typisk för den mesta av den klassiska musik som i allmänhet spelas i dag. Den improviseras inte, utan man spelar i princip samma toner på ungefär samma sätt varje gång man spelar ett verk.

Nu är det dock så att det finns musik som inte är klassisk som också framförs i princip likadant varje gång.

När Toto spelar sin egen ”Africa” kan det visserligen hända att de gör små variationer live, men skillnaderna är i grunden obetydliga. I realiteten framförs låten ungefär likadant varje gång sett till toner, rytmer, klanger och alla andra väsentliga musikaliskt betingade aspekter.

Det finns alltså musik som inte improviseras, men ändå inte är klassisk musik. Om vi vänder på steken, finns det musik som är noterad, men ändå inte är klassisk musik?

Tommy & Jimmy Dorsey Orchestra med Lynn Roberts framförde ”Yes, Indeed” och ”Well, Git It”. Som ni såg i filmklippet gjorde man en poäng av att dessa jazzarrangemang för storband var noterade. När Tommy inleder med melodin på trombon i ”Yes, Indeed” och Jimmy improviserar på klarinett används givetvis inte noter, men väl när resten av orkestern kommer in.

Så vad är då klassisk musik om det finns annan musik som inte heller improviseras i normalfallet och det även finns annan musik som, i alla fall till stor del, spelas efter noter?

Svarsförslaget kan vara så enkelt som att klassisk musik är musik som spelas efter noter, men i enlighet med en särskild tradition som vi kan kalla den klassiska musikens eller konstmusikens tradition.

När vi kommit så här långt i vårt resonerande kan vi väl unna oss att spränga ramarna lite? Det finns musik som inte kan placeras in i någon genre men där man kan hävda att en av influenserna är det vi kallar klassisk musik. Tonsättaren och slagverkaren Emmanuel Séjournés ”Attraction” är just sådan musik.

Om inte verkstaden har sölat med servicen av tidsmaskinen fortsätter tidsresan nästa gång. Då till en epok som förhållandevis sällan hörs i musikradion, på konsertestraderna eller i operahusen: den tidiga klassicismen.