OPERA DÖR PÅ OPERATIONSBORDET: Wagners Nibelungens ring med luffarlik Wotan, jättar som byggarbetare, Rhendöttrar hämtade ur Solstollarna – Göteborgsoperans samtidsanpassning till politiskt korrekta flugor gör tidlös opera till estetiskt haveri

Operan skulle kunna vara platsen att gå till för att för några timmar fly från den bisarra verkligheten och låta sig förföras av något tidlöst verk. Man vill ha en vacker och mäktig kulturell upplevelse och svepas med i magin. Men alltför ofta nu för tiden blir operakonsten till en megafon för samtidens politiskt korrekta dogmer. Så är fallet när Göteborgsoperan låter klimatångesten prägla Richard Wagners Nibelungens ring. I stället för en mäktig och vacker kulturupplevelse får vi en cirkusaktig fars med havererad estetik.

”Göteborgsoperan har länge prioriterat miljöfrågor och anses vara en föregångare i branschen. Med Ringen gör vi hållbarhet till en aktiv del också i de konstnärliga valen och tar därmed ytterligare ett steg framåt.”

Detta stod att läsa på Göteborgsoperans hemsida för fyra år sedan om Richard Wagners Nibelungens ring, som man då för första gången satte upp med en föreställning per år i tetralogin. Skulle Wagner alltså vara tvungen att drabbas av klimatångest för att kunna spelas? Hur fel kan det bli, tänkte jag för mig själv när jag glad i hågen köpte abonnemang åt mig och min fästmö. Vi fick se Rhenguldet 2019, Valkyrian 2020, Siegfried 2021 (som sändes online på grund av pandemin) och Ragnarök 2022.

Göteborgsoperan har alltid dragits med kvalitetsproblem. Särskilt musikalerna har i vissa fall varit rent katastrofalt platta och märkligt genomförda. Vad sägs om Chess utan det mest ikoniska sångnumret ”Anthem”? Sunset Boulevard var en veritabel pyspunka utan energi. Jag kan vakna skrikande om nätterna då jag drömt att jag är på Cats igen. Ändå har jag återvänt gång på gång genom åren som en lokalpatriotisk masochist. Det var först med 2017 års mycket väl genomförda uppsättning av operan Carmen som jag vågade hoppas på en vändning. Spänningen var därför olidlig när vi för fyra år sedan bänkade oss för en första dos av Wagner. Skulle Göteborgsoperan lyckas med Ringen-sviten?

Orosmolnen hopade sig omedelbart när scenen under publikens intåg var befolkad av en kader märkliga vaktmästare i arbetsoveraller som sopade och fejade och fixade på scenen. Från taket hängde en stor billboard av limträ med den påmålade texten ”Hur allt började”. Det visade sig bara vara en mild försmak av de år av nycirkus som väntade.

Men låt oss börja med det positiva. Allt har inte varit dåligt. Musiken är fantastisk förstås. Det råder inget tvivel om att orkestern har haft en otrolig arbetsglädje där den frustat av vilja att gripa sig an denna operavärldens Mount Everest. Orkestern har bitvis blåst på så till den milda grad att till och med operasångarna har haft svårt att göra sig hörda över den musikaliska stormen. Men detta är kritik i marginalen. Musiken har skänkt ordentligt med liv och kraft och under de långa föreställningarna (två och en halv timme som minst, uppåt sex timmar som mest) har det tveklöst varit orkestern som drivit skeppet framåt och sporrat sångarna. Så hatten av för orkestern.

Berättelsen i sig är omedelbart medryckande. Det är opera, så det är givetvis stora känslor som avhandlas på löpande band. Kärlek, åtrå, svek, vrede, dödsångest, högmod, glädje, triumf – allt som man vill ha i en opera. Vi dras in i Wagners magiska värld genom styrkan i musiken och berättelsens inneboende kvaliteter. Sångarna hanterar skådespelet så väl som man kan begära med den regi och scenografi de har fått och någonstans här börjar de allvarliga problem som har plågat föreställningarna.

Låt mig vara brutalt ärlig: scenografin har varit katastrofal. Kostymerna har i bästa fall varit underliga. Regin har över lag varit godkänd, men ibland har man blivit rejält fundersam.

”För scenografi och kostymdesign står den prisbelönta engelska scenografen Alison Chitty.” Det är med en kuslig precision hon tagit sig an uppgiften med en kompetens som matchar hennes efternamn på pricken. Prisbelönt för vad kan man undra? Jag tror helt ärligt att sistaårseleverna på Textilhögskolan i Borås hade gjort ett bättre arbete.

Jag kan förstå att man kan vilja pröva nya grepp när ett gammalt verk sätts upp. Men vissa saker blir tyvärr rent fåniga och i värsta fall dråpliga. Härtill finns det ett näst intill oräkneligt antal exempel. Låt mig ge ett axplock.

Vaktmästarna i sina overaller är med på scenen titt som tätt och irriterar. De flyttar scenografi, skriver saker på väggarna och fungerar som någon form av mänskliga maskiner som fixar och donar med dekoren. Eller i värsta fall interagerar med sångarna (mer om det senare). Det stör. Det stör något oerhört.

Vilka gudarna är markeras genom att de bär glittriga silverhandskar. Loge är till hälften släkt med gudarna så han får bara ha en handske. Det var omöjligt att inte få associationer till Michael Jackson. Alison Chitty blev tydligen förtjust i alla högkvalitativa second hand-affärer för kläder när hon besökte Sverige. För att göra föreställningen så klimatneutral som möjligt köpte man så mycket av kostymen som möjligt i just den typen av klädbutiker. Det har märkts. De manliga gudarna har därför sett allt annat än vördnadsbjudande ut i sina slitna och illa sittande kostymer. Wotan själv, den högste av gudar, har sett ut som en hemlös person och har stundvis till och med knuffat omkring en kundvagn full med skräp på scenen. Visst kan Oden i legenderna anta skepnaden av en landstrykare när det passar hans syften, men luffare? Detta ska alltså föreställa gudarnas konung.

Jättarna markeras vara jättar genom att ha Buffaloskor på sig, alltså skor med jättetjock sula som var moderna på 90-talet. Att jättarna har byggt Valhall markeras genom att de har bygghjälmar och varselvästar på sig. Varför inte en LO-dekal på hjälmarna när man ändå är i gång? De stackars Rhendöttrarna, dessa förrädiska sjöjungfrur, har av Göteborgsoperan fått en grym behandling. De såg ut att ha laddats i en kanon, skjutits rakt genom Myrornas klädavdelning för damer och kommit ut chockade på andra sidan för att därefter ledas ut på scen. Under fru Chittys diktatur ser de ut som bedagade statister från ett riktigt märkligt avsnitt av Solstollarna. Det blir inte bättre av att deras grönblå smink verkade ha applicerats synnerligen frikostigt av en närsynt person med som använt en tvättsvamp för uppgiften.

Nej, det blir ingen ordning när Chitty får bestämma. Hjältar ser ut som bartendrar på en finlandsfärja på 90-talet. Valkyrior ser ut som dystopiska kravallpoliser med trenchcoats, polishjälmar och kravallsköldar av plast. (Nej, jag skämtar inte!) Nornor ser ut som skalliga vetenskapsmän i labbrockar. Gibichungarnas armé för tankarna till en taskig Vietnamkrigsfilm med häpnadsväckande låg budget. Det blir inte bättre av att armén i fråga är beväpnad med pinnstolar (!). Exemplen är oräkneliga.

Så långt kostymeringen alltså. Sedan har vi scenografin. Givetvis ska den vara klimatneutral, återvunnen och så miljöpolitiskt korrekt som möjligt. Det har varit sådana mängder med obehandlat limträ att det stundtals har varit rent löjligt. Badbaljor och andra pryttlar av kulört plast. Och överallt dessa rullställningar som använts till allt möjligt och omöjligt. Hur gör man för att markera en jättes storlek när Buffaloskor inte räcker till? Sätt killen på en rullställning och rulla fram honom. Rhendöttrarnas klippa i floden? Låt dem sitta på en rullställning. Gruvor och gruvgångar? Jajemensan, rullställningar igen. Det har varit så avskalat och minimalistiskt och klimatneutralt att scenen sett naken och antiseptisk ut. Materialval, färger och ljussättning har varit så sterila att det i det närmaste har sett ut som scenografin i en Roy Andersson-film. Detta är Wagner. Det ska vara lidelsefullt, färgsprakande och fantasieggande. Chitty och Göteborgsoperan har gjort allt de har kunnat för att pressa märgen ur Wagner och göra hans verk så könlöst som möjligt.

När du inte tror att det kan bli värre får vaktmästarna, med overaller och allt, agera valkyriornas majestätiska springare. De får tömmar kastade över sig och galopperar i väg med kravallpoliserna i släptåg. Det är så surrealistiskt cirkusaktigt att jag faktiskt skrattar högt under Valkyrian. Fast det är ett skratt av vantrogenhet, inte förtjusning. Vaktmästarhästarna månar om att hålla sig i karaktär. När valkyriorna stiger av och sätter sina springare i en spilta medan föreställningen fortsätter står de där och rör sig som hästar; stampar med hovarna, knuffar varandra och rycker med huvudena. Är det komedi? Är det allvar? Är det Wagner eller Cirkus Scott? Jag vet inte längre. Är jag vaken eller är det en ond dröm?

Jag hade kunnat skriva spaltmeter om rekvisitan som skådespelarna tvingats stå ut med, men jag tror att du vid det här laget förstår hur det har sett ut. Ett helt kapitel skulle kunna ägnas åt Wotans spjut Gungner. Det är alltså spjutet som tillverkades av Ivaldesönerna i Svartalfheim och försetts med mystiska runor ristade av gudarnas fader själv. Gungner förekommer ofta på scenen, vilket är anledningen till att jag inte kan undvika att nämna det. Spjutfrågan måste lyftas. Spjutet är nämligen inte ett spjut. Det är en trädgren. En lång, otymplig trädgren med kvistar. Det ser alltså ut som att Wotan kilat ut i skogen och knallat hem med första bästa sly han hittat. Göteborgsoperans luffar-Wotan hade kunnat te sig något mer värdig med ett riktigt spjut i händerna, men det blir löjeväckande med en vuxen karl som släpar omkring på en pinne likt ett barn som leker krig. Hur är detta ens möjligt? Fanns det ingen vuxen på Göteborgsoperan som kunde säga stopp, att nu räcker det?

Stackars Siegfried får inte ens en hjälm. Det kunde man inte bemöda sig att tillverka. Antagligen hade detta gjort ett alldeles för stort klimatavtryck. Nej, den mäktige hjälten Siegfried får stappla omkring med någon form av förvuxen grytlapp över huvudet som ska föreställa en magisk hjälm. Allt får ett löjets skimmer över sig med sådan rekvisita.

På scenen finns det metallbågar som människor och gudar går in och ut igenom. Det ska säkert symbolisera någon form av gränsöverskridande och ramar för deras handlingar och val som de kan välja att gå igenom eller stå och vara ängsliga inför. Det är dock så vagt och minimalistiskt att jag mest kommer att tänka på det som pepparkaksformar som gubbarna och gummorna kliver i och ur. Saknas bara kristyr, men det kanske är bäst att inte ge dem några idéer.

Tanken med scenografi och kostym är att underlätta för publik och skådespelare att leva sig in i verket. Det har verkligen inte varit fallet med denna tetralogi. Som publik har miljöer, kläder och rekvisita inte arbetat med dig. Nej, som besökare har du snarare fått kämpa mot dessa för att försöka leva dig in i operan. Bitvis har det varit helt omöjligt. Långa stunder, ibland en hel akt, har man varit plågsamt medveten om att man sitter och tittar på ett skådespel på en scen. Möjligheterna att gå in i upplevelsen har helt enkelt förstörts. Inte en hel soffa med skämskuddar har räckt för alla galenskaper som de konstnärliga ledarna hittat på med Nibelungens ring.

Någon borde sätta sig ner med Alison Chitty och ledningen för Göteborgsoperan och förklara för dem att man kan ta nya grepp utan att det behöver bli fars av det. Men detta handlar förstås inte om att göra ett bra arbete. Det handlar om att narcissistiska scenografer och konstnärliga ledare på operan vill förverkliga sig själva och fylla operan med predikande budskap om klimat och migration oavsett om det passar eller ej. Det har varit som att under fyra års tid betrakta barn som med dårars envishet försökt banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Det passar inte. Ge upp.

Hur har det då, mitt i detta estetiska haveri, gått för sångarna? Till deras heder har de arbetat på som proffs. Skådespelandet har över lag varit bra och de har varit trovärdiga i sina roller. Det är sannerligen inte illa, givet att de alla kämpat mot fåniga kläder och en urbota scenografi. Den onde dvärgen Alberich lyckas vara allt från ömkansvärd till genuint otäck. Jättarna Fasolt och Fafner förde sig med så mycket värdighet som Buffaloskorna tillät. Valkyrian Brünnhilde levde ut ett brett känsloregister med glödande inlevelse – kärleksfull, stolt och rasande. Siegfried var både ”larger than life” och arrogant, men bitvis skiftande till sårbar och öm. Wotans porträtteras med både majestätiska och manipulativa sidor.

Sånginsatserna har varit imponerande. Rhendöttrarna har sjungit så vackert att man lockats tro på myten om sjöjungfrur som sjunger sjömän i kvav. Wotan var en kungagestalt med all den pondus man kan förvänta sig. Loge var en utmärkt partner till honom och de matchade varandra väl sångmässigt. De båda jättarna Fasolts och Fafners röster gör att jag kom på mig själv med att hålla andan flera gånger under Rhenguldet. Särskilt Mats Almgrens insatser genom åren när han gett röst åt Fafner, Hunding och Hagen har lämnat bestående intryck. Han har en sällsynt talangfull basröst som fyller hela operan och nästan lyfter taket. Brünnhilde, passionerat porträtterad av AnnLouice Lögdlund, har varit stark och lidelsefull med en ovanlig skärpa i rösten. Alberich, spelad av Ólafur Kjartan Sigurðarson, har haft en otrolig röst och inte minst en makalös inlevelse. Tajmingen och symbiosen mellan sångarna och orkestern har passat som hand i handske. Min enda invändning är att det ibland har varit lite obalans mellan sångarna. Många har uppvisat en stor talang, men alla har inte alltid varit jämnstarka på scenen. Det har då haltat lite grann, men det får väl sägas vara ett lyxproblem i sammanhanget.

När ridån för sista gången går ner efter Ragnaröks final och vi applåderat färdigt kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket bättre det hade kunnat vara. Tänk hur fantastiskt det hade varit med en bombastisk, färgrik och överdådig scenografi och klädsel som matchar musikens styrka och berättelsens fantastiska rikedom. Tänk att få se dessa hårt kämpande sångare göra sina livs roller i en sådan miljö. Tänk om Göteborgsoperan hade haft modet och integriteten att våga sätta upp en traditionell Wagner i stället. Tänk om vi hade kunnat få en Wagner utan kulturmarxism. Tänk om.

”Ett nytt Wagneruttryck med samtidsanpassad tolkning”, skrev Borås Tidning om en av föreställningarna. Jo, det är just det som är problemet. Göteborgsoperan har inte alls förstått sitt uppdrag. Man går inte på opera för att få en predikning om hållbarhet, klimatfrågor och migration. Då stannar man hemma och ser på Aktuellt. Man går på Wagner för att man vill fly verkligheten i ett par timmar och svepas med i operans magi. Vi vill bli underhållna med ett tidlöst verk. Vi vill inte bli skrivna på näsan. Det gör mainstreammedierna redan dygnet runt.

Till Göteborgsoperans ledning vill jag bara säga följande: Jag hoppas att ni är glada. Ni hade chansen att göra något bra och sätta upp ett klassiskt verk. Men ni sumpade chansen i ett ängsligt och missriktat försök att vara relevanta i samtiden genom att försöka anpassa en tidlös operasvit till samtiden flyktiga värderingar. Vill ni ägna er åt ett orgiastiskt frossande i politiskt korrekt signalering för att förverkliga er själva så var så goda. Men gör det på er fritid och håll tramsandet borta från operan. Den är inte er privata lekstuga utan allas angelägenhet.

”Sorgligt sinade källan och min sång blev oklar” sjunger en av nornorna i inledningen till Ragnarök. Jag kan inte bättre sammanfatta Göteborgsoperans uppsättning av Nibelungens ring. Det är en tragikomisk historia i fyra taffliga delar.