Nyligen undertecknade Sveriges utrikesminister Ann Linde ett avtal med Turkiet – för att Erdogan ska gå med på att Sverige blir medlem av Nato.

I avtalets tredje punkt talas det om att länderna ska visa varandra ”orubblig solidaritet i kampen mot terrorism, i alla dess former och uttryck”.

I punkt fyra sägs det att Sverige ger sitt fulla stöd till Turkiet om landets säkerhet hotas.

Men frågan är vad Erdogan definierar som Turkiets yttre och inre fiender?

Frågan är också om han kan behålla makten.

Och vem är han egentligen?

Recep Tayyip Erdoğan har styrt Turkiet sedan 2003. Först som premiärminister och sedan 2014 som president. Nu gungar marken under hans fötter. Turkiet har problem med skenande inflation och opinionssiffrorna sjunker för honom och hans parti.

I sin tidiga politiska karriär var han uttalat islamistisk, men partierna han representerade förbjöds ett efter ett. Han snyggade till sin ideologi och startade AKP som ett närmast klassiskt konservativt parti. Med åren har han och partiet förflyttat sig tillbaka åt det islamistiska hållet vilket skapat spänningar i det tidigare sekulära politiska systemet.

Kemalismen trängs tillbaka av erdoganismen. Det har beskrivits som att Erdogan skapat en personkult inspirerad av det ottomanska riket och av islamism. Han fick folket att rösta för att avskaffa premiärministerposten och göra presidentens roll mer lik den gamle sultanens. Men den utökade makten har inte accepterats utan motstånd.

Erdogan var på officiellt besök i Pakistan när polisen den 17 december 2013 slog till och grep personer med koppling till AKP. Under några dagar greps mer än 90 personer och 26 av dem anhölls för bland annat mutbrott, korruption och penningtvätt. Utredningen fortsatte och nya gripanden planerades, men Erdogan kom hem och hann utse nya poliser som vägrade utföra åklagarnas befallningar. Den 7 januari 2014 avskedades 350 poliser, många i ledande ställning. Erdogan beskyllde Fethullah Gülen för att ha planerat korruptionsutredningen och gripandena.

Runt åren 2014–2016 hävdade rapporter att Turkiet köpte smugglad olja från IS-kontrollerade områden i Syrien. Anklagelser om det kom från CIA och Israel, och Ryssland antydde samma sak. Dåvarande energiministern, tillika Erdogans svärson, Berat Albayrak, misstänktes vara ansvarig.

USA och CIA tog senare tillbaka anklagelserna och bad om ursäkt, men Wikileaks släppte i december 2016 tiotusentals mail från Albayrak, där många kopplade honom till handel med IS-olja.

Under 2013 och 2014 smugglade turkisk underrättelsetjänst vapen till islamiska rebeller i Syrien. Lastbilar med vapen stoppades av turkisk polis, men Erdogan sa att det inte handlade om vapen utan om mat och mediciner. I maj 2015 publicerade tidningen Cumhuriyet bildbevis på att det var vapen som transporterades. Erdogan svarade med att stämma chefredaktören Can Dündar, och krävde livstids fängelse. Efter flera turer dömdes Dündar till knappt sex års fängelse för att ha läckt hemlig information, men han lyckades fly till Tyskland. 2020 åtalades han igen och dömdes i sin frånvaro till 27 års fängelse för spioneri.

2021 gjorde gangsterbossen Sedat Peker entré på den inrikespolitiska scenen. Han påstås vara medlem i den hemliga organisationen, eller motståndsgruppen, Ergenekon, som har förgreningar in i den turkiska djupa staten.

Peker började publicera youtubefilmer där han anklagar ministrar och AKP-politiker närstående till Erdogan för att själva bedriva gangsterverksamhet. Han pekar inte ut Erdogan själv, men anklagelserna slår indirekt mot presidenten.

Förre inrikesministern Mehmet Ağar anklagades för inblandning i mord och internationell droghandel. Ağars son anklagades för våldtäkt och mord på en ung studentska. Förre premiärministern Binali Yıldırıms son anklagades för internationell droghandel. Säkerhetsföretaget Sadat, som många ser som Erdogans privata armé, anklagades för vapensmuggling till jihadistiska Nusrafronten. Han publicerade foton på när inrikesministern Suleyman Soylu besökte en maffiamedlems bröllop. Han påstod också att Erdogans svärson Berat Albayrak leder den ljusskygga organisationen Pelikangruppen, som sägs fungera som en stat i staten och vars medlemmar infiltrerar bland annat rättsystemet och media.

Valet 2023

Den 18 juni 2023 är det både parlamentsval och presidentval i Turkiet. Om det skulle behövas så sker andra omgången av presidentvalet den 2 juli.

Ungdomsarbetslösheten i landet ligger på 20 procent, och en undersökning från opinionsinstitutet Gezici gjord på unga väljare, 18–25 år, tyder på att 80 procent av dem inte kommer att rösta på AKP.

En annan undersökning visar att 70 procent av väljarna under 30 kommer att rösta på oppositionen i presidentvalet.

Huvudmotståndaren till Erdogan i förra presidentvalet, Muharrem Ince, har lämnat Kemal Ataturks gamla socialdemokratiska parti CHP och bildat det socialliberala och kemalistiska partiet Mavi. Han kommer förmodligen ställa upp i igen för sitt nya parti. Inga kandidater har ännu utsetts för partierna i parlamentet. Partiledaren Kemal Kılıçdaroğlu är trolig kandidat för CHP.

2018 fick Erdogan 52.59 procent av rösterna i den första omgången och Ince fick 30.64 procent. Denna gång lutar det åt att Erdogan får under 50 procent och att det går till en andra valomgång.

Ekonomin

Turkiet hade 2021 en BNP per capita på 30 762 dollar, klart lägre än Sveriges på 50 903 dollar, och ungefär jämnstor med Polens 32 603 dollar.

Under åren 2019 och 2020 låg arbetslösheten och pendlade mellan 13 och 14 procent, men 2021 lyckades man få ned den till drygt 11 procent, och där har den legat sedan dess. Den senaste siffran från april visar på 11,3 procent arbetslöshet.

Inflationen är den största ekonomiska huvudvärken, både för presidenten och för folket. De färska junisiffrorna visar att konsumentpriserna är 78,62 procent högre än samma månad förra året – minst. Alla är nämligen inte överens med landets statistikmyndighet Turkstat.

Säljare på växlingskontor i Ankara med den inhemska turkiska liran som snabbt urholkas i värde. REUTERS/Cagla Gurdogan

78,62 procent är högt men ekonomer och oppositionspolitiker hävdar att inflationen i själva verket är ännu mycket högre. Forskningsgruppen ENAG hävdar att den är 175,55 procent.

I ett reportage på tyska public servicekanalen Deutsche Welle berättar en kvinna anekdotiskt att den ost hon brukade lägga på barnens smörgåsar kostade 20 lira förra året och nu kostar den 84 lira.

Under Erdogans premiärministertid lyckades han få ned arbetslösheten och inflationen, och många turkar fick det bättre, men under hans tid som president har det gått stadigt utför. Han vill gärna peka på att landet har en god tillväxt och skyller de ekonomiska problemen på en ond triangel bestående av attacker mot valutan, hög inflation och höga räntor. Coronapandemin, med förlorade turistintäkter, och Turkiets krigande i Syrien har inte gjort ekonomin bättre.

Många länder brottas med hög inflation och ser sig tvingade att höja räntor, även om balansgången är svår om befolkningen är skuldsatt. Erdogan går emot den samlade ekonomiska expertisen, gör tvärtom och sänker räntan. Han sparkar centralbankschefer som inte håller med. Han har även religiösa skäl till varför han inte vill höja räntan: “Som muslim kommer jag fortsätta göra det som religionen säger till oss. Detta är befallningen”, sa han i december.

Censur och politisk repression

Det turkiska parlamentet väntas inom kort anta en desinformationslag som ska kunna ge upp till tre års fängelse för den som sprider desinformation eller fake news. Inhemska och utländska organisationer har länge protesterat över att oppositionspolitiker och regimkritiska journalister gripits och fängslats.

I olika demokrati- och korruptionsindex har landet fallit kraftigt och återfinns oftast runt plats 100. Regimkritiska medier har stängts ned och Erdogan har inflytande över domstolarna. Statsvetarprofessorn Staffan I. Lindberg sa nyligen att: “Det finns inte en enda seriös demokratimätning, analytiker eller forskare i området som i dag skulle gå med på att beskriva Turkiet som en demokrati.”

Den 30 juni blockerades två utländska och statliga nyhetsmedia, tyska Deutsche Welle och amerikanska Voice of America, från turkiskt internet. De hade låtit bli att ansöka om det sändningstillstånd som krävs enligt turkisk lag sedan 2019. Deutsche Welle har menat att ett sådant tillstånd skulle ge turkiska staten möjlighet att censurera opinionsmaterial. I stället är nu allt innehåll censurerat.

I mars 2019 var det borgmästarval i Istanbul, som slutade med en knapp seger för CHP-kandidaten Ekrem İmamoğlu över AKP:s Binali Yıldırım. Efter anklagelser om valfusk och turer hit och dit angående omräkning av valsedlar uppmanade Erdogan landets högsta valmyndighet att ogiltigförklara valet. Så gjordes och det hölls ett nytt val i juni. İmamoğlu vann igen, och i stället för 0,2 procentenheters marginal vann han med drygt 9 procentenheter.

Kurdkonflikten

Det bor runt 20 miljoner kurder i Turkiet. Många av dem har länge kämpat för större rättigheter, och vissa även för självständighet.

Den turkiska staten har genom åren slagit ned hårt på den kurdiska minoriteten och den har i långa perioder förbjudit det kurdiska språket och kurdiska traditioner.

Kurdiska politiska partier har gång på gång förbjudits. Partiet HDP, som sitter i parlamentet i dag, är inte ett renodlat kurdiskt parti. Man ser sig som representant för kvinnor och etniska och sexuella minoriteter men har kurdfrågan högt upp på agendan.

Partiet PKK är klassat som en terroristorganisation av många länder, även av Sverige. Det väckte därför en viss uppståndelse när representanter för Vänsterpartiet sågs vifta med partiets flagga under den pågående Almedalsveckan.

Gülenrörelsen

Sent på kvällen den 15 juli 2016 genomfördes ett försök till statskupp i Turkiet, utfört av delar av militären. Polishögkvarter bombades, man försökte inta Istanbul Atatürks flygplats, viktiga broar blockerades, bland annat. Dessutom bombades det hotell i Marmaris, där man trodde att Erdogan fanns, av helikoptrar. Erdogan hade dock hunnit lämna Marmaris för att ta sig till Istanbul.

Den statliga radio- och TV-stationen TRT intogs och tvingades sända ut ett meddelande om att det demokratiska och sekulära styresskicket hade eroderat under den nuvarande regeringen, men att nu styrdes landet av Rådet för fred hemma. “Fred hemma” syftade tydligt på Ataturks gamla motto “Fred hemma, fred i världen”.

Lyckan vände för kuppmakarna redan under natten, när Erdogan-trogen militär och polis lyckades slå tillbaka och nedkämpa kuppmakarna. Den effektiva motattacken har fått många att tro att regimen hade fått information om vad som var på gång. Vissa har till och med spekulerat i att kuppen iscensattes av Erdogan för att kunna rensa ut politiska motståndare.

I efterspelet greps tiotusentals militärer, tjänstemän, universitetslärare med mera, för samröre med, eller för att ha sympatiserat med Fethullah Gülen.

Den 81-årige Fethullah Gülen är en oppositionell ideolog, skriftlärd och grundare av Gülenrörelsen, vilka Erdogan menar låg bakom kuppförsöket. Än i dag kan ingen säga säkert om det är sant. Gülen lever sedan 1999 i exil i USA och har ihärdigt förnekat all inblandning i kuppförsöket.

Trots att han levde i USA var han en viktig allierad till Erdogan under dennes första tio år som premiärminister. Det ändrades 2013 efter ett flertal korruptionsanklagelser och rättegångar mot Erdogan-trogna, för vilka Erdogan gav Gülen skulden.

Erdogan och hans parti har fört Turkiet i en mer islamistisk riktning, bort från det sekulära. Gülens ideologi handlar om att hitta en medelväg, som grovt förenklat kan kallas för demokratisk islam. Den är muslimskt ortodox men inte islamistisk, och den betonar vikten av vetenskap och teknik.

Trots alla fängslanden och avskedanden i efterspelet till statskuppen står sig rörelsen stark i Turkiet, inom militär, förvaltning och politik.

Turkiet och USA

Turkiets relationer med USA präglas av spänningar. De båda länderna har ett samarbete inom ramen för Nato och på det militärindustriella området, men politiskt kolliderar de titt som tätt.

2021, på minnesdagen över det armeniska folkmordet den 24 april, kallade president Joe Biden och Vita huset händelsen för just ett folkmord, vilket orsakade protester och fick det turkiska utrikesministeriet att kalla upp den amerikanske ambassadören. President Erdogan påstods till och med överväga att avbryta Natosamarbetet. Två år tidigare erkände den amerikanska kongressen folkmordet, men dåvarande presidenten Donald Trump ställde sig inte bakom resolutionen.

President Erdoğan och USA:s president Biden skakar hand bredvid Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Susan Walsh/Pool via REUTERS

2019 bjöd turkiska regeringen in företrädare för palestinska Hamas, vilket förargade USA.

2017 provocerade Erdogan USA genom att förhandla fram ett avtal med Vladimir Putin om att köpa luftvärnsrobotsystemet S-400, vilket började levereras 2019. Det fick Donald Trump att påföra ekonomiska sanktioner på Turkiet.

Det ovan nämnda är några av de senaste årens trätor mellan Turkiet och USA. Backar man några år till kan man nämna oenigheter kring kriget i Syrien, kring lättade sanktioner mot Iran och att USA härbärgerar oppositionspolitikern Fethullah Gülen. Enklast beskrivet kan man säga att länderna under Erdogans tid har varit varken vänner eller fiender. USA:s utrikesminister Anthony Blinken har kallat Turkiet för en “så kallad strategiskt allierad”. I det pågående kriget i Ukraina spelar Turkiet en viktig roll som medlare så troligtvis vill inget av länderna skaka båten just nu.

Turkiet och Ryssland

Efter det kalla krigets slut byggde Turkiet och Ryssland upp relativt goda ekonomiska relationer.

Geopolitiskt ligger de på var sin sida om Svarta havet och över land har de tre små Sydkaukasiska länder mellan sig. Båda har också intressen söder om Turkiet, i Syrien. Här är intressena motstridiga. Syriens president al-Assad är en av Rysslands närmaste allierade, medan Turkiet har en lång historia av konflikter med grannlandet. 2015 blev det riktigt spänt när båda länderna gav sig in i Syrien-konflikten med trupper på plats. I november det året sköt ett turkiskt stridsflyplan ned ett ryskt, och Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner och visa-restriktioner för turkar som ville resa till Ryssland.

Sedan dess har relationerna förbättrats och det syns bland annat på köpet av tidigare nämnda robotsystem och på att Turkiet har upprätthållit relationer med både Ukraina och Ryssland efter krigsutbrottet.

Turkiet och Kina

Den höga svansföring som Turkiet kan ha i förhållande till USA ser man inte gentemot Kina. Det beror på att Turkiet är mer beroende än Kina av goda relationer emellan länderna, både för handel och kinesiska investeringar.

Frågan om Kinas behandling av den uiguriska minoriteten är den som Turkiet har mest kritiska synpunkter på, då uigurerna är ett turkiskt folk. Många inom det styrande AKP skulle vilja gå hårdare fram i kritiken mot Kina. Risken är bara att det biter dem i baken då Kina är väl medvetna om turkarnas behandling av den kurdiska minoriteten.

Det bor 50 000 uiguriska flyktingar i Turkiet och enligt Voice of America har polisen börjat slå ned på dem när de demonstrerar utanför Kinas ambassad och konsulat. Turkiet har också fängslat och utvisat uigurer till Kina.

Turkiet deltar i projektet att bygga den nya Sidenvägen, (Belt and road initiative, BRI), som ska förbättra handelsvägarna mellan Kina och Asien, Europa och Afrika. Turkiets geografiska placering är central i det projektet.

Kina investerar många miljarder i turkisk infrastruktur, som till exempel järnvägen mellan Baku och Kars, kraftverket i Emba Hunutlu, den 4,6 kilometer långa hängbron Çanakkale över Dardanellerna och Yavuz Sultan Selim-bron över Bosporen. Kina investerar också, bland annat, i de turkiska IT-, telefoni- och banksektorerna.

Kanske var det en liten maktdemonstration från Kinas sida när landet 2019 var först med att gratulera Ekrem İmamoğlu till segern över Erdogans kandidat i Istanbuls borgmästarval.

Turkiets ställning i Mellanöstern

Med sin geografiska placering mellan Europa och Ryssland å ena sidan och Mellanöstern å den andra, har Turkiet en viktig men komplicerad hand att spela.

Det är ett muslimskt land med en sekulär konstitution, som är med i Nato och härbärgerar drömmar om en ny ottomansk storhetstid. Under sin tid som premiärminister utlovade Erdogan att landet skulle bli en av världens största ekonomier.

Man försöker spela en politisk roll, inte bara i det omedelbara närområdet utan även i nordafrikanska länder som Libyen och Algeriet.

Den Iranvänliga regimen i Syrien är en nagel i ögat, då området är en del av det gamla ottomanska kärnområdet. Man skulle mycket gärna se att det inte låg under shiamuslimskt inflytande.

Erdogans stora ambitioner har också skapat spänningar med den andra stora sunnimuslimska maktfaktorn Saudiarabien. För tio år sedan stod länderna sida vid sida i sitt stöd till upprorsmakare och rebeller i Syrien. Inbördeskriget där är på många sätt ett proxykrig mot Iran för båda länderna.

Sedan dess har de bråkat i en rad frågor, från synen på Muslimska brödraskapet, som Saudiarabien är motståndare till, till att Turkiet stöttat Qatar i dess konflikter med Saudiarabien. Turkiet har till och med placerat militär trupp i Qatar för att skydda landet.

2018 surnade relationen rejält, när journalisten Jamal Khashoggi mördades på det saudiska konsulatet i Istanbul. Erdogan anklagade den saudiarabiska regeringen för mordet. Året efter pekade Saudiarabien mer eller mindre ut Turkiet som skyldiga till det armeniska folkmordet.

Det senaste året har båda länderna låtit lite vänligare i tonen, och den 23 juni i år besökte Erdogan Saudiarabien för att träffa kronprinsen Mohammed bin Salman.

Turkiet och Grekland

De båda arvfienderna har alltid något att hamna i konflikt om. Sultanen Erdogan har skruvat upp retoriken kring de grekiska Tolvöarna, eller Dodekaneserna. Grekland har placerat mindre militära styrkor på öarna, och militärnationen Turkiet menar att landets säkerhet är hotad.

Tolvöarna ligger nära den turkiska kusten och länderna bråkar om gränsdragningen i havet. Däri finns både olja och naturgas. Sommaren 2020 gav sig militäreskorterade fartyg från Turkiet ut för att leta olja i vattnen kring den lilla grekiska ön Kastellorizo. Ungefär samtidigt som Erdogan deklarerade att kyrkan Hagia Sofia skulle bli en moské.

Kastellorizo ligger två kilometer från turkiska fastlandet och 600 kilometer från det grekiska. Grekland skickade egna fartyg och soldater för att stoppa den turkiska oljeletningen och en konflikt undveks först efter tysk medling. Macron skickade franska sjö- och luftstyrkor till platsen för att bevara lugnet.

Turkiet in i EU?

Nej, det finns inte längre på agendan. De förhandlingar som inleddes 2005 avbröts i praktiken 2016, och formellt 2019. Från EU:s sida handlade sammanbrottet formellt mest om mänskliga rättigheter i Turkiet, men bakom låg också oenighet mellan medlemsländerna där vissa inte alls ville se Turkiet som EU-medlem. Till exempel var Grekland och Frankrike motståndare till ett turkiskt medlemskap medan Storbritannien och Sverige, under Reinfeldt och Bildt, var varma anhängare. Till och med kungen sa 2013 att han var övertygad om att EU “blir en starkare och bättre union” med Turkiet som medlem.

Som bevisats i förhandlingarna om svenskt Natomedlemskap tar Erdogan varje möjlighet att ställa krav och skaffa sig fördelar. I förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap krävde han bland annat acceptans för Turkiets censurlagar, förmånliga handelsavtal och visafria resor för turkar inom EU.

Under flyktingkrisen 2015 och 2016 gick det stora strömmar genom Turkiet. Det utnyttjade Erdogan till att ställa krav på ekonomisk kompensation. Annars skulle han dränka Europa med flyktingar.

Historieläraren Samuel Paty mördades i oktober 2020 i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine för att han visat eleverna Mohammedkarikatyrer när han undervisade om yttrandefrihet. President Emmanuel Macron gick då ut och lovade krafttag mot radikal islamism. President Erdogan svarade att Macrons uttalande var oacceptabelt och att den franske presidenten borde psykundersökas.

Erdogan syns och hörs gärna på den utrikspolitiska scenen, och använder den till att stärka sin position på hemmaplan och i den muslimska världen.

Parlamentsvalet 2018

Erdoğans AKP fick drygt 42 procent av rösterna i parlamentsvalet 2018, och har sedan dess regerat med stöd av nationalistpartiet MHP:s 11 procent.

Övriga tre partier i parlamentet är det socialdemokratiska CHP, som fick 22,65 procent 2018, det socialistiska, vänsterpopulistiska och kurdvänliga HDP som fick 11,7 procent, och kemalist-nationalistiska IYI, med 9,96 procent.

Parlamentet har 600 platser och tillsätts proportionellt med en 10 procentsspärr. IYI tog plats eftersom man ingick i en valallians med CHP.

 

Avatar photo
Peter är reporter på Morgonposten.