Det är med en suck jag konstaterar det tredje strömavbrottet det senaste dygnet och sedan flera timmar står vi utan vatten. Man får improvisera, så om du läser den här kolumnen så har jag med största sannolikhet ringt in texten till min stackars redaktion. Så där som riktiga reportrar gjorde förr. Ni vet den där generationen journalister och skribenter som ljög och skarvade lika mycket som de talade sanning, för läsarupplevelsens skull.

Inte som nu.

Nåväl, avsaknaden av elektricitet och vatten klarar vi ett tag här men att leva med att min svåger George har blivit attackerad och knivskuren å mina vägnar känns värre. Ni som följer min kolumn kommer ihåg Catfight i Kisumu, om min hustrus konflikt med vår grannfru. Sedan dess har vår hyresvärd sagt upp vår grannfru och två hustrumisshandlare i huset. Detta utspelades på ett av hyresvärden påkallat möte där han pedagogiskt förklarade för fridstörarna att det är en ekonomiskt orimlig situation att skötsamma och omtyckta hyresgäster riskerar att söka sig till andra boenden. Tack vare frånvaron av destruktiva organisationer som hyresrättsföreningar så respekteras äganderätten bättre här.

Hyresgästföreningar destruktiva?

Nu kanske någon hickade till, men vad skall man etikettera något som i praktiken är: om inte Bosse kan respektera andra genom att låta bli att supa, skrika, bete sig hotfullt och urinera i trappuppgången – ja, då får Bosses omgivning respektera att han super, skriker, beter sig hotfullt och urinerar i fru Holmbergs perennodling?

En av hustrumisshandlarna här på samma våningsplan fick lämna huset efter att ha slagit sin nyarchira, andra hustru, så hårt över ryggen med en käpp att hennes bröst hoppade ur klänningen. De övriga kvinnorna i huset reagerade direkt på den förnedringen. Att behöva blotta sina bröst för alla och envar ansågs ytterst förnedrande och hyresvärden mottog omedelbart klagomål.

De båda hustrumisshandlarna har redan lämnat huset men Moreen är kvar. Hon har månaden ut på sig att flytta. Moreen försöker hålla låg profil och lämnar lägenheten innan någon annan har vaknat på morgonen och kommer inte hem innan mörkret ligger svart över området. Hon tar till och med av sig sandalerna och tassar försiktigt fram över loftgången.

Om det inte vore för min knivskurna svåger hade jag nog tyckt lite synd om Moreen men attacken mot George hade aldrig skett utan Moreens uppviglande. De som anföll George gjorde det för att hans syster tror att hon är något för att hon är gift med vitingen. Det hela skedde väldigt snabbt på en uteservering här i Kisumu. Två män trängde sig fram i trängseln i riktning mot George. Som tur var så observerade han dem ganska omgående då de hade en, låt oss kalla det, yvig attityd. Så han höll ett getöga på dem och när de nådde fram till honom såg han kniven i den ena mannens hand, så han hann göra sig så beredd man nu kan. George lyckades parera hugget men i trängseln och tumultet så hann angriparen skära George i vänster underarm och meddela varför.

Jag kommer inte att sakna Moreen och jag ber en stilla bön att hennes bitterhet minskar en smula framöver.

Om inte annat så har attacken fört med sig det positiva att George och jag nu är bröder. Vi har haft en ansträngd relation men efter den här händelsen är vi på samma sida och vi har till och med tagit oss en rejäl utekväll tillsammans. På uteserveringen stod en handfull fullvuxna män som höll full uppsikt över omgivningen. Till och med chauffören som tog oss dit och hem i gryningen var handplockad för uppdraget.

I går när jag och Hellen hade bestämt oss för en romantisk middag for oss själva så lyckades George få nys om var vi befann oss och dök upp för att stolt presentera sin nya flickvän och deras lilla tremånaders pojke. Vi är nu så pass bundis att jag funderade på att ge oss ett coolt smeknamn men tydligen var Salt ‘N’ Pepa redan taget.

Roland Casselbrant