Det finns många olika skäl att lyssna på klassisk musik. Ett som kanske inte är så uppenbart är att den klassiska musiken har en förmåga att utvidga vår inre värld på ett unikt sätt.
Det ovan sagda gäller för all slags musik, men det unika med den klassiska musiken är att den, likt en tidsmaskin, kan ta oss till vilken epok som helst i Västerlandets historia och låta oss uppleva den inifrån. Inom varje stycke klassisk musik, antingen det är enkelt och kort eller långt och intrikat, finns uttryckt och invävt något av den aktuella epokens attityd och livshållning.
En tänkt resa i den klassiska musikens tidsmaskin skulle kunna ha sin första anhalt i gränslandet mellan fantasi och verklighet i antikens Grekland. Vi finner oss i sådana fall vara på plats i det gamla Delfi med hjälp av de i modern tid återfunna delfiska hymnerna. Ett slags processionsmusik som, troligen med hjälp av både sång och dans, ärar orakelguden Apollo.
De två återfunna fragmenten av antik kultisk musik anses vara några av de första någorlunda välbevarade exemplen av noterad musik över huvud taget i västerlandet. Den musiktradition i vilken de en gång framfördes är förlorad men notfragmenten ger viss vägledning om tonlängd och tonhöjd. Ett antal försök till rekonstruktion har gjorts och med hjälp av dem så kan vi höra musik som, kanske till viss del, liknar det som en gång hördes under en högtidlig procession framför Apollotemplet i Delfi för över två tusen år sedan.
Lyssna, ljusarmade döttrar till Zeus, den högt åskande, vars utsedda plats är berget Helikon. Kom hit för att i sång prisa din bror Phoibos (Apollo) av det gyllene håret…
De delfiska hymnerna, hur fantasieggande de än kan tyckas vara, hör likväl inte till den levande västerländska klassiska musiktraditionen. Det gör däremot den sång, uppkallad efter påven Gregorius den store, som vi möter på nästa plats i vår tidsresa, den tidiga medeltiden.
Den gregorianska sången är något helt annat än vad en modern människa spontant tänker på som klassisk musik. Den framfördes ursprungligen enstämmigt, utan ackompanjemang, och består av långa böljande fraser som inte avskiljs utan sammanbinds av lugna, tydliga andningspauser.
Det är som att denna musik i sitt väsen aldrig rör det jordiska. Den gregorianska sången rör sig växelvis ner mot människan utan att nudda jorden och upp mot himlen utan att bländas av ljuset. Mot slutet faller den ner stilla och landar i samma andliga rymd där den började. Där vilar den beredd på nästa tjänstgöring som länk och budbärare mellan det jordiska och det himmelska.
Som exempel på denna mycket omfattande och mer än tusenåriga sångtradition utan motstycke i Västerlandets musikhistoria väljer vi något som är enkelt i sin form. Ett Kyrie, där en återkommande upprepad fras leder en uppmärksam lyssnare in i ett meditativt stadium. Den svenska texten är: ”Herre, förbarma Dig. Kriste, förbarma Dig. Herre, förbarma Dig”.
Sista anhalten på vår inledande tidsresa i den klassiska musikens tecken är Wessex i nuvarande England. Vi landar år 1260 och möts åter av sång då medeltiden i hög grad är sångens epok, men sången är denna gång glad, världslig och flerstämmig. Det har hänt mycket med kompositionsmetoderna sedan den tidiga medeltiden, framför allt har man övat upp förmågan att komponera just flerstämmigt. Redan innan tolvhundratalet började man experimentera med tvåstämmig sång och komna så här långt i historien kan så mycket som sex stämmor få vara med, i alla fall av och till. Vi får ett exempel på det i en kanontyp kallad round skapad av någon som på bästa humör hälsar sommarens ankomst: ”Sumer is icumen in”.
Den första delen av vår tidsresa avslutades med att vi nådde den efterlängtade sommaren lite i förtid med hjälp av en glad hälsning från tolvhundratalets Wessex. Den andra delen kommer att börja i den spektakulära tidsålder som av eftervärlden fått namnet renässansen.
Prenumerera för 99 kr/mån!