I en tidigare artikel har vi skildrat händelserna på en skola i Tierp under en lektion i religionskunskap. Tredjeklassare skulle få veta mer om islam. En mamma till ett av barnen protesterade mot lektionens innehåll, Katerina Janouch skrev en kritisk artikel.
Nu är Katerina Janouch åtalad för förtal.
Vi har intervjuat mamman som protesterade, samt kammaråklagaren som väckt åtal.
Hur var din relation till läraren som anmält Katerina Janouch innan bråket om islam-lektionen?
Den var mycket bra. Evelina var min favoritlärare.
När jag läser förhören med läraren får jag intrycket av att mammans känsla inte var besvarad av läraren. I förhören säger hon: ”Sen hade jag i bakhuvudet att jag har en förälder som är väldigt kristen, så jag hade på känn att hon kunde höra av sig. Så jag hade förberett mig på att hon kunde höra av sig med ett argt mail eller så och att hon skulle kunna bli upprörd. Hon har gjort så förr och tänkte att så kanske det skulle bli igen.”
När jag läser upp citatet för mamman blir hon tyst en stund, och säger sedan.
Jag förstår ingenting.
Jag får en känsla av att hon och andra lärare hade problem med att du var kristen, och dessutom ”mycket kristen”, och inte lagom kristen.
Vi har aldrig krockat om några religiösa frågor innan det här. En gång sa jag ifrån på skarpen och bad Evelina ta tag i problemet.
Och det gällde?
Min dotter kom hem och berättade att pojkarna i klassen tafsade. De tog flickorna i skrevet. Men Evelina sa ifrån och det blev lugnt.
I förhören talar lärarna om att du tillhör en ”sekt” och ”sprider material i sektgrupper”.
Jag tillhör Pingströrelsen.
Det frågande tonfall jag hör i mammans röst är förståeligt. Pingströrelsen består av mer än 80 000 människor i mer än 400 församlingar. Beteckningen sekt används på religiösa eller politiska grupper som befinner sig konflikt med samhället och som är totalitärt styrda. Pingströrelsen är kanske inte det första man tänker på när man hör ordet ”sekt” – såvida man inte är lärare på Bruksskolan i Tierp.
Hur upplevde du skolan innan konflikten?
Visst fanns där problem – många av lärarna var obildade. En del behärskade inte svenska. Inte engelska heller för den delen. Många föräldrar var missnöjda. Jag tror att både lärarna på skolan och skolledningen i kommunen länge känt sig pressade av att undervisningen fungerar dåligt – och när jag protesterade mot islamlektionen då exploderade allt.
Hur har det varit efter konflikten?
Den fortsatte länge. I flera månader fick jag inte komma in på skolan, trots att jag har tre barn där. Andra föräldrar kunde gå in som vanligt. När jag försökte tala med lärare bröstade de upp sig och tittade upp i taket. Jag förklarade för dem att de inte betedde sig professionellt.
I förhören förklarar lärarna att det är en överdrift att säga att barnen hotades med kvarsittning om de inte skrev ett brev och föreställde sig att de var muslimer.
Varför frågar ingen barnen hur de upplevde det? Om läraren säger åt dem att de måste sitta kvar på rasten och skriva om de inte är färdiga, då är det en kvarsittning för dem. Varför ska vi just i det här fallet inte lyssna på hur barnen uppfattar något? Min dotter och andra kände sig kränkta av att de skulle skriva det där brevet. Varför räknas inte deras känsla av kränkthet?
Kammaråklagare Michael Ehrencrona är den som drivit frågan till åtal, och vi ställer honom inför frågan om det inte borde finnas mindre kontroversiella sätt att lära barnen skriva korrekt svenska än det den målsägande läraren tillämpat.
Reagerade du inte på lärarnas förklaring att syftet med att få barnen att ”anlägga ett muslimskt perspektiv” och därefter skriva ett brev var att kontrollera att de kunde använda stor bokstav och punkt korrekt?
Kanske ville man passa på att kombinera olika moment från läroplanen? Ja, det är ju en ren spekulation från min sida.
Men det är en rent pedagogisk fråga, som jag inte kan lägga mig i.
Men det måste väl finnas andra saker man kan skriva än ”Jag är muslim”. Man kan väl lika gärna slå ihop svenskundervisningen med historia eller naturkunskap?
Som sagt det är en pedagogisk fråga, som hör ihop med läroplanen. Den kan jag inte ha synpunkter på.
En bärande fråga i sammanhanget är väl om lärarna verkligen följt läroplanen. Jag antar att ni har undersökt det eftersom det är långa utdrag ur läroplanen i förundersökningen.
Ja, vad vi kan se har lärarna gjort det. Det står i läroplanen för årskurs 1–3 att man ska undervisa om: ”Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörd samt några av de vanligaste psalmerna.”
Men det står också i samma avsnitt att man ska ge kunskaper om: ”Grundläggande mänskliga rättigheter såsom alla människors lika värde samt barnets rättigheter i enlighet med konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen).”
Men att diskutera det med tredjeklassare är kanske att lägga ett för tungt ok på dem.
Det kan man tycka. Men som du sa, det är läroplanen som gäller, och värdegrundsfrågor ska genomsyra allt. Varför skulle det inte gälla i en lektion om islam? Där skriver man brev istället och förklarar att man är muslim och så får man en mockaruta.
Vår bedömning är att man följt läroplanen.
För åklagaren är det alltså tillåtet att kombinera svenskundervisning och en lektion om islam, men man kan tala om islam utan att säga något om deras syn på mänskliga rättigheter, det ”blir ett för tungt ok” för eleverna.
Jag gör ändå ett försök till att förstå hur åklagaren resonerar.
Det står också i läroplanen för den här årskursen när det gäller religionsundervisning att man ska tala med eleverna om: ”Livsfrågor med betydelse för eleven, till exempel gott och ont, rätt och orätt, kamratskap, könsroller, jämställdhet och relationer.” Kan man prata om islam utan att ta upp den religionens syn på jämställdhet och relationer?
Vi talar här om väldigt små barn. De saknar kunskap för att kunna diskutera sådana frågor.
Men läroplanen säger att de ska det. Och om man pratar om islam utan att tala om muslimers kvinnosyn har man då inte brutit mot läroplanen – och har inte mamman och Katerina Janouch då rätt?
Men Janouch berättelse är helt falsk. Och jag tror att mammans upplevelse är färgad av hennes religiösa övertygelse. Sådant bestämmer hur man uppfattar saker.
Ja, sådant kan vara styrande för hur man uppfattar saker. I förhören talar läraren om mammans ”sekt”. Det är väl rätt nedsättande att kallas sektmedlem? Kan inte lärarens negativa syn på mammans kristna tro färga lärarens beskrivning av det som hänt på lektionen? Varför frågade förhörsledaren inte läraren vad hon menade med ”sekt”. Och varför börjar förhörsledaren själv använda ordet ”sektgrupp”. Tyder inte det på en negativ inställning till mamman från både läraren och förhörsledaren.
Åklagaren förklarar att förhörens syfte var att utreda lärarens och skolpersonalens upplevelse av alla hot som belagts i förundersökningen. När det gäller lärarens ”upplevelse” borde rimligen lärarens syn på mamman och hennes tro vara viktiga för att kunna bedöma upplevelsen invänder jag, och pekar på att åklagaren tidigare sagt att mammans upplevelse kunde vara färgad av hennes tro.
Men han lämnar den diskussionen genom att gå över till att förklara att det åtalet faktiskt gäller är hoten, och de har uppkommit genom att Katerina Janouch spridit en falsk bild och gjort dålig research. Dessutom – avrundar han – kan möjligheten att få fler mikrodonationer genom swish påverkat Janouch att skriva texten – vilket gör att förtalet blir extra allvarligt eftersom det finns ett vinstmotiv.
Alltså, läroplanen är viktig. Ibland.
Upplevelser är viktiga. Ibland.
Känslan av att känna sig hotad och kränkt är viktig. Ibland.
Är man ”sektmedlem” eller ”mycket kristen” räknas dock inte den egna känslan, upplevelsen eller läroplanen.
Prenumerera för 99 kr/mån!