Vi vet, du orkar du inte läsa ännu en skilsmässoskildring från Stockholms innerstad, eller en pubertal relationsroman – du är också trött på Camilla Läckberg och tramsiga trivseldeckare – LUGN! I SOMMAR ÄR VI DIN VÄGVISARE TILL DE RIKTIGA BÖCKERNA!

Vilka är de bästa berättelserna, dikterna och skådespelen genom tiderna? Varför är de det? Vad handlar de om? Vilka författare har utmärkt sig framför andra? I dag inleder vi en artikelserie som belyser ett stort litterärt verk åt gången.

Handen på hjärtat! Är det någon som föredrar att titta på tennismatcher mellan ATP-rankade herrarna 946 och 1418 framför Zverev, Djokovic och andra kanoner? Självklart inte, såvida man inte är de där herrarnas tränare eller släktingar! Bör vi då kasta Stagnelius och Goethe i sjön till förmån för någon bortglömd, inspirationslös poetissa, bara för att poetissan var en hon och kanske berörde teman som jämställdhet och klassförtryck? Självklart inte, även om man råkar vara i släkt med henne.

När vi ser på nyutgiven film och läser den senaste boken på topplistan bryr vi oss inte om det där. Då nöjer vi oss kanske med någon långt ner på rankningen. Det rör sig ju om nyskapad underhållning som ger ett nöje för stunden. Vem äter biff varje dag? För den där tillfälliga förströelsen nöjer vi oss rent av med att spela Monopol eller lägga patiens, helt meningslös verksamhet om man ser på det lite krasst.

Glömma eller komma ihåg?

“När du ligger död skall man aldrig efteråt minnas eller sakna dig.” — Sapfo

“Endast ryktets minnesgoda stämma talar evigt på hävdens blad, talar i skaldens sånger om den döde.” — Pindaros

Nyskrivna romaner och diktsamlingar av mer ambitiös kvalitet skulle kanske komma en bit uppåt på rankningslistan, men problemet är att värderingen av dem inte är riktigt på sin plats än. En hyllad författare i dag, som får Nobelpriset i morgon, värderas kanske som en medioker författare om hundra år, långt ifrån de tunga kanonerna. Kanske är personen rent av bortglömd. Så grym är tiden. Som Hamlet säger i Shakespeares drama, ack så medveten om dödens kraft – självaste Alexander den store är kanske efter två tusen år i jorden blott en kork till en öltunna, inget mer.

Men anden lever ju vidare även efter döden. Somliga har lyckan att omtalas i evärdliga tider, förhoppningsvis med berömmande tunga. ”Ett vet jag som inte dör: domen som fälls om den döde”, som Oden säger i Hávamál. Rör vi oss tillbaka i tiden, säg ett par hundra år eller mer, är det lättare att kryssa rätt, lättare att äta biff för det mesta. Den skoningslösa tiden har nämligen sållat bort det mesta. Av all skönlitteratur som har skrivits finns bara en bråkdel kvar. Resten har brunnit upp, möglat bort eller samlar damm i något arkiv någonstans.

Det ger oss bättre möjlighet att värdera och att läsa något riktigt bra. Tiden och traditionen har skapat en kanon, en norm, av berömvärda författare, det vill säga ett kollektivt minne, sådant vi bevarar. När vi flyttar till ett nytt hem slänger vi ju en massa bråte men behåller det som är oss kärast. Tidens kanonbildning sker enligt samma princip fast av författare, kritiker, publik och forskare i ett säreget samspel.

Hur kanon skapas

På 400-talet före Kristus skapades i Athen hundratals tragedier, d.v.s. skådespel med tragiskt innehåll, av minst hundra författare som vi känner namnet på. Kanske skrevs det tusentals. De tre mest kända författarna – Aischylos, Sofokles och Euripides – skrev alla runt hundra tragedier var. I dag finns blott en spillra av den skaparkraften bevarad, 31 fullständiga tragedier. Egentligen borde det bara ha funnits 21 stycken, men slumpen har gjort att ytterligare tio stycken finns kvar, bland annat efter fynd i en kruka i Egyptens öken. Men varför bevarades de där 21?

På 400-talet före Kristus spelades i Aten enbart nyskrivna tragedier. Tre stycken trilogier – tre tragedier av respektive tragöd – hade äran att sättas upp en gång om året på den stora Dionysosfestivalen i månadsskiftet mars–april. På 300-talet sinade skaparkraften, och då började man sätta upp gamla skådespel i stället för nya. Redan då påbörjades således en kanonprocess: vilka av de äldre tragedierna skulle man spela och varför? Tragödernas dramer skrevs också ned och hamnade på olika bibliotek.

Långt senare gick den antika världen mot sitt slut när den västra delen av Romarriket bröt samman på 400-talet efter Kristus. De gamla kulterna ersattes av kristna kulter, bibliotek sattes i brand, gamla verk försvann och glömdes bort. Under den processen får man anta att det pågick kanonprocesser: vilka tragedier ska vi bevara och varför? I det bysantinska riket slutligen valde forskare på medeltiden ut sju verk vardera av Aischylos, Sofokles och Euripides, de tre mästarna, som studenter skulle läsa. De var viktigast, resten kunde förgås. Vi får anta – och hoppas – att det var de 21 bästa tragedierna.

Tiden dödar – de stor verken överlever

Så kan kanonisering av litterära verk gå till. Det är förstås sorgligt att många hundra eller tusen dramer, åtskilliga säkert av ypperlig konstnärlig kvalitet, har gått förlorade. Men tiden är obarmhärtig. Samma sak kommer att ske med böcker som skrivs i vår tid. Det ger oss vidunderliga perspektiv på tiden och oss människor. I gudsögat är våra civilisationer bara myrstackar som byggs upp, frodas ett tag och sedan överges och förgås.

“Vad är vårt liv? Ett stoft, som minsta vind förströr.” — Carl Johan Lohman

Men ett sker: domen över den döde. Av alla antika tragedier överlevde tjugoen genom kanonisering och tio av en slump. Givetvis är de där tjugoen tragedierna något alldeles särskilt. Där återfinns mästerverk som Orestien, Kung Oidipus och Backanterna, tre av människoandens mest fantastiska skapelser. Utöver den sanslösa poesin äger de också hisnande handling. Orestien skildrar kungamord, fadershämnd och jagande dödsdemoner. Kung Oidipus bjuder på en detektivhistoria på den gamle kungens mördare där den som mest vill att sanningen ska fram är den skyldige. I Backanterna hämnas guden genom att låta gudsförnekaren slitas sönder av sin egen mor.

“Hon grep med händerna hans vänstra arm, sin fot hon satte mot hans sida, den stackaren, och ryckte loss hans skuldra.” — Euripides

Ingen ska komma och säga att de gamla böckerna är mossiga och sega. Tvärtom är de ofta fartfyllda och storslagna. I Iliaden krigsstrejkar Akilles mitt under brinnande krig till sina vänners förfäran. I Beowulf slåss hjälten med troll i botten av en sjö. Dante far till helvete, skärseld och himmel i Den gudomliga komedin. Othello i Shakespeares drama blir förvriden av svartsjuka på sin hustru. Faust i Goethes drama slår vad med djävulen, med sin själ som pris. Ibsens Peer Gynt upplever allt för att undvika livets förpliktelser tills en knappstöpare hotar stöpa om hans själ. Indras dotter upplever jordelivets besvikelser i Strindbergs Ett drömspel. Det finns ingen gräns för de stora författarnas fantasi, vilket har fått människor att förundras i årtusenden.

Men böckerna är inte bara storslagna i handlingen. Framför allt har de hög litterär kvalitet. De är äkta mörsarkanoner, precis som Rod Laver, Björn Borg och Roger Federer. De gestaltar spännande handling och intressanta teman med litterär lyster och finess utöver det vanliga, vilket ger dem en sällsam kraft. Det är därför som just de har överlevt och ständigt finner nya läsare – och inte minst översättare så att nya generationer i alla länder kan avnjuta dem. Det är också därför vi läser Hamlet och Macbeth framför Coriolanus. Shakespeare var inte ett geni varje sekund i livet. Mycket sållas bort medan det bästa gravsätts på Helikon, diktarnas heliga berg för evig åminnelse.

Kvacksalvare mot kanon

Ibland hör man röster som vill att kanonlitteraturen ska skjutas i sank. De tidiga modernisterna på 1900-talet kunde skojfriskt säga att Baudelaire och andra poetiska storheter gott kunde hamna på elden. Marxistiska forskare ansåg att mycket litteratur bara har varit ett uttryck för överklassens förtryck och därmed borde förkastas. Dagens ideologer av feminister, Västerlandskritiker, klimatalarmister och könsbytarhysterikor ser gärna hur kanon rivs ned eftersom de traditionella verken anses vara inskränkta som inte tar upp deras favoritämnen. Därmed måste ju Dante och grabbarna – eller snarare tiden, traditionen – på något sätt förtrycka kvinnor, transor, muslimer, klimatförståelse och alla möjliga folk på jorden. Hellre då den där dåliga poetissan framför Goethe.

Motröster har dock funnits. Mest känd de senaste decennierna är den amerikanska litteraturforskaren Harold Bloom, främst genom boken The Western Canon från 1994. Med raljant penna går han hårt åt de ideologiska kvacksalvare som vill bryta ner traditionen. Samtidigt belyser han varför ett antal författare, de stora kanonerna, befinner sig i kanons centrum.

Traditionen är tack och lov stark, med eller utan försvarsadvokater som Harold Bloom. Kanon går inte att stöpa om hur som helst, hur mycket diverse marxister och andra vill det. Dagens litteraturhistorieböcker är i stora drag lika dem som skrevs för 50 eller 100 år sedan. Man kan borsta på ytan, lyfta fram några fler kvinnliga författare och dagspopulära teman, men de stora kanonerna ligger kvar. De dundrar helt enkelt högst hur man än försöker med annat.

Vår kanon – och andras

Sedan har varje land sin egen speciella kanon. Harold Bloom ger i sin bok särskild slagsida åt anglosaxiska författare, naturligt nog eftersom han är amerikan. En tysk väninna till undertecknad hade en examensuppgift på sin lärarutbildning om den tyske poeten Ludwig Christoph Heinrich Hölty. Vilken svensk litteraturvetare har hört talas om honom? Nä, precis! En på hundra eller kanske tusen! Ungrarna älskar sin Sándor Petőfi, en poet få svenskar har hört talas om. Räknar man in alla länders egen kanon blir den europeiska kulturens litteraturkanon oerhört bred.

“Som en murknad pil i kärret vill jag ej min levnad ända.” — Sándor Petőfi

Det finns således ingen anledning att försöka riva traditionerna. Vår västerländska kanon är bred och innehållsrik nog. Och för tillfället finns det ingen större anledning att oroa sig. Det kommer i vår tid faktiskt ut fler klassiker på svenska förlag än någonsin tidigare, och översättare är ivriga i att sätta tänderna i gamla kära klassiker för att ge dem ny språkdräkt eller ta sig an verk som aldrig översatts till svenska. Svenska klassiker ges också ut på nytt med allehanda hjälpmedel för att förstå äldre svenska. Vårt äldsta mästerverk, Erikskrönikan från 1320-talet, gavs till exempel 2019 ut i nusvensk språkdräkt.

Men utanför Europa och USA? Har inte de skapat någon litteratur? Självklart har de det, och självklart har de sin kanon – som är helt annorlunda européernas, nämligen inriktad på sina kulturer. Sedan läser de i skolorna alster av västerlänningar precis som vi läser Hafiz, Mishima och Bhagavad gita. Skälet till att vår kanon domineras av greker, romare, italienare, skandinaver med mera är att det är vår kultur med tusentals år av nära utbyte. Det finns därför många översättningar av Homeros, Dante, Shakespeare och Goethe till svenska. Av orientaliska verk betydligt färre – av naturliga skäl! Och konsten strävar allt som oftast efter att vara som naturen.

“… och vad som mest förhöjer konstverket är att konsten ej sig röjer … Här tvång och frihet sammansmält de finna, och pynt och mönster – allt naturligt är.” — Torquato Tasso

Litterära kanoner i Morgonposten

Det är en faktor som alltid har setts som tecken på god litteratur. God konst ska verka lika naturlig som naturen själv. Personerna ska kännas verkliga, handlingen ska ha ett naturligt förlopp, utsmyckningen ska vara passande – inom ramen för fantastiska och märkvärdiga händelser i boken. Det ska vara konst men ändå inte. Det som inte lever upp till kravet kan kännas banalt, överdrivet, övertydligt – dåligt hantverk och svag esprit.

“Välj er, ni diktare, ämnen lämpade för edra krafter.” — Horatius

I en serie artiklar ska undertecknad presentera sådan god litteratur, naturens like – litterära kanoner från olika tider, både mycket kända och mindre kända. Den där sämre poetissan däremot, liksom hennes manliga lika usla kollega, lämnar vi därhän. Givetvis blir det böcker mestadels från vår kanon, den vi känner bäst. Men ibland kan man gå utanför boxen och glutta på spännande böcker och dikter från andra kultursfärer. Viktigast är att fråga sig vad som gör böckerna så bra, intressanta, spännande, själsligt berikande, poetiskt gnistrande och drabbande att de har överlevt döden. Det är ju det alla vill veta, och det är det som ska förmedlas.

Så håll för öronen, snart dundrar kanonerna.

Nästa gång frågar Hamlet om man ska vara eller inte vara.