(Femte avsnittet i en serie där Boris Benulic har plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina, och från början av 2000-talet och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Läs första, andra, tredje och fjärde avsnittet.)
På lite mer än en vecka hör jag fyra inslag i den svenska radion som är gjorda i Odessa. I två av inslagen förklarar judiska personer vilken fantastisk stad Odessa varit för judar, och hur det blivit ännu bättre när staden kom att tillhöra Ukraina. Men nu hotas allt av ryssarna. I det tredje inslaget får en person utveckla det temat och berätta att Odessa genom historien alltid varit en multikulturell stad där alla levt i fred, sämja och gamman.
För det fjärde inslaget har reportern letat upp stadens vice borgmästare som får förklara att det tredje världskriget pågår och att det inleddes när ryska styrkor rullade in i Ukraina.
Jag lyssnar med öppen mun, Odessa som ett paradis på jorden, det blir som i Jesaja 11:6 när det himmelriket ska beskrivas.
”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem.”
Lite oklart vem den vallande gossen är tänkt att vara. Joe Biden har förvisso börjat gå i barndom – men antagligen får väl Zelenskyj ikläda sig rollen.
När jag är i Odessa för att studera ryska 2004 vallas jag då och då runt av lärare som ska berätta om stadens historia. De lider av en vanlig folksjukdom bland intellektuella ryssar och ukrainare – akut dövhet – den slår till när man ställer en fråga vars svar skulle motsäga det de själva nyss sagt.
Mina guider har förvisso rätt i att Odessa genom århundradena bebotts av mängder av folkgrupper; ryssar, ukrainare, araber, georgier, greker, bulgarer, tatarer och judar, serber, polacker, tyskar – för att bara ta de största grupperna som samtidigt levt där.
Mångkultur
Mina guider påpekar också ett antal gånger att staden kan ståta med egna ”svartingar” (om jag ska direktöversätta), som funnits där sedan 1700-talet. Inte många, men uppenbarligen viktiga att omnämna för att jag verkligen ska förstå vilken smältdegel staden är och har varit. I miljonstaden bor 70 00 judar och 10 000 araber.
”Här lever 133 nationaliteter”, får jag höra flera gånger.
Rosengård ligger en bit efter.
Och det berättas för mig hela tiden hur de olika kulturerna berikat varandra.
Men så är ju inte fallet.
Staden berikade Ryssland, den växte ständigt efter att Katarina den stora anlade den 1794. Den blev centrum för handeln med allt spannmål från Ukraina, och för import av allt Ryssland behövde från Europa och resten av världen. Det var en frihamn där Katarina utsåg styresmän hon hämtade från Europa, fransmän och tyskar. Odessa har aldrig i någon begriplig mening varit en rysk stad. Eller en ukrainsk. Alla de folkslag som drogs till det för varje dag större och rikare Odessa kunde hålla någorlunda sams så länge skeppen anlöpte och avlöpte som de skulle i den stora hamnen.
Men blev det krig eller ekonomisk kris gick man loss på varandra.
Egentligen gjorde man det annars också – under de goda åren – genom varje nations alldeles egen lilla maffia. Armenierna hade sin, georgierna sin, ryssarna sin, ukrainarna sin, tyskarna sin. En folkgrupp var inte riktigt att räkna med om den inte kunde uppvisa åtminstone en stark maffiagrupp. Även i fredstid slogs dessa maffiagrupper sinsemellan om kontroll över hamnen, bordeller, barer, butiker, allt.
Men detta vill inte mina lärare och guider kännas vid. De låtsas inte höra när jag försöker ta upp frågan, utan istället blir det: ”Men titta, det här hotellet brukade Anton Tjechov bo på när han var i Odessa. Han älskade Odessa, och mötet mellan alla kulturer här”.
Tjechov var inte ensam om att dras till Odessa. Det gjorde många ryska och ukrainska författare. En dag när jag är ledig från studierna i ryska, blir det en baddag på stranden med familjen. Strandkaféer och promenadvägar som alla de där författarna beskrivit i sina verk. Där vandrade de och njöt av den mångkulturella atmosfären och värmen. Men hade Tjechov levt i dag hade han nog förundrat stirrat på en inredningsdetalj i många av strandkaféerna.
En strippstång.
Vad ska vi göra, förklarar en kaféägare. Turkarna vill ha striptease.
Och turkiska turister är vanliga på badstränderna, dock osynliga i staden. Kanske tillbringar de såväl dag som natt i solstolar på stranden eller på närliggande kaféer beskådande nakendansöser.
Storm över Svarta havet
Under eftermiddagen utbryter storm, så omedelbart den bara kan göra runt Svarta havet. Jag är ensam kvar på stranden med barnen och söker skydd på ett kafé. Därinne finns bara vi och ett glatt gäng med kvinnor som är arbetskamrater som firar att en av dem fyller år. Flaskor med vodka på bordet. De tycker min trettonårige son ser lite frusen ut och kommer över med ett glas vodka till honom så att han ska bli varm. De förundras när jag vänligt förklarar att det kanske inte är världens bästa idé. Men de är lika glada för det och flyttar en hel flaska till vårt bord – ifall jag skulle ändra mig.
Ska man råsupa ska man göra det med ukrainare – man blir aldrig lika nervös som när man gör det med ryssar. De dricker sig snabbt genom det glada stadiet och blir sedan antingen aggressiva eller sentimentala och börjar gråta. Osäker på vad som är värst. Ukrainare däremot blir bara gladare ju mer de häller i sig. Ännu ett bevis för att vi har att göra med två helt olika folk. Det ryska supandet påminner mer om det svenska – något som gör att det är lite svårt att förstå det rysshat som så lätt tar fäste i det här landet; eller så är det själva förklaringen.
De som uttalar sig föraktfullt om ryssar och rysk kultur, är numera desto mer förälskade i ukrainare, de är ju som vi; de är européer, de vill gå med i EU och Nato, och de är för mångkultur – se bara på Odessa.
Svenska medias fixering vid Odessa beror till stor del på att där kan journalisterna intervjua personer som tycker precis som de själva; mångkultur är alltid bra (såvida den inte inbegriper ryssar).
Och de som gör sig till talesmän för Odessa ser förstås chansen att förklara att EU och Nato måste ingripa ordentligt, eftersom Odessa sägs förkroppsliga själva tanken på mångkultur. Få saker är så viktiga att försvara i västvärlden som mångkultur.
Vid alla de tillfällen jag hörde talas om mångkultur i Odessa i början på 2000-talet kände jag mig förpassad tillbaka till det Sverige där man redan då kunde se samma sorts berättelse växa fram – mångkultur är alltid bra och berikande. Men i varje invandrad grupp – oavsett var och när vi tittar i historien – kommer det att finnas ett skikt som inte vill arbeta, och som ser möjligheten att bli rika snabbt genom att till exempel ägna sig åt beskyddarverksamhet i den egna folkgruppens kvarter: ”Hit med tio procent av dina intäkter så lovar vi att din butik aldrig kommer att blir rånad, eller råka brinna ner”. På så sätt växer sig en maffia stark, och sedan söker den sig utanför de egna kvarteren – och då kommer den i konflikt med andra nationellt baserade maffiagrupper.
Så var det i Odessa, och så är det i Sverige.
I sig får vi väl förstå denna böjelse för att frisera den egna stadens historia. Det är inget ovanligt, men tiden i Odessa påminner mig om att det är ett fenomen som uppstår när en stad eller bygd inte längre lever av att producera något som andra verkligen behöver. På den ukrainska landsbygden möter jag människor som förklarar att deras grisar, deras vete eller deras solrosolja är den bästa i världen – för att inte tala om deras egenhändigt brända vodka.
I Odessa möter jag mest människor som skryter med hur mångkulturell staden är – och har varit. (Man får förstå att dessa är intressantare att intervjua för svenska journalister än en ukrainsk grisbonde utanför Ivano-Frankivsk, själv är jag nog mer intresserad av grisbonden).
I Malmö, som i Odessa, slutar de berömmande samtalen om mångkultur alltid med att man talar om hur många olika nationers restauranger som finns i staden.
Och gängbråk och nationellt baserade maffior existerar inte i de där berömmande samtalen. Märkligast blir det när mina ledsagare i Odessa ska prata om författaren Isaac Babel och hur viktig hans hemstad Odessa var för honom. De gör det en gång, och tar aldrig upp ämnet igen eftersom jag vill börja diskutera hans Berättelser från Odessa. Där förs vi in i Babels uppväxt i den huvudsakligen judiska och fattiga stadsdelen Moldavanka; fullt med horhus, utslitna hantverkare, ölstugor och små marknader med tjuvgods. Och en stark judisk maffia.
Där finns maravikhery, de som riktar in sig på att råna människor i de rikare stadsdelarna. Golubiatniki var tränade att stjäla på vindar, subbotniki på marknaderna.
Här fanns tjuvskolor för barn, och här fanns Benja Krik, maffiakungen som i berättelserna mest påminner om Tony Soprano när denne var på gott humör. Mördar han någon av misstag kompenseras familjen ordentligt.
Arabisk maffia
Babel berättar inte om den arabiska maffian i staden, den stöter man dock på i historieböckerna.
Jag gör några fåfänga försök att diskutera om den judiska och arabiska maffiakulturen lever kvar i Ukraina, men då drabbas lärare och guider av de där anfallen av dövhet.
Jag nämner namnen på några muslimska och judiska oligarker som blivit rika och mäktiga genom att kämpa sig upp i en etniskt baserad maffiagrupp – men får märkligt förvirrade leenden till svar; jag är osäker på om leendena innebär att de försöker spela lite bakom flötet eller om de ska antyda att jag är helt bakom flötet som vill diskutera något sådant; som till exempel det faktum att oligarken Rinat Akhmetov är starkt troende muslim, och tog ett stort steg i karriären genom att se till att den maffiaboss han tjänade sprängdes i luften. Viljan finns inte att diskutera hur den Odessamaffia Babel skrev om för 100 år sedan har växt till en internationell verksamhet med förgreningar i Miami, New York, Tel Aviv och Antwerpen – bland annat.
De senaste dagarna har nyhetsflödet varit fyllt med kommentarer om den ryske utrikesministern Lavrovs uttalanden. En journalist frågade honom hur Ryssland kunde påstå att Ukraina var ett nazistiskt fäste när både president Zelenskyj – och den oligark som förde honom till makten – var judar.
Lavrov kom med en historisk utläggning om att det inte var så konstigt; inga kunde hata judar som andra judar. Han tillade: Det vet väl alla att Hitler hade judiskt blod i sig.
Israel kallar upp ryska ambassadörer, Putin får be om ursäkt för det där med Hitlers judiska påbrå.
Ingen diskuterar det Lavrov sa om att inga kan hata judar som andra judar. Men historien ger honom rätt – Odessa är ett utmärkt exempel på detta. Varför ska man alls diskutera detta, vart vill jag komma?
Det är inte så mycket mitt behov av att rensa upp i det okunniga svamlet i nyhetsflödet, som min vilja till att få människor att se ukrainarna som just det stolta folk de är, och just därför värda att få styra sitt eget land. Nyhetsflödet utgår från att Ukraina är värt frihet och självständighet för att det är demokratiskt, och mångkulturellt, och vill bli en del av den amerikanska kulturkretsen.
Därför måste man spränga berättelsen om Ukraina som en slags utpost för västerländsk nutida kultur. Nyhetsflödets förutsättning är att Ukraina står för det goda därför att de är som “vi”. Jag ser det mer som en fråga om att Ukraina ska vara fritt därför att de inte är som “vi”, de är som sig själva.
Men det syns inte i nyhetsflödet.
Just därför kan det vara bra att diskutera vad Lavrov sade och menade. Han må vara en obehaglig cyniker, och företräda ett brutalt land – inte desto mindre kan han ha rätt.
Om detta ska vi tala i morgon.
Prenumerera för 99 kr/mån!