(Fjärde avsnittet i en serie där Boris Benulic har plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Läs första, andra och tredje avsnittet.)
När vi kommer in i den ortodoxa kyrkan ser sig fotografen Tommy runt.
– Inga bänkar, frågar han vår ukrainske ledsagare. Var det kommunisterna som plockade bort dem när de stängde kyrkor?
Ledsagaren svarar innan jag hinner börjar föreläsa:
– Inga bänkar. Har aldrig funnits. Vi möter alltid Gud stående. Inte sittande, eller med röven i vädret.
Det är en släng åt landets historiska fiender, det katolska Polen och det muslimska väldet.
Kanske är själva formen för en gudstjänst något som utmärker ett folks inställning inte bara till den högre makten – utan också till den världsliga makten?
De ortodoxa står upp.
I båda fallen.
Vilket inte innebär att man är undergiven mot sina präster. I Ukrainas historia finns ett antal exempel på när man avsatt en präst, ibland fördrivit honom, ibland till och med haft ihjäl honom – allt för att församlingen upplevt att han inte uppfyllt sin roll. Att vara en bärare av nationens intressen. Han ska vara både själasörjare och själaryktare.
Om inte?
Då ser man till att man får en annan präst.
De ortodoxa kyrkorna är alltid nationella, och själva grundandet av den första och ursprungliga verkligt ukrainska staten är sammanvävd med den kristna ortodoxa tron. Den staten blir verklig först när prins Vladimir kommenderar ner Kievs invånare i Dnepr och låter genomföra ett massdop. När de vadar upp ur floden innebär det att det hedniska landet har försvunnit och ett kristet rike uppstått.
Eller?
Jag är inte så säker på det. Det finns något ursprungligt hedniskt i att möta sin Gud (eller innan dess sina gudar) stående. Det finns många myter om orsakerna till kristnandet av de ukrainska stammarna. Det brukar hävdas att Vladimir lät skicka rådsherrar för att utröna vilken religion man skulle ansluta sig till. Orsaken till detta var att man behövde allierade, och då var det ju lämpligt att dela religion med dessa. Legenderna säger att rådsmännen kom tillbaka och förklarade att vare sig den katolska, muslimska eller judiska tron var lämpliga (av kulturella skäl). Det brukar påstås att Vladimir var ense med rådmännen om att islam var intressant för att månggifte var tillåtet – han hade några hundra bifruar. Men så var det där med att fläsk och sprit var förbjudet – islam gick bort. Den katolska tron ansågs vara för ”tillgjord”. Varför judendomen förkastades har jag inte hittat någon förklaring till. En trolig sådan är dock att det tidigare mäktiga judiska khazarriket då var på tillbakagång.
Och det var givetvis frågan om styrka som var grunden för det som blev Vladimirs val av religion. Det ortodoxa Bysans var militärt starkt och en viktig handelspolitisk partner. Samtidigt befann sig det riket en bra bit bort, och hade fullt upp med att hålla muslimerna stången – blev därmed en bra bundsförvant, men en som inte skulle ha kraft nog att i framtiden försöka lägga Ukraina under sig.
Men samtidigt föreställer jag mig att det ortodoxa systemet med nationella kyrkor tilltalade de styrande i Kiev, man behövde inte underställa sig påven, prästerskapet skulle inte tjäna främmande herrar utan vara en integrerad del av nation och folk.
När jag skriver den här texten infaller den ortodoxa påsken. Inte för att det märks i svenska media. Här är det ramadan som uppmärksammas med reportage. Och precis som vid svenska stora högtider får många tips på hur man ska ersätta den traditionella svenska festmaten med kikärtor, auberginer och oliver.
När man rör sig utanför de större ukrainska städerna kan man möta det traditionella ukrainska köket, och det är en kokkonst opåverkad av det moderna samhällets märkliga idéer om vad som kan anses vara mat för människor.
En dag får jag i ett litet samhälle fisksoppa, men kan inte identifiera fisken. Det visar sig vara gärs – ni vet fisken med så många slemsäckar att den i folkmun kallas snorgärs. Det följs av stekt fisk med sås gjord på lever. Blir osäker på fisken. Det visar sig vara återigen vara gärs vi äter – även levern.
En nations själ och styrkan hos folkets kultur visar sig i dess förmåga att leva av det den egna jorden ger, och av detta lägga sig vinn om att skapa mat som mättar både kropp och ande.
Ett Sverige som överger sillen, och fläsket till förmån för olika bön- och grönsaksröror är på väg att upphöra att vara en nation. En individ kan äta sig till döds. Det kan en nation också – om den äter fel saker.
2006, tio år efter de första resorna i Ukraina, befinner jag mig i Odessa en sommar för att studera ryska. De ukrainska och ryska lärarna håller avstånd till varandra, och förtalar gärna den andra nationen inför mig.
En sak förenar dem dock. Avskyn för McDonalds.
De har upptäckt att jag ibland på rasterna försvinner i väg till Odessas enda McDonalds som ligger på andra sidan boulevarden.
Mina två lärare, en ukrainsk och en rysk, konfronterar mig en dag och säger bistert i kör:
”Boris, det är inte kultiverat att äta på McDonalds.”
De lugnar sig när jag förklarar att jag går ut bara för att jag upptäckt att jag äntligen kan få perfekt täckning för mobilen inne på McDonalds toalett (dock inte ute i restaurangen).
Nyhetsbyråernas flöde från det pågående kriget skapar inget sammanhang, det är mest känslor. Och det är ett medvetet skapande av känslor, man ska skapa skräck, eller medlidande, typ; Putin har låtit testavfyra Satan 2, en interkontinental ballistisk robot som kan bära med sig tio tunga kärnvapenladdningar, 20 000 tjetjener med knivar mellan tänderna gömmer sig fortfarande i skogarna utanför Kiev beredda att storma staden.
Media tror att det är det som säljer – tårar av fruktan eller av deltagande sorg. Flyktingreportagen i P1 är värst. Johan Mathias Sommarströms intervjuer är märkliga. Han ber flyktingar, oftast kvinnor berätta om sina lidanden. De berättar sammanbitet om det de fått uppleva, hemska öden – men de talar med stolthet, lugn och integritet. Sedan ska Sommarström tolka för läsaren, och han börjar prata som om det var sagostund för treåringar – rösten går upp i falsett, då och då dyker den ner i brummande bas, ibland ett smått hysteriskt gnyende.
En representant för ett medieskikt avskilt från sitt eget folk ska uttolka vad en medlem av ett annat folk (som har kvar sitt självmedvetande) säger.
Blir liksom inte bra.
Rapporteringen från Ukraina är mer en avspegling av vad som rör sig i västerländska journalisters huvuden än skildring av det faktiska skeendet. Mediamänniskor som vant sig vid att ständigt betrakta den egna kulturen som förkastlig, och sin egen nation som brottslig förstår inte riktigt vad de ställs inför när de hamnar i Ukraina – och framställer därför ukrainarna som offer för krafter som är starkare än de själva (för så upplever journalisterna sin egen tillvaro, och det gäller också många av dem som följer deras rapportering).
Det som förundrar mig mest när jag ser filmer från dagens verklighet i krigets Ukraina är hur litet som förändrats i de små städerna och byarna. Kläder, frisyrer, byggnader. Allt kunde fortfarande vara från något av åren i början på 1990-talet. Kiev och Lviv må ha utvecklats och moderniserats sedan 1990, men i de små byarna och städerna har allt stått still. Här har inget hamnat av exportintäkterna från världens bördigaste land.
Precis som Ukraina egentligen inte existerat i det europeiska medvetandet … någon gång … förrän nu … så har inte verkligheten utanför de stora städerna i Ukraina intresserat dem som bor i de där stora städerna. Det är först när de som bor i städerna hotats av utländska angripare som det uppstår ett förbund mellan stad och landsbygd.
Och nya ledare uppenbarar sig.
Dagen efter vårt besök i den ortodoxa kyrkan besöker vi en gudstjänst i en lokal pingstkyrka. Församlingen håller till i vad som påminner om en gammal lagerbyggnad.
Vi är där med några medlemmar av en svensk pingstförsamling som bedriver hjälparbete i det tidiga 1990-talets Ukraina. Dagen innan har jag mött en medlem av församlingen som är svensk. Han driver ett soppkök för de allra fattigaste i staden, och dagen innan har han berättat för mig om hur han hamnade här. Han levde ett ganska gott liv i Sverige, arbetade hårt, byggde företag, sålde sin andel, och blev sittande med pengar, men med ett tomt liv. En kväll somnar han framför tv:n, vaknar mitt i natten och ser sömndrucken hur den grusiga testbilden stelnar, och en karta tar form i tv-rutan. Kartan börjar brinna i kanterna, och alltmer av den förtärs av elden – till slut finns bara en punkt kvar på kartan – och där står det Lviv. Han hör en röst säga: ”Dit ska du också och utföra mitt arbete”.
Nu sitter han mitt emot mig och berättar det som den mest alldagliga sak.
Och varför inte, tänker jag i dag, när jag minns hans berättelse. Ett under i Ukraina.
Vardag liksom i det landet.
Fortfarande håller de ukrainska soldaterna i stålverket i Mariupol ut.
Prenumerera för 99 kr/mån!