Alla verkar numera vilja lägga beslag på Richard Wagner. Hans musik älskas av högernationalister i de östra delarna av Tyskland, liksom av vänsterinriktade miljöaktivister i Sverige.
Varför? Och kan någon politisk riktning eller ideologi göra anspråk på Wagner som den egna rörelsens kompositör?
1883 befinner sig den framstående teaterkritikern William Archer som så ofta förr på British Museum. Vi får anta att han blir lite förnöjd när han ser sin vän George Bernard Shaw sitta vid ett av borden i läsesalen. Shaws skägg vajar av den rörelse som uppstår när han rör huvudet fram och tillbaka mellan två stora uppslagna volymer. Han verkar läsa båda böckerna samtidigt. När Archer går närmare ser han att den ena volymen är den franska utgåvan av Karl Marx Kapitalet, den andra innehåller librettot och partituret till Wagners opera Tristan och Isolde.
Någon annan än Archer skulle kanske blivit förvånad över läsningen. Studera två böcker samtidigt? Dessutom ett verk av en romantisk kompositör fascinerad av mytologi och ett annat av den historiska materialismens skapare. Shaw verkar dock uppskatta båda böckerna. Huvudet avbryter ibland sin rörelse i sidled och Shaw börjar nicka instämmande och anteckna.
I sin text The Perfect Wagnerite kommer Shaw senare att förklara sin fascination inför Wagner; han skriver att när vi i Wagners Nibelungens ring stiger ned i Nibelheim – där de förslavade dvärgarna sliter – så ställs vi inför något som är ”fruktansvärt verkligt, fruktansvärt närvarande, fruktansvärt modernt”.
Att en vänsterintellektuell som Shaw dyrkade Wagner var inget unikt. Under slutet av 1800-talet var han vänsterns favoritkompositör, vare sig man var anarkist, bolsjevik eller socialdemokrat.
Nu var det inte så enkelt som att Wagner fick den positionen därför att han själv i ungdomen deltog i 1848 och 1849 års revolutioner. 1849 noterade han i sina dagböcker:
”En storslagen rörelse går genom världen: det är den europeiska revolutionens storm; alla deltar i den”. Det är ett eko av inledningsorden i Marx och Engels Kommunistiska manifestet.
De där revolutionsåren i ungdomen gjorde att Wagner hela livet kom att betraktas med en viss misstänksamhet av makthavare. Kunde man verkligen lita på honom? En man som även sent i livet beskrev framtiden med orden:
”Livets syfte ska vara att njuta av livet … varje mänsklig varelse kommer, i någon mening, verkligen att vara en konstnär”.
Påminde det här inte lite väl mycket av Marx vision om kommunismen, tänkte väl makthavarna.
Och visst finns det ett andligt släktskap mellan Wagner och Marx, på ett djupare plan bortom politik och paroller delade de syn på tillvaron. Båda talar de om ”entsagung” i samma sammanhang. ”Entsagung” kan översättas med avsvärjelse, avsägande; man går in i en askes. Det Wagner och Marx menade var att människan fördärvades när hon avsvor sig sin lust och lycka i jakten på rikedom. Det må sedan vara Rhenguld eller järnvägsaktier.
Men kring första världskriget börjar användandet av Wagner att förflytta sig högerut – framförallt i Tyskland. Vi kanske ska stanna till vid just ordet ”användande”. Ligger det inte något lågt, för att inte säga löjeväckande i tanken på att man skulle kunna lägga beslag på och använda en stor och mycket komplex konstnärs verk för ett politiskt syfte? Vare sig man kallar sig vänster eller höger?
Marscher från Rienzi och Lohengrin framfördes ofta kring förrförra sekelskiftet när arbetarrörelsen hade möten eller demonstrationer.
Andra stycken kom att framföras när nazisterna hade sina sammankomster 20 år senare. Den rörelsen såg Wagner som ”sin” eftersom han var tysk nationalist och dessutom uttalad antisemit. Mycket användbart. Och så förespråkade han den ariska rasens överlägsenhet.
Vill ha tillbaka Wagner
Nazisternas användning av Wagner kom länge att göra honom omöjlig för vänstern. Efter att Wagner i decennier varit en självklar del av arbetarrörelsens kultur blev han nu helt omöjlig. Det blev typ:
”Va? Lyssnar du på Wagner? Har du inte hört talas om Förintelsen?”
Hållningen var tydlig: Lyssna på Wagner och du får omedelbart lust att börja bygga koncentrationsläger – för att därefter ansöka om att få jobba som vakt där.
Men sakta men säkert började vänstern försöka återerövra Wagner. Patrice Chéreau stora uppsättning i Bayreuth av Nibelungens ring under de sista åren på 1970-talet var en tydlig markering av att vänstern vill ha tillbaka Wagner.
Men finns det inte något djupt motbjudande i detta hundslagsmål mellan olika politiska riktningar om Wagners verk?
Richard Wagner var en ständigt sökande människa, en konstnär som försökte skapa totala konstverk där allt mänskligt – och omänskligt – förenades. Han försökte få oss att förstå hur storslaget livet kan vara – bara vi inte ger efter för våra lägre drifter.
Men är det inte just det människor gör när de försöker lägga beslag på Wagner för att använda honom som musikalisk introduktion till en uppläsning av ett eller annat partiprogram? Innebär inte det att ge efter sina lägre drifter, att använda stor konst för den egna makthungerns skull?
Visst nödvändiggör tillvaron kulturkrig – ibland också verkliga krig – men bör inte den riktigt storslagna konsten vara en plats dit man söker sig för att undkomma den enkelhet och trångsynthet det moderna samhället tvingar oss till? En plats dit man söker sig för att förstå hur man själv ska slippa framleva sitt liv som en av dvärgarna i Nibelheim.
Även en boulevardtidning som Morgonposten skriver om kultur. Men vi gör det inte på samma sätt som andra tidningar – vi politiserar inte materialet så att det blir politiskt korrekt och gångbart. I dag publicerar vi en längre recension av Göteborgsoperans uppsättning av Nibelungens ring. På avdelningen för kultur kommer det framöver på helgerna publiceras fler artiklar om Wagner – alltifrån introduktioner till hans musik för den helt oinsatte (vad skall man börja med att lyssna på?) – till texter om hans syn på nationen.
Och på det forum som finns för våra prenumeranter kan man givetvis diskutera sina egna upplevelser och tankar om Wagner.
Prenumerera för 99 kr/mån!