2017 mördades fem människor på Drottninggatan i Stockholm – av en man som svurit trohet till IS.

Men vad hände egentligen? Och hur kunde det få hända? Kan det hända igen?

Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan är den enda i sitt slag på svenska. En bok man måste läsa om man är intresserad av vad som hände på Kronogården 2015. Hennes nya bok om terrordådet på Drottninggatan kommer sannolikt också bli ett standardverk.

Den handlar också om en ensamvarg, men till skillnad från Anton Lundin Pettersson finns det inga betänkligheter kring att Akilov var del av ett större nätverk – IS-terroristerna.

Jag hade ett par invändningar mot analysen i hennes förra bok. Det rörde sig främst om två saker. Dels hennes samhällspolitiska analys, där hennes egna uppfattningar fick starkt genomslag. Dels analysen av Anton Lundin Petterssons motiv. Även om Drottninggatan inte har som syfte att ge en heltäckande förklaring av utvecklingen i Sverige, bör man ändå granska den kritiskt ur det perspektivet.

Sanningen brukar komma fram, men det kan ta väldigt lång tid. Böcker som beskriver samhällsviktiga händelser kan ha en tendens att vilja passa in i nuet. Att inte vilja sticka ut för mycket, att ta hänsyn. Det är förståeligt, men också något man bör vara uppmärksam på.

Boken inleds med berättelser från offer, vittnen och anhöriga till omkomna. Erlandsson lägger an en mänsklig ton genom hela boken. Hon berättar hur människor slits ur sin vardag på ett ytterst bryskt sätt. Hur anhöriga slits bort utan förvarning. Man får en bra inblick i polisens och räddningstjänstens arbete i samband med terrordådet. Många djupt personliga vittnesmål och tankar, om beslut och avväganden.

Erlandsson beskriver gripandet och polisutredningen mot gärningsmannen Akilov. Han levde i det som kallas skuggsamhället, vilket också ges stort utrymme i boken. Skuggsamhället består av människor som lever och arbetar i Sverige illegalt. Sedan Sverige gick med i Schengen 2001 började man med interna gränskontroller. Detta ledde till en ökad arbetskraftsinvandring, både legal och illegal. Att fysiskt korsa rikets gräns blev väldigt enkelt. Ett resultat av detta är att 900 000 samordningsnummer har delats ut av myndigheterna. Så många som hälften beräknas ha använts av det polisen kallar spökpersoner, som inte kunnat styrka sin identitet.

Beskrivningen verkar tekniskt sett korrekt och Erlandsson beskriver vidden av problemet. Men något med den skaver ändå. Fullt korrekt nämns det hur Alliansregeringen och Miljöpartiet gjorde lättnader i lagstiftningen. Och att försöket till bättre inre gränskontroller, Reva, slogs ned med anledningen av att det beskrevs som rasism. Vilket såklart förvärrade situationen avsevärt.

Före detta arbetsmiljöinspektören Mikael Roos är intervjuad. Han får kritisera de politiska beslut som lett till skuggsamhällets uppkomst. Men han får också oemotsagd säga att utan den vettlösa situationen med illegal arbetskraft hade alla riktiga flyktingar haft arbete. Uttalandet följs aldrig upp med någon form av belägg som styrker påståendet. Känslan är att det är ett försök att rättfärdiga den övriga invandringen till landet, som fått mycket kritik i den politiska debatten de senaste tio åren. Liberal arbetskraftsinvandring är i det folkliga medvetandet förknippat med borgerlig politik, är min uppfattning.

Inrikesminister Ygeman

Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman får stå oemotsagt, på ett sätt som får det att verka som att han har rätt om problemen med skuggsamhället. Ygeman är visserligen minister för närvarande, men knappast en trovärdig person. Han var inblandad i skandalen med Transportstyrelsen 2017 men fick trots det en ny ministerpost av Löfven 2019.

Även statsminister Stefan Löfven omnämns i början av boken med sitt uttalande efter Akilovs terrordåd. Han och regeringen får relativt lite kritik i boken. Socialdemokraterna hade ju makten 2001 när Sverige gick med i Schengen. Vad gjorde man för att stävja framväxten av skuggsamhället?

Miljöpartiet var en stark faktor för en gränslös invandringspolitik, och gjorde upp med Fredrik Reinfeldts regering. Men Socialdemokraterna valde ändå att bilda regering med dem 2014, varför? Det kan ju knappast saknats information internt från LO, om lönedumpning och svart arbetskraft.

En annan pikant detalj är att förre miljöpartisten Mehmet Kaplan var minister i Löfvens regering till april 2016, samtidigt som han hade en mycket överslätande attityd gentemot jihadister. Miljöpartiet fick först vara pådrivare för en liberal och gränslös invandringspolitik under regeringen Reinfeldt. Sedan fick man sitta med i Löfvens regering och agera bromskloss för viktiga förändringar.

Problemet med en förbehållslös analys av samtliga partiers agerande är delvis att det skulle ta upp väldigt mycket plats i boken. Men främst är problemet att det skulle ställa Sverigedemokraterna i en väldigt bra dager, obeaktat deras övriga interna problem. Åsa Erlandsson är anställd på Dagens Nyheter och skulle förmodligen fått problem med kollegorna.

I slutet av boken nämns det hur man snabbt utökade terrorlagstiftningen för att matcha andra länder i EU. Polisen tryckte på, och man gjorde flera inskränkningar i den personliga integriteten, med ökad datalagring och dylikt. Här saknar jag en analys som kopplar in i en större bild av Sveriges utveckling. Erlandsson beskriver hur kommuner rustar sig för nya terrorattentat, med utbildning och fler kameror i offentliga miljöer. Över allt sätts det upp betongfundament för att hindra liknande dåd som på Drottninggatan eller Nice 2016. Man får inget svar på frågan om det är en permanent förändring av det offentliga rummet. Eller vad politikernas plan är för att få samhället att återgå till det normala.

Jan Eriksson var Akilovs försvarsadvokat. Man får veta att han tog uppdraget av heder, då alla har rätt till en försvarare, oavsett hur grovt brott man begått. Han hamnade fort i rampljuset och fick väldigt mycket hat och hot riktat mot sig. Det är något som är svårt att komma runt, personer som tar sig problematiska klienter blir sällan hjältar i allmänhetens ögon. Som i fallet med Anders Breivik var Akilov någon som sågs som satan själv av många.

Media misslyckas

Precis som i hennes förra bok beskrivs hur media misslyckats. TV4 hade fått tillgång till sekretessbelagt filmmaterial från Drottninggatan. Man hade maskat och tagit bort saker för att skydda offren, men filmen hade extremt stort allmänintresse och därför visade man den. I filmen kunde man dock se tillhörigheter, väskor och liknande som tillhörde vittnen. Vittnen som redan från början var under press.

Tiden efter dådet skrev Expressen att en väktare tutat och kört efter Akilovs lastbil. Detta visade sig senare vara svårt att styrka, bara väktaren själv påstod att han tutat, och hans bil hade stått parkerad.

Till skillnad från fallet med Anton Lundin Pettersson, gjorde polisen en grundlig granskning av Akilovs sociala medier. Där hittade man mycket information som var till stor hjälp i utredningen. Akilov hade själv försökt radera en del information, men den gick att återskapa.

Delen där rättegången avhandlas hakar i inledningen, med fortsatta berättelser från vittnen, offer och anhöriga. Vilka problem det skapar att ständigt bli påmind om dådet, via media. Hur åklagaren arbetat hårt för att bevisa att det faktiskt var ett terrordåd som begåtts, då lagstiftningen inte är glasklar. En del i att bevisa det handlar om att vittnena fått berätta om hur stor påverkan dådet haft i deras liv efteråt. Och att det var långt fler än de drygt 100 offren som påverkats, i praktiken en hel nation.

Det förs också en bra diskussion om skadestånd och vad man kan begära för att ha fått sitt eget, eller anhörigs liv, svårt skadat. Anhöriga till den belgiska kvinnan som dog berättar om problemen att handskas med den svenska byråkratin. Summan man får är mindre än en tiondel av vad det varit i hemlandet. I stället för ett respektfullt bemötande av myndigheter och låg offentlig profil blev det tvärt om, mycket uppmärksamhet i media. Detta gäller för flera nyckelvittnen och offer.

Intervjuerna med uzbeker i Sverige ger ytterligare insyn i Akilovs liv. Han blev ironiskt nog stoppad av Turkiet från att resa in i Syrien och ansluta till IS-terroristerna. I stället kom han tillbaka till Sverige. Hans liv blev mer och mer sunkigt, med ökad droganvändning och svartsjuka mot sin fru som tidvis befann sig i Turkiet. Trots att han hade fyra barn och andra närstående i Uzbekistan hängav han sig mer och mer åt radikal islam.

Man kan fråga sig varför inte fler personer i det uzbekiska nätverket i Sverige reagerade. Vissa som kände honom uttrycker efteråt en tydlig ångest över Akilovs dåd, och speciellt på grund av offret Ebba.

Utredningsmaterialet är på tusentals sidor och en del är belagt med sekretess. Till exempel händelserapporten. Personligen har jag inga problem att tro att Akilov utförde dådet, bevisningen verkar mycket god. Men, som jag nämnde tidigare är tid en mycket viktig faktor. Både Palmeutredningen och Estonia visar att det som först klassas som en udda konspiration flera år senare kan bli ett spår i en ny utredning. Och svenska myndigheter har en tendens att vilja sopa igen sina misstag.

Bokens förtjänst är intervjuer med offer och anhöriga som visar konsekvenserna av dådet på ett mänskligt plan. På ett samhällsanalytiskt plan har den brister. Den kom också ut bara en vecka innan Påskupploppen, där muslimska mammor och unga flickor deltog i stenkastning mot polis och räddningstjänst. Även om ledarna för upploppen kanske kan ha terrorkopplingar är det ändå en annan form av problem när hela familjer attackerar det svenska samhället.

Erlandsson, Åsa (2022)

Drottninggatan. Stockholm: Mondial. sid. 397.

Avatar photo
Filip är reporter på Morgonposten.