När Netflix nu nyss släppte sin nya serie Vikings: Valhalla så var tidpunkten helt rätt. Det visste förstås marknadsförarna; mängder av män sitter hemma och gruvar sig inför sommaren och badsäsongen. De ser sig i spegeln och förskräcks över vad vintern, och två års pandemi gjort med deras kroppar.
Måste det bli hawaiiskjorta på badstranden i år?
Undermedvetet behöver de inspiration för att börja träna. De behöver ett ideal att sträva efter, förebilder.
Och då lanserar Netflix en serie som är en orgie i magrutor. Precis som i föregångaren Vikings kan man avgöra en persons karaktär på kroppens form.
Inga muskler eller magrutor? Feg eller rentav ond, ofta kristen.
Inga muskler men magrutor? Bakslug, ofta falsk.
Muskler och magrutor? Bra, pålitlig person (nej, man kan inte säga ”god person”, vikingar förstod inte riktigt begreppet som vi använder det).
Det började ju redan med serien Vikings.
Ragnar Lodbrok (Travis Fimmel) inledde sin karriär som kalsongmodell för Calvin Klein – och då krävs det magrutor. Ska man fungera som kalsongmodell får man dock inte utstråla för mycket aggressivitet – alltså – muskler, men inte för mycket muskler.
Ragnars bror Rollo (Clive Standen) har varit thaiboxare och har magrutor, men också mer rundade och på något sätt mer aggressiva muskler.
Björn Järnsida (Alexander Ludwig), Ragnars son, har magrutor, men är egentligen inte väldigt muskulös. I grunden vältränad eftersom han i ungdomen ägnade sig åt freestyle och fallskärmshoppning. Det är ett under att Björn Järnsida har magrutor. Han har i intervjuer berättat om hur han började supa hårt och använda droger redan vid fjorton års ålder, och hur han alltsedan dess brottats med ångestanfall och depressioner.
Men en del har speciella genetiska förutsättningar, så att de kontinuerligt kan misshandla sin kropp och ändå vara vältränade, och det är inte så att Björn Järnsida inte tränar – han presenterar ibland sina träningsprogram i olika magasin för kroppskultur.
Även Ragnar Lodbroks kropp har inspirerat till träningsprogram – i den här videon når man målet med hjälp av kroppsviktsövningar. I den förekommer också kvinnliga atleter, vilket tyder på att att det någonstans därute finns kvinnor som inte bara drömmer om att möta någon med Ragnar Lodbroks kropp utan också om att själva få en sådan kropp.
I uppföljaren Vikings: Valhalla är det alltså också mycket magrutor – men de flesta av dem som står på den rätta sidan har en Ragnar Lodbrok-kropp. Det beror på att Vikings: Valhalla behandlar en period då förmågan att spinna intriger är lika viktig som skicklighet i att svinga ett svärd eller en klubba eller kasta ett spjut.
I Vikings kom man långt med råstyrka, överraskning och listigt anlagda bakhåll. I Vikings: Valhalla måste vikingarna hantera konflikter mellan engelska småriken, det största styrt av en fransk härsklysten drottning, som dessutom är ättling till Rollo. Det finns även motsättningar mellan vikingarna, gamla klanfejder, typ: ”din farfar slog ihjäl min farfar, nu jäv …”, men också traditionell kamp om kungakronan i Norge eller Danmark – och så förstås – vem ska härska över Kattegatt?
Om du börjar titta på serien så stäng inte av mitt i det första avsnittet, medan du tyst svär en kötted. Jag förstår i och för sig reaktionen. Kattegatt har fått en svart drottning, och en stor del av hennes hird består av svarta sköldmör. Och när drottningen ska visa upp sina domäner för en gäst vandrar de runt på marknadsplatsen i Kattegatt, och den skulle även i våra dagar få godkänt av Diskrimineringsombudsmannen. Där finns handelsmän från Afrika, Kina och de muslimska länderna, jag tyckte mig till och med skymta en inkaindian och en eskimå.
Visst var vikingarna skickliga handelsmän som for vida kring – men det innebar inte att det fanns en massa mångkulturella basarer i deras egna riken. När den svarta drottningen återvänder med gästen till sin tronsal för att fira gästabud väntar man sig förstås att det ska serveras kebab (med extra allt), pizza och falafel – men som tur är verkar det vara fläsk, vilt och mjöd som serveras – möjligen lite lankigt importerat vin också, men låt gå för det.
Och här vänder också serien. Den kommer i fortsättningen att behandla den kanske viktigaste motsättningen vid den här tiden – den mellan kristendom och asatro – och den gör det på ett intelligent sätt.
Så jag gissar att författarna till serien kände på sig att de – för att få igenom sitt manus – var tvungna att i inledningen ta med några personer som var svarta, gula, och bruna. I förstår; representation och mångkultur, och när det var gjort kunde man gå över till att skildra historien mer som den var.
På tal om historia, hur trovärdigt är det att vikingarna framställs som de gör i de här två serierna – bulliga biceps, definierade deltar, pampiga pecs, och så förstås magnifika magrutor?
Enligt arkeologiska fynd var vikingarna i gemen mer högresta och kraftigare byggda än andra folkslag i Europa. Hårt liv; ro vikingaskepp, ständigt tungt arbete – timra, smida, bygga – och strida. Kosten var också mer varierad än för många andra folkslag.
Vilken är då min favoritkropp i Vikings: Valhalla? Det får nog bli Harald Hårdråde (Leo Suter). Han för traditionen vidare från Ragnar Lodbrok. En muskulös Machiavelli.
Men hur är det? Hinner du själv få magrutor till sommaren? Jo, har du bara viljan så.
Prenumerera för 99 kr/mån!