Förebyggande åtgärder ska få slut på vågen av ungdomsrån i Linköping säger politikerna. Det säger de alltid, i alla svenska städer.
Men Linköping är speciellt.
Sedan 2015 har de ofta brutala rånen ökat med 700 procent i en stad som också härjas av gängkrig, skjutningar och mord. I vår förra artikel talade vi om elva skjutningar och fyra döda 2021 i Linköping. Det hann bli 13 skjutningar och fem döda innan året var över.
Vi gör i dag ett försök att förstå vad som menas med ”förebyggande” åtgärder i en stad där polisen satsat hårt på att hitta och åtala en koranbrännare, men ännu ingen åtalats för årets fem mord.
I två inslag – ett i Sveriges Television och ett i P4 Östergötland – får vi veta att under 2021 blev det en minskning av ungdomsrånen i Linköping. Men det är svårt att förstå hur stor minskningen är. Vi kontaktade Martin Hedberg, som är förundersökningsledare hos polisen och arbetar med ungdomsrånen i Linköping.
I tv och radio sägs det nu att trenden vänt när det gäller ungdomsrån. Det talas om en viss nergång. Hur stor var den?
Januari till augusti hade vi 35 ungdomsrån, augusti till november 13, sedan 2 och jag har inte de allra senaste siffrorna.
I allra bästa fall en nedgång från 58 ungdomsrån till 50. 13 procent. Kan det inte bero på att många inte orkar anmäla? Eller inte vågar? Gängen kan ju hämnas.
Det finns nog många orsaker, att alla brott inte anmäls kan vara en av dem.
Kanske har det inte alls varit en minskning?
Jo, men jag tror att vi åtminstone lyckats bryta den uppåtgående spiralen.
Och vad ska ni göra för att vi ska få en nedåtgående spiral?
Vi behöver mer förebyggande åtgärder.
Det säger alla. Men vad menas med det egentligen?
Skola och socialtjänst måste till exempel samarbeta mer. Fånga upp barn i riskzonen tidigare. Bryta segregationen.
Och när de gjort det, vad ska de säga? De som rånar vet ju att de inte får råna. De gör det för att de vill ha en ny mobil eller en märkesjacka. Hjälper det att säga att de måste gå i skolan och sköta sig? Då dröjer det kanske innan de får råd med en märkesjacka.
Vi måste kunna garantera en ordnad skolgång, meningsfull fritid.
Men om det är lyxprylar och pengar de vill ha, och inte en ordnad skolgång? Ingen går ju ut och rånar någon för att deras geografilärare är dålig. Vad säger man rent konkret?
Det är det som är enmiljonerkronorsfrågan.
När du talar om att segregationen måste brytas, vad menar du då?
Utanförskapet, föräldrar som inte kan svenska, trångboddheten.
Det är stora processer som alltså ska dras igång, många myndigheter ska samverka. Sådant går aldrig friktionsfritt. Alla ska dra åt samma håll. Det du talar om kommer att ta lång tid.
Ja, men jag tror inte det är orimligt att vi måste räkna med en period på tio till 20 år.
Känns det inte tröstlöst? Du ska alltså arbeta i 20 år till som polis, innan det blir lugnare i väntan på att de förebyggande åtgärderna ska ha fått effekt.
Men det gäller att inte tänka på det hela med en för lång horisont. Vi tar ärende för ärende, alla är lika viktiga, och försöker lösa dem ett och ett.
Situationen är alltså den i Linköping att staden haft den största uppgången i Sverige när det gäller ungdomsrån från 2015. En liten nedgång i antalet 2021 presenteras av SVT och SR som en framgång. Men nedgången är inte ens säker.
Och den som leder polisens utredning, han arbetar hårt med de brutala rånen och är inställd på att få göra det i 20 år till.
Är verkligen kommunens invånare införstådda med detta?
Högstadieskolan i Skäggetorp har lagts ned. Problemen blev för stora och ohanterliga. Eleverna har fördelats på andra skolor. Om det kommer att fungera vet ingen. Inte ens kommunalrådet Niklas Borg (M) som förklarat att det bara gått en termin så det är svårt att säga. På skolan hade tre procent svenska som modersmål. 27 språk talades på skolan.
Om det inte fungerar innebär det att problemen från skolan i Skäggetorp spridits ut till andra skolor i kommunen.
Kan detta verkligen vara vad den uppenbarligen hårt arbetande polismannen Martin Hedberg menade när han i intervjun sa att ”ordnad skolgång” var viktigt.
Han beskrev också hur viktigt det var att socialtjänsten fungerade och att den griper in när polisen kan binda en minderårig till ett rån. På hemsidor och i politikers uttalanden berättas ofta de senaste åren om det viktiga samarbetet mellan just skola, socialtjänst och polis.
Ändå kan Martin Hedberg berätta att han i sitt arbete ständigt stöter på 13-, 14- och 15-åriga återfallsförbrytare. Pojkar som varje gång lämnas över till socialtjänsten.
Idéen om det där samarbetet är inte ny. Det har pågått ett bra tag. Men verkar inte fungera. Kanske ingår det också i planen? Den som tar 20 år att genomföra.
Men vad säger stadens styrande politiker? Linköping styrs av en koalition mellan Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och KD. Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) har talat om att orsaken till ungdomsrånen är att det finns en ”integrationsskuld” till invandrargrupperna. Man rånar därför att man växt upp i ett hem där barnen inte ser mamma och pappa gå till jobbet.
I problemområdet Skäggetorp är arbetslösheten 20 procent. Hur den ska fås att försvinna har ingen gett några svar på. Så länge den finns kvar kan inte Niklas Borgs scenario bli verkligt. Men om man opererar med ett tidsperspektiv på 20 år – vem vet?
Under den tiden kommer ungdomsrånen att fortsätta, därmed kommer också skjutningarna att fortsätta, liksom morden. För som Martin Hedberg konstaterade – ligorna med ungdomsrånare är rekryteringsbas för de mordiska gängen.
De jag talar med verkar ofta övertygade om att det finns en ”integrationsskuld” till dem som bor i ”utsatta områden”. Det är den skulden som ska betalas under två årtionden.
Ingen tar upp den skuld samhället har till offren för brotten – eller när, var och hur den ska betalas.
När vi talar med Denisé Cassel (KD), förste vice ordförande i kommunstyrelsen, om kriminaliteteten blir det samma svar som alla folkvalda och offentliga tjänstemän avger; bostadssegregation och arbetslöshet skapar problem. Samarbete mellan skola och socialtjänst är en del i lösningen, och så mer resurser till polisen.
Men vad gör ni mer konkret?
Det finns positiva exempel, vi har fått statliga bidrag till vår avhopparverksamhet. Personer som vill lämna gängen och börja ett nytt liv. Vi hade kö dit innan vi fick de statliga bidragen.
Kö? Det är ju väldigt positivt. Hur många talar vi om? 40? Eller 400?
Nej, det brukar väl vara två personer i snitt som vill hoppa av efter varje skjutning. Kan låta litet, men det är väldigt mycket som måste ordnas för var och en av dem för att det ska fungera.
Andra konkreta åtgärder?
Vi har satsat på kommunala ordningsvakter i centrum.
Hur många talar vi om då?
Fyra stycken.
Det var inte mycket. I centrum. Det har ju varit många brutala ungdomsrån där. Mitt på dagen i rusningstid. Varför anställer ni inte fler?
Vi vill inte skapa en parallell polisstyrka till den polis som finns.
Varför inte? Ju fler som håller ordning desto bättre. Eller?
Det är staten som ska garantera att polisen fungerar överallt. Det finns kommuner som inte är lika ekonomiskt starka som Linköping och som därför inte kan bygga upp en egen ordningsmakt. Det ska vara staten som ansvarar för detta.
Alltså; Linköping – som skulle kunna bygga en egen lokal ordningsmakt gör det inte därför att man känner solidaritet med fattigare kommuner, och för att man tycker att det är principiellt fel.
Så de som skulle vilja se 20 ordningsvakter i centrum eller på andra platser bör känna sig osolidariska och principlösa.
De som styr Linköping kommer alltså inte att satsa mer på egna ordningsvakter. Denisé Cassel verkar hoppas istället att staten ska satsa mer på polisen efter nästa regeringsval.
När jag ställer den vanliga frågan om hur lång tid det kommer att ta att lösa problemen med rån, skjutningar och mord får jag det svar alla politiker numera verkar ha kommit överens om: 20 år.
Ni verkar inte ha bråttom. 20 år. Vad ska ni göra under tiden?
Det tar den tiden. Jag var nyligen på ett seminarium i Malmö där forskare talade om just detta.
Men vad ska ni göra mer under dessa två årtionden? Vad behövs?
Obligatorisk föräldrakunskap. Man får lära sig vad man har för ansvar för sitt barn. Mer samhällskunskap.
Det låter lite uppgivet som lösning på ungdomsrån. Föräldrar oavsett varifrån de kommer vet väl att deras barn inte får och inte ska råna.
Denisé Cassel vänder sig mot tanken på att hon är uppgiven och säger att hon ibland funderar på Alf Svenssons gamla förslag om att man skulle lagstifta om civilkurage:
Vi kan ju inte ha det så att människor bara tittar bort när brott begås. Men samtidigt kan det förstås vara farligt att ingripa. Men jag är rädd för människor inte längre tror på att det finns ett samhällskontrakt.
Men är det så konstigt? Hur många har föreställt sig att samhällskontraktet en dag ska innebära att de ska uthärda gängkriminalitet i 20 år.
Innan vi avslutar samtalet frågar jag Denisé Cassel hur hon ser på att polisen gjort en mycket omfattande utredning om en koranbränning, allt medan det fattas poliser för att möta det grova våldet.
Jag har nog hört talas om att det varit en koranbränning. Men det är väl inget brott? Jag är inte insatt i fallet men som du beskriver det låter det som en märklig resursanvändning.
Det finns ännu ingen åtalad för förra årets skjutningar.
Men en som enligt chefsåklagaren i Linköping troligen kommer att åtalas är ”Anders”, den man som misstänks för att ha eldat upp en koran.
Under arbetets gång med den här serien stötte jag på termen ”forensisk tafonomi”. Det finns utbildningar i ämnet i Linköping, eftersom man där på universitetet kan studera till kriminaltekniker. ”Forensisk tafonomi” handlar om förruttnelseprocesser – vad som händer med kroppen när vi dör och hur processen påverkas av sättet vi dör på.
Kanske är det precis det vi på sätt och vis kommer att ägna oss åt om 20 år? Vi kommer att studera vad våra städer dog av och hur de dog, vi kommer att granska förruttnelseprocessen.
Prenumerera för 99 kr/mån!