Tidsmaskinens kapten betraktar mig. Småler han? Han är förstås klar över de svårigheter jag har. Den musikaliska renässansen slutar ungefär år 1600, men när börjar den? När som helst mellan år 1300 och 1500, det beror på vem man frågar. Så vilka direktiv ska kaptenen få? Plötsligt inser jag det.

– Rom, år 1500.

Jag smiter in i närmaste kyrka och får höra precis det jag hoppades på, välsignelsehymnen Adoremus in Aeternum. Musik som illustrerar såväl övergång som skillnad mellan medeltidens och renässansens musik. Sången står under renässansen alltjämt i centrum även om instrumentalmusiken börjar ta fart. Samtidigt tar den avancerade flerstämmigheten alltmer över den äldre enstämmiga sången. Och i Adoremus-hymnen omsluts det enstämmiga mittpartiet av en enkel ackordisk flerstämmighet som inleder och avslutar.

Ackordisk flerstämmighet, eller homofoni, som vi hörde i Adoremus är ju när alla stämmor snällt växlar ton samtidigt så att vi tenderar att höra överstämman som melodi och övriga stämmor som ackompanjerande ackord. Och just så var det i det inledande avsnittet, men märkte ni att musiken lossade lite i fogarna andra gången flerstämmigheten kom? Det strikt homofona löstes upp, stämmorna kom in en i taget och imiterade varandra. Med den iakttagelsen har vi tagit ett viktigt steg in mot renässansmusikens kärna.

Vi reser vidare till Kent i England år 1565 för att via motetten If Ye Love Me av Thomas Tallis ledas vidare mot det centrala i renässansens musik. Tallis använder sig av imitationer för att förstärka det musikaliska uttrycket. Efter en enkel ackordisk inledning består resten av motetten av konstfullt utförda imitationer. Inte strikta i kanonform som vi tidigare hört i Sumer is icumen in, utan friare, mjukare, diskret modifierade.

Motetten var tillsammans med mässan en stapelvara i renässansens kyrkliga musikaliska skafferi. Det är också med hjälp av en mässa som vi ska få vår första glimt av höjdpunkten i renässansens vokalmusik: den helt genomförda polyfonin eller stämflätningen.

Imitationer används även i den rena polyfonin, men främst som små motiv efter vilka de olika stämmorna får vandra fritt, dock med hänsyn till varandra. Musiken blir som ett konstfärdigt snidat föremål man måste vända och vrida på i otaliga vinklar för att kunna uppfatta och avnjuta alla dess finesser.

Vi exemplifierar genom att resa tillbaka till Rom, nu år 1571, och besöka Peterskyrkan. Där hör vi första satsen, Kyrie, ur Giovannni Pierluigi da Palestrinas Missa L’Homme armé.

Palestrinas mässor, med sina kombinationer av imitationer och fritt spinnande av stämmor, var hyllade såväl av hans samtid som av senare mästare som Bach och Mendelssohn. Hans renodlade stil, präglad av en kombination av ständig rörelse och minimala kontraster, har gjort ett bestående avtryck i musikhistorien. I nutid ger man kurser i komposition i Palestrinastil på musikhögskolor.

Människan är densamma i alla tidsåldrar, vilket för den klassiska musikens del innebär att högt och lågt självklart existerar samtidigt. För balansens skull avslutar vi därför renässansresan med en titt på madrigalen, motettens världsliga motsvarighet, samt ett exempel på den instrumentalmusik som gradvis tagit fart under renässansen.

För att hitta vår madrigal åker vi med tidsmaskinen till München år 1581 där den spektakulärt flitige kosmopoliten och polyglotten Orlando di Lasso huserar. Han kan allt som är värt att veta om tidens alla genrer inom vokalmusik. Detta inklusive den i alla tider lika uppskattade sången med olämpligt innehåll. I madrigalen Matona, mia cara, tar sig Lasso an en text där en tysk soldat på parodiskt dålig italienska försöker uppvakta en italiensk dam. Mot slutet råkar han bli övertydlig om sina önskemål.

Vår avslutande tur denna gång går till London år 1599. Där ger Anthony Holborne ut sin samling Pavans, Galliards, Almains and other short Aeirs, both grave and light, in five parts, for Viols, Violins, or other Musicall Winde Instruments (sic!). Ganska få renässanstonsättare koncentrerade sig främst på instrumentalmusik. Hittar vi sådana, som Holborne, är det gärna mot slutet i renässansen och i den Elisabetanska erans England.

Som exempel på det ofta påtagligt dansanta i renässansens instrumentalmusik hör vi Holbornes eleganta The Night Watch spelad av stråkar ackompanjerade av luta och diskreta slagverksinstrument.

Nästa musikaliska tidsresa går till renässansens efterföljare, den utåtriktade och prunkande barocken.