President Emmanuel Macron får möta Marine Le Pen i det franska presidentvalets andra omgång 24 april.

Macron beräknas få 28,1 procent av rösterna i den första omgången, medan Le Pen får 23,3 procent.

70 procent av de röstberättigade deltog i valet där det fanns tolv kandidater att välja på. Andelen kan komma att stiga under kvällen.

Vänsterkandidaten Mélenchon fick 20 procent. Éric Zemmour fick sju procent, medan de gamla klassiska partierna gjorde sina sämsta val på mycket länge. Högerpartiet republikanernas kandidat fick fem procent och Socialistpartiets Hidalgo lyckades bara skrapa ihop två procent.

Det verkade finnas starka utmanare inför första omgången och valet sker i en tid där kriget i Ukraina nästan överskuggat valupptakten. Men helt kan Macron inte ignorera den inhemska opinionen.

Röster har nämligen höjts angående statens skenande kostnader för PR-konsulter. Antalet kontrakt med firmor, som välrenommerade McKinsey, hade dubblats från 2018 till 2021 och kostade mer än tio miljarder kronor i fjol. Samtidigt har McKinsey inte betalat företagsskatt i Frankrike de senaste tio åren.

Macron slog ifrån sig anklagelser i en tv-intervju och menade att det inte pågått någon korruption. Myndigheterna har hållit sig inom lagens ramar, kostnadsökningen beror på deras mycket hårda arbete, menar han.

Hans huvudutmanare i valet är dock inte imponerade av förklaringen. Éric Zemmour kallar det svågerpolitik av den värsta graden. Marine Le Pen och Jean-Luc Melénchon kallar det en skandal i staten.

Macron vann andra rundan i valet 2017 med 66 procent av rösterna mot Marine Le Pens 33. Han blev då den yngsta statschefen i Frankrike sedan Napoleon. Med sig hade han ett nygrundat parti, La République En Marche, ett liberalt EU-vänligt parti i mitten av det politiska spektrumet. Man bör beakta att den andra valomgången ofta får karaktären av missnöjesröstande, där många röstade för Macron för att Le Pen var motståndare.

Macrons presidentskap har präglats av konflikt och instabilitet, inte minst på grund av fortsatta islamistiska terrordåd. Men också efter gräsrotsrörelsen gula västarna anordnat protester i större franska städer. Utan en riktig gemensam linje lyckades gula västarna ändå hålla vissa frågor som drivmedelsskatt aktuella.

Sedan kom covidpandemin våren 2020 och Frankrike valde linjen med hårda restriktioner. Sedermera införde man också vaccinpass och Macron gick hårt åt vaccinvägrare i sina tal.

Det såg ut att kunna bli ett spännande val där Macron skulle riskera förlora presidentmakten. Men då invaderade Ryssland Ukraina, och utrikespolitiken tog plötsligt allt fokus. Detta har visat sig i opinionssiffrorna, där Macron fått en ordentlig skjuts uppåt sedan krigsutbrottet.

Tyskland har nyligen fått en ny förbundskansler, Olaf Scholz. Han är inte politiskt oerfaren, men han är en novis jämfört med sin företrädare Angela Merkel. Det finns ett vakuum efter Merkel som var Europas inofficiella ledare. Frankrike och Tyskland binds samman på flera olika sätt, men viljan hos det franska etablissemanget att bli Europas nummer ett är stor.

Det är i det skenet man bör se Macrons timslånga möten och samtal med Vladimir Putin.

Macron försökte in i det sista medla med Putin och förhindra krigsutbrottet i Ukraina. Det är mycket svårbedömt om han i praktiken faktiskt hade en chans. Men inför valet är det ett sätt att visa att han tar situationen på yttersta allvar.

Frankrike har följt EU:s sanktioner mot Ryssland men man bör hålla ögonen öppna, Macron kan komma att positionera sig ännu mer som en ledare i medlingsförsöken.

Med sitt presidentskap och sitt parti har han haft en ambition att ena vänster och höger. Som ett brev på posten har han äntligen en blocköverskridande politisk fråga att ta spjärn emot i slutspurten inför valet.

Éric Zemmour, konkurrent till Macron eller Le Pen?

Éric Zemmour har under ett par decennier gjort sig känd som en polemisk och frispråkig debattör och författare. Han är starkt kritisk till islam i Frankrike, till mångkultur och mycket annat av utvecklingen i landet.

Han har ett antal gånger blivit åtalad för hets mot folkgrupp. 2011 blev han dömd att betala 1000 EUR för att ha sagt att det borde vara lagligt att diskriminera folkgrupper vid anställningar. 2016 blev han dömd att betala 5000 EUR för uppvigling mot religiös grupp. Då hade han enligt domstolen uttryckt sig svepande i sina uttalanden om att Frankrike utsatts för en invasion under trettio års tid – och att det pågår en islamisering av förorter där kvinnor bär slöja.

Hans överklagande avslogs 2019 i överdomstolen Cour de cassation. Sex gånger har han blivit frikänd för hets mot folkgrupp och två domar är för närvarande överklagade.

Nu är han presidentkandidat, med en position till höger om rivalen Marine Le Pen. Så som presidentvalet är upplagt kan bara två kandidater gå till andra rundan. Att nu ha två seriösa utmanare i högeroppositionen mot Macron kan ha en splittrande effekt på väljarkåren.

Zemmours parti heter Reconquête vilket betyder återtagandet, ett namn som för tankarna till den spanska reconquistan. Spanien som återerövrade sitt land på 1400-talet från muslimska morer.

Zemmours politiska fundament är ett totalstopp för invandringen och återvandring för kriminella invandrare och jihadister. Han menar att det franska folket håller på att bytas ut mot människor från Mellanöstern och Afrika.

Han vill också ställa hårda krav på invandrare att anpassa sig till fransk kultur, exempelvis att ge sina barn franska förnamn. Själv är han mycket inspirerad av landsfadern Charles de Gaulle och har en holistisk syn på den franska republiken. Kulturen, vetenskapen, det politiska systemet, den katolska kyrkan och fransk industri utgör enligt Zemmour en helhet som är värd att försvara.

Det är samtidigt så att Frankrike sedan decennier haft en högeropposition i form av Marine Le Pen och hennes far Jean-Marie Le Pen. Partiet Rassemblement National (nationell samling) grundades 1972 under namnet Nationella fronten, av Le Pen den äldre, som också var ordförande fram till 2011.

Marine Le Pen ställde upp i presidentvalet 2012 där hon kom trea i första rundan med 17 procent. Det året vann vänsterkandidaten François Hollande mot sittande presidenten Nicolas Sarkozy. 2017 förlorade hon i andra rundan mot Macron.

Valet 2022 blir således hennes tredje försök att nå presidentposten. När Zemmour bekräftades som kandidat i augusti 2021 föll Le Pens opinionssiffror i samma takt som hans steg. Att två kandidater konkurrerar om exakt samma väljare gjorde att skeptiker fick vatten på sin kvarn.

Är Zemmours kandidatur ett sätt att försöka sänka Le Pens, och hålla Macron vid makten?

Vissa har påpekat att Zemmour själv är en konsekvens av invandring, hans föräldrar var algeriska judar. Zemmour är gift med en judinna som också har nordafrikansk bakgrund. Till och med hans älskarinnor är judinnor.

Men Le Pen har också en minoritetsbakgrund, från Bretagne. Varken Le Pen eller Zemmour vill utvisa miljoner italienare, spanjorer eller portugiser som invandrat till Frankrike efter andra världskriget. I grunden handlar bådas kritik om det Frankrike som vuxit fram efter 1945, med stora migrantströmmar från tidigare kolonier på 1960-talet.

Zemmour är inte för att lämna EU, vilket Rassemblement National inte längre heller är. I stället vill man ”förändra inifrån”, partiet har suttit i EU-parlamentet sedan 1979.

Le Pen är mer vänsterlutande i sin ekonomiska politik, och inte lika rigid vad gäller sociala frågor. Zemmour är motståndare till abort och samkönade äktenskap. Le Pen vill sänka pensionsåldern till 60.

Noterbart är också att Le Pens systerdotter Marion Maréchal länge sågs som en potentiell presidentkandidat. Hon lämnade politiken 2019, men kom tillbaka 6 mars då hon uttalade sitt stöd för Zemmour, och bröt med familjetraditionen och lämnade Rassemblement National.

Jean-Luc Mélenchon och vänsterns fall

Macrons presidentskap ställde till det för den franska vänstern. I stället för ett fortsatt vänsterstyre med president Hollands efterträdare i Socialistpartiet, blev det uttåg redan i första rundan 2017. Benoît Hamon skrapade ihop ynka 6,36 procent av rösterna.

Det gick betydligt bättre för Jean-Luc Mélenchon som tidigare var medlem i Socialistpartiet. 2016 grundade han ett nytt progressivt vänsterparti, La France Insoumise, det okuvade Frankrike. Han fick 19,58 procent av rösterna, 1,72 procentenheter lägre än Le Pen som gick vidare till andra rundan.

I praktiken var det ett populistiskt högerparti som fick ta matchen mot ett centerparti. De traditionella motsatspolerna högerrepublikaner mot socialister har upphört.

Termen pasokifiering kommer från det grekiska socialistpartiets totala kollaps och det franska Socialistpartiets misslyckande 2017 är ett annat exempel. Även brittiska Labour Party led ett stort nederlag i parlamentsvalet 2019 där man backade nästan åtta procent och tappade flera distrikt man hållit i årtionden.

Nu står Socialistpartiets hopp till Anne Hidalgo, borgmästare i Paris och första kvinnan på partiledarposten. Hennes möjligheter blir dock inte bättre av att ytterligare ett par vänsterkandidater väntas ta ett par procent var i första rundan. Detta missgynnar utmanare med någorlunda realistiska chanser att kunna nå runda två.

Den som realistiskt kan utmana om en plats i andra rundan är återigen Jean-Luc Mélenchon. Precis som 2017 kan det bli en rysare och röra sig om en eller två procent som skiljer vinnare från förlorare.

Opinionsmätningar

Efter krigsutbrottet pekade Macrons siffror uppåt och han fick en bit över 30 procent i de aggregerade mätningarna. Zemmour och Republikanernas kandidat Nicolas Dupont-Aignan tappade runt fem procentenheter under samma period och låg runt tolv procent. Där ligger också den främste utmanaren från vänster, Mélenchon. Le Pen låg dock stadigt runt 18 procent.

Övriga kandidater låg i ett kluster kring fem procent i mätningarna.

Filip är reporter på Morgonposten.