18.30 Labors listige ledare. När Anthony Albanese formellt blir premiärminister i morgon är det en av västvärldens mest sluga politiker som har nått sitt mål.

Under valkampanjen har han tonat ner miljöfrågorna och klimataktivismen, han har uppenbarligen velat låta sprickan bland liberalerna utvecklas så att liberaler som bryter sig loss antingen går till de gröna eller blir oberoende. Det viktiga har varit att försvaga liberalerna, och Albanese har varit medveten om att i de många ”säkra” liberala valkretsarna skulle inte en Labor-kandidat ha en chans, däremot en klimataktivistisk liberal.

Taktiken fungerade. Det var den huvdsakliga orsaken till liberalernas förlust.

Istället för klimataktivism och en tydlig vänsteraktivism har Albanese fortsatt odlat sin image av en vanlig kille från arbetarklassen, en man som gillar fotboll och rugby, är lite-lagom-katolik och gärna lyssnar på rock och hänger med sina barndomsvänner.

Målet med detta har varit att vinna tillbaka de katolska segmenten av arbetarklassen i städerna som tidigare gått till liberalerna i sin förskräckelse över labours akademiska vänsterfalangs hetsighet.

Alltså förvandlade sig Albanese målmedvetet under 1990-talet från en argsint vänsteraktivist som inte backade från slagsmål till en fredlig man av folket. Att han som styrelsemedlem spelade en avgörande roll för att rädda den anrika rugbyklubben South Sydney Rabbitohs förstärkte bilden av en man av folket. Samtidigt gjorde de manövrerna att han kunde bygga upp ett nätvärk bland internationellt kända personer som är supporters till klubben, till exempel Russel Crowe, men där finns också Ben Affleck, Pamela Anderson och britten Richard Branson.

Sin folkliga och populärkulturella förankring byggde han också upp genom att vara DJ, både på folkliga partifester – men lika gärna på opolitiska partyn.

I alla dessa sammanhang är det mycket svårt att tänka sig någon av de liberala ledarna framträda – eller trivas.

När Albanese framträder som DJ är det under namnet DJ Albo. Han är sin egen spinndoktor, och en skicklig sådan.

De politiska frågor Albanese betonat under kampanjen är välfärd genom en utbyggd offentlig sektor. Han har vunnit sympatier genom att ständigt berätta om sin egen uppväxt med en ensamstående mamma som var sjukpensionär (pappan hade dragit hem till Italien och inte omkommit i en bilolycka som mamman länge lurade i lille Anthony).

På så sätt har han ytterligare förstärkt sin image av en man från enkla förhållanden som förstår arbetare – både i stad och på landsbygd. Och en utbyggd offentlig sektor är tilltalande även för medelklassen; detta eftersom det ju skapar tjänstemannajobb.

Även om Labor inte skulle få ensam majoritet är nog den sluge Albanese alldeles rätt man för att driva igenom sin politik genom att skapa allianser med de gröna och de blågröna.

Frågan är förstås – vilka politiska frågor tänker han driva – egentligen och i praktiken?

14.10 Hårdtacklande klimataktivist. Rugbystjärnan David Pocock ser ut att ta en plats i senaten som oberoende kandidat. Han har kandiderat med kamp mot klimatförändringar som huvudfråga, men har sedan länge också gjort sig känd som en förkämpe för HBTQ-rättigheter. Av solidaritet med homosexuella vänner avhöll sig Pocock och hans sambo Emma från att gifta sig innan deras vänner fick samma möjlighet i och med att Australien legaliserade samkönade äktenskap.

Som ställningen ser ut just nu i senaten kan den oberoende Pocock komma att spela en vägmästarroll och hans röst blir avgörande för att Labor och de Gröna får majoritet.

Pocock blev beundrad för sin muskulösa fysik och brutala framfart på rugbyplanen. Han tränade stenhårt, och har också fått ge namn åt en del övningar, som “The Pocock Burpee”. Om han har nytta av sin råstyrka i senaten är osäkert.

13.30 Nicole Kidman och Russell Crowe. Nicole Kidman har inte uttalat sig om valet i sitt hemland. Men hon har å andra sidan legat lågt politiskt sedan 2017, då hon uttalade sitt stöd för Donald Trump. Funkar inte så bra i Hollywood.

Kidmans mamma Janelle däremot – som är kvar i Australien har däremot kampanjat frenetiskt för Labor i norra Sidney.

Kampanjat för Labor har också Russel Crowe gjort – ordentligt dessutom. Det är hans röst man hör när man ser Labors uppmärksammade kampanjfilm med partiledaren Anthony Albanese.

Rowe har alltid stöttat Labor – och är sedan mer än 20 år personlig vän med Albanese.

12.45 Manlige Mel mot maoister. En hel del manliga filmstjärnor har Hollywood hämtat från Australien. En filmproducent sägs ha hävdat att amerikanska män inte var tillräckligt manliga.

En av dem som Hollywood tidigt drog till sig var Mel Gibson. Efterhand har han där kommit att betraktas som en extrem person politiskt och religiöst.

Han har alltid varit politiskt intresserad och redan 1987 varnade han för hur farligt Kina var – för Australien och världen. Mycket få av dagens politiska ledare i landet vågar än i dag vara lika frispråkiga som Gibson var i den här intervjun för 45 år sedan. Den gjordes i samband med att han stödde en oberoende kandidat som utmanade en liberal.

12.15 Feministiska framgångar. Av de 14 valkretsar som hittills förlorats av Liberalerna har tolv erövrats av kvinnor. Många av dem oberoende blågröna kandidater.

En kvinnlig oberoende kandidat som redan var den tidigare representanten för valkretsen Warringah var Zali Steggali. Hon försvarade sin position och förstärkte den och får omkring 60 procent av rösterna i Warringah. När hon erövrade valkretsen i valet 2019 var det ett tecken på vad som skulle koma i hela landet. Valkretsen hade då valt liberalen och före detta premiärministern Tony Abottt. Han brukade vinna valen med en marginal på minst tio procent. Valkretsen hade kontrollerats oavbrutet av liberalerna sedan 1922.

Men 2019 vann Steggali oväntat i liberalernas kanske starkaste och säkraste fäste med ett program som betonade kamp mot klimatförändringar. Hon är också känd som landets mest framgångsrika alpina skidåkare. 1998 tog hon en bronsmedalj i vinter-OS.

11.50 Väljarflykt till höger och vänster. Att Liberalerna förlorade så många valkretsar är en följd av motsättningar som funnits i partiet länge. Stora väljargrupper har rört sig mellan Australiens största partier de senaste årtiondena.

Liberalerna har alltid – oavsett vilken falang man tillhör – sett sig som medelklassens parti. Men redan under 1970-talet bröt sig mer socialliberala grupper baserade i medelklassen ut och bildade Australian Democrats.

Det är den typen av strömning som i dag åter slår igenom i form av de oberoende ”blågröna” kandidaterna som just är socialliberala, men också starkt betonar gröna frågor. Det senare har inte varit en viktig fråga för Scott Morrison som istället gjort allt för att värna landets kolbrytning.

Men tidigare kunde den väljarflykten balanseras av att det fanns en parallell rörelse till liberalerna. Det var katolska arbetarväljare som övergav Labor som blev allt mer vänster, något som strängt katolska arbetare av slavisk eller irländsk härkomst hade svårt att förlika sig med.

Det var grupper som den jesuitskolade liberalen Tony Abbott appellerade till, med sin religiöst färgade retorik i början på karriären. Då fick han smeknamnet ”Mad Monk” – den galne munken. Han tonade ner detta med tiden för att kunna nå ut till andra grupper än dem som såg påven som Guds ställföreträdare. Projektet lyckades och han blev premiärminister några år i början på 2000-talet.

Men samtidigt har den katolska kyrkans ställning försvagats, och arbetarväljare rör sig åter mot Labor, vilket blivit tydligt i utgången i en del av valkretsarna som Labor nu återerövrat. Liberalerna har genom Scott Morrison och andra ledare däremot hållit kvar vid en politik som betonat vad de ser som kristna värden, något som inte har samma självklara lockelse längre.

De blågrönas framgångar däremot varit resultatet av en ny våg av nästan religiös väckelse – klimatfrågan, och här har också frågan om större flyktingmottagning och försvar av mångkultur spelat roll. Det vi ser är hur de senaste 20 årens kulturkrig nu också nått Australien, och tidigare marginella uppfattningar fått genomslag i medelklassen.

10.15 Omvärldens reaktioner. Som vanligt har Albanese gratulerats till sin seger av ledare för andra stater, men ovanligt nog har också en del uttryckt sin glädje över att förloraren blev just en förlorare.

Frankrikes avgående utrikesminister Jean-Yves Le Drian uttryckte i går sin glädje över att Scott Morrison avgått. Le Drian kan förstås inte förlåta denne för att Australien klev ur avtalet om att Frankrike skulle leverera ubåtar till Australien, och istället valde USA och Storbritannien som leverantörer.

Indiens Modi har också gratulerat Albanese, men i en ledare i Times of India uttrycks oro för att Australien ska mjuka upp sin hållning till Kina.

09.45 I nuläget ser läget i underhuset ut så här när det gället platser:

Labor: 73

Liberal party 21

Liberal National party 10

National party 10

Oberoende 9

Gröna 2

Katter party 1

Centre Alliance 1

Ännu har alltså inte Labor erövrat de 76 platser som behövs för ensam majoritet.

Men alla poströster är ännu inte räknade, dock lutar det åt att de till stor del kan gå till oberoende och gröna kandidater.

09.00 Tårögd förlorare. Några timmar efter det att premiärminister Scott Morrison erkänt sitt nederlag, framträdde han i sin församlings kyrka – Horizon Church i Sidney – som närmast kan jämföras med en församling i den svenska pingstkyrkan. Det blev ett tårfyllt tal där han några gånger fick avbryta för att hålla tillbaka gråten.

För de närvarande kan det ha varit en mycket märklig upplevelse. Under sin tid som premiärminister har Morrison varit en sällsynt hårdför person; polisen har till exempel fått fria tyglar mot personer som inte vaccinerat sig mot corona. Många har internerats. En del misshandlats på öppen gata.

Tidigare ledare för Morrisons Liberala parti har vittnat om en man besatt av iskyla och makthunger.

När Malcolm Turnbull var omstridd ledare för partiet och premiärminister var Morrison finansminister och framträdde alltid som en Turnbull-trogen person. Turnbull utmanades om makten i partiet 2018 av en högerfalang inom partiet som tyckte Turnbull var för liberal. Det blev en förtroendeomröstning i partiet, Turnbull vann. Men högerfalangens Peter Dutton fick oväntat nog hela 35 röster, av de 77 som avlades i de Liberalas parlamentsgrupp.

Några år senare avslöjades det att Morrison hade uppmanat sina följare att rösta på Dutton för att försvaga Turnbull.

Duttons höga röstetal gjorde det möjligt för honom att snart kräva en ny förtroendeomröstning – då avgick Turnbull och omröstningen kom att stå mellan Morrison och Dutton.

Morrison vann.

Nu har Morrison förlorat, och avgått både som premiärminister och partiordförande.

Och Dutton har redan förklarat att han kandiderar till ordförandeposten för Liberalerna.

Morrison berättade i sitt tal under gudstjänsten att han nu skulle ägna sig åt församlingsarbete.

Värt att notera var också att Morrison under sina år som premiärminister måste ha burit en maggördel, det var en mer rundmagad Morrison som talade till församlingen. En möjlighet är förstås att han tröstätit enorma mängder mat under natten efter förlusten.

I de utländska mediakommentarerna märks det hur lite man följer australisk politik, eftersom det anses som en nyhet att Morrison tar till lipen när han framträder offentligt. Men vid åtminstone fyra tillfällen under sin tid som premiärminister har han i intervjuer, och utfrågningar fått kämpa med gråten. Så de som var på plats i Horizon Church var säkert vana vid känslosvallet.

21 maj

22.00 Opinionsmätningarna innan valet visade på en mycket knapp ledning för australiska Labour, och på sätt och vis visade de rätt. Labour får utse premiärminister.

Valets store förlorare, premiärminister Scott Morrison har meddelat att han avgår, inte bara som regeringschef utan också som ordförande för sitt parti Liberalerna. Det beror nu inte på att australiska Labour blev det största partiet mätt i antal röster. Den styrande högerliberala koalitionen fick 35,4 procent av rösterna, men backade 3,3 procent.

Labour fick 31,8 procent av rösterna (gick bakåt en halv procent).

Men eftersom det australiska valsystemet bygger på enmansvalkretsar spelar andelen röster totalt i landet inte en avgörande roll.

Hittills har Labour vunnit i 71 valkretsar och Liberalerna i 52. Det behövs 76 för att ett parti ska få ensam majoritet i underhuset.

Antagligen kommer Labour att behöva de Grönas stöd för att genomdriva sin politik. Troligen också de oberoende kandidaternas. Ännu är dock inte alla röster räknade.

De Gröna gick framåt oväntat mycket, de har länge bara haft en plats i underhuset och kan nu få fyra och de kan också ta platser i Australiens senat. Framgången kan bero på att de dominerande partierna i stort sett undvikit klimatfrågan under valkampanjen – och det är en fråga som fått de stora städernas medelklass i rörelse. De viktigaste frågorna för regeringen och Labour var istället hur de ökade levnadsomkostnaderna skulle bekämpas, och hur bostadssituationen ska lösas för ungdomar.

Klimatfrågor

Detta kan också förklara att den styrande koalitionen förlorade en del av ”sina” valkretsar till ”blågröna” oberoende kandidater – personer som är både konservativa och vill se en politik inriktad på omfattande insatser för att minska utsläppen av växthusgaser. Kanske kan den gruppen få upp till fem platser i underhuset.

Valet kan komma att innebära en än större polarisering i australisk politik. Labours Albanese räknas till sitt partis vänsterfalang. Morrison tippade efterträdare som ordförande för Liberalerna – Peter Dutton – befinner sig längst ut till höger i sitt parti.

Fruktan för Kina

Australiens utrikespolitiska vikt visas av att redan i nästa vecka kommer Albanese – efter att han formellt blivit premiärminister – resa för att träffa ledarna för USA, Indien och Japan.

Det kinesiska hotet är ständigt växande i Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen, och Blinken, Modi och Kishida vill så fort som möjligt få veta vilken kurs Australiens nya ledare tänker hålla.

Vad hände? Vad kommer att hända?

Valrapportering i Sverige brukar sluta med att ett val är avgjort.

Vi väntar tills krutröken börjar skingras. En bakgrund till valet hittar du i vår tidigare rapportering.

I morgon inleder vi en liverapportering som varar över dagen. Vi kommer att gå igenom de viktigaste valkretsarna, vad hände, varför blev det oväntade förluster för liberaler i säkra valkretsar. Var gick de Gröna och ”blågröna” framåt? Varför gjorde de det?

Vilken utrikespolitik kommer Albanese att driva? Hur blir förhållandet till USA och Kina?

Men vi tittar också på mediasituationen i Australien – vilken roll har tidningar och tv spelat?

Och så diskuterar vi vad det betyder att Australien är en stat där de första invandrarna var straffångar, och sedan fyllde man på med människor från världens alla hörn. Vilka problem har det ständiga mötet mellan olika kulturer skapat? Hur har det påverkat samhälle och stat? Och vad kan vi i Sverige dra för lärdomar?

Under dagen fyller vi också löpande på med texter om australisk kultur; vad ska du läsa, se och lyssna på för att bättre förstå vad som är världens till ytan sett sjätte största land.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Boris Benulic
Boris är chefredaktör för Morgonposten.