Motorerna är redan i gång när jag rusar in i tidsmaskinen med en tjock bunt cembalonoter under armen. Cembalon! Detta tangentinstrument med sina klanger av guld och silver frambringade av gåspennor knäppande på strängarna!

Kapten! Paris 1717!

Här lever och verkar François Couperin, ”le Grand”, den främste i en stor musikersläkt och cembalomästare under instrumentets sista glansperiod. Couperins skapande av soloverk för cembalo är banbrytande. Han frigör sig från tidigare former och skapar poetiska musikaliska miniatyrer av en typ som under senare epoker kommer att kallas ”karaktärsstycken”.

Som exempel får vi Couperins Barricades Mystérieuses (De mystiska barrikaderna).

Vår resa började med ett exempel på ren instrumentalmusik eftersom genren gör en väldig framryckning under barocken på bekostnad av den rena vokalmusiken. Vid nästa anhalt ska vi fördjupa oss ytterligare i detta fenomen med hjälp av L’estro armonico. Tolv konserter som kallats för barockens viktigaste samling av instrumentalmusik.

Kapten! Venedig 1711!

I Ospedale della Pietà, barnhemmet med den berömda orkestern bestående av endast flickor och kvinnor, letar vi oss fram till det rum med galler som skiljer publiken från musikerna. Akustiken är god trots det egenartade arrangemanget och vi häpnar över elden och briljansen i det vi får höra. Man spelar en instrumentalkonsert och vi skymtar en av solisterna genom gallret. En rödhårig man i prästkappa.

Mästerviolinisten är Antonio Lucio Vivaldi, upphovsmannen till det ikoniska verket De fyra årstiderna. Årstiderna är violinkonserter där en solist ställs mot orkestern i kontrast och dialog. Innan solokonserten tog över scenen ställde tonsättarna en mindre grupp musiker mot en större i formen concerto grosso. Det vi hörde genom gallret i Ospedale var en mellanform av concerto grosso och solokonsert hämtad ur L’estro armonico: konserten i d-moll för två violiner, cello och orkester.

Som tidigare nämnts var cembalons sista storhetstid den sena barockens. Ett annat instrument som också hade sin sista höjdpunkt under barocken var lutan. Färden går därför vidare till ett möte med en av de sista stora lutmästarna.

Kapten! Dresden, 1739!

I Dresden finns den kunglige kammarlutenisten vid Augustus den starkes kurfurstsaxiska hov, Silvius Leopold Weiss. Hans musik illustrerar en viktig aspekt av den sena barocken: till och med när vi hör en ensam tonsvag luta finns det ofta något ståtligt och högrest över det hela. Nu dominerar inte längre den eldiga och hyperkänsliga italienska stil som vi tidigare hört så tydliga influenser av hos äldre tyska mästare som Schütz och Schein. Den sena barocktidens musik är generellt sett mer behärskad, men också fylligare. Elden och utlevelsen har i hög grad bytts mot värme och värdighet.

Dags att avnjuta den lilla menuetten ur Weiss åttonde lutsvit.

Resan i den sena barocken avrundas med besök hos två verkliga giganter, Händel och Bach. Den vittbereste Händel hittar vi med tidsmaskinens hjälp i London 1749 dit han flyttade redan 1712.

Kanske minns ni orkestern i ouvertyren till Monteverdis L’Orfeo? Där fanns en stråksektion som liknar den vi känner från den moderna symfoniorkestern, men längst bak fanns mer exotiska instrument som lutor i olika storlekar samt för oss nutida människor tämligen okända blåsinstrument.

Den orkester Händel använder 1749 i mellanspelet The Arrival of the Queen of Sheba ur oratoriet Salomo liknar däremot i hög grad vår moderna orkester. Lutorna och de märkliga blåsinstrumenten hos Monteverdi har ersatts av de mer bekanta oboerna och fagotterna.

Men vänta nu, vad var det egentligen vi hörde? Lät det inte som en sats ur en konsert för två oboer och orkester? Det gjorde det nog, och så skapar en mästare musikhistoria: lägger in en form i en annan och skapar en ny och rikare helhet.

Sista färden denna gång går till Leipzig den 25 november 1731. Den dagen uppförs för första gången Johann Sebastian Bachs kyrkokantat Wachet auf, ruft uns die Stimme. I den inledande koralfantasin sammanfattas och kröns en hel epoks strävan och utveckling av Bachs oförlikneliga snille. Den gamla vokalpolyfonin har nu fått en bergfast ackordisk generalbasram samtidigt som den samverkar med en raffinerat orkestrerad orkesterpolyfoni som lånat in dansrytmer och integrerat dessa i det sakrala sammanhanget.

Tidsmaskinens display visar att det nu är dags för tusenårsservice varför vi tar tillfället i akt att nästa gång resonera lite om vad begreppet ”klassisk musik” egentligen innebär innan vi reser vidare framåt i epokerna.