Neil Breen – filmskaparen som får dig att misstänka att han är en utomjording

Vilken är den sämsta film som någonsin spelats in?

Det är en fråga som rent objektivt bör vara svårare att besvara än vilken som är den bästa. De allra sämsta filmerna tenderar ju av naturliga skäl att inte få så stor spridning. Men smaken är givetvis lika delad i den här änden av spektrumet.

Jag betraktar mig som en avancerad amatörkonnässör av usla filmer, strax under de verkliga fanatikerna. Så i egenskap av sådan, med närmare 30 års erfarenhet, tänker jag ge ett förslag på inte en enskild film, men väl en filmskapare: Neil Breen.

Har ni inte hört talas om honom är det troligen sunt. Dåliga filmer är ett klassiskt missbruk: Man börjar med lite roliga “kultiga” B-filmer och jobbar sig nedåt till det riktigt oerhörda. Där någonstans börjar det bli intressant, inte bara lite billiga garv. För när man ser filmer som verkligen bryter mot alla skrivna och oskrivna regler för hur film ska göras får man också syn på dessa regler. Men man får betala ett högt mentalt pris för den här kunskapen.

Det här är inte en stig för alla. Somliga är inte intresserade av att gå längre än en Ed Wood eller en Tommy Wiseau – filmskapare som ändå har ett slags älskvärd loser-aura, och som går att göra en kul biografisk film om. Neil Breen tillhör inte den kategorin. Hans filmer är lika skräckinjagande obegripliga som han själv. Bortom honom finns bara avgrunden (det vill säga filmer från Nigeria och Ghana – don’t do it, kids).

Amerikanen Breen är en selfmade man. Enligt egen utsago har han jobbat som arkitekt. Han är närmast förbluffande okarismatisk, och ingenting med honom ger några som helst nycklar till hans konst. Han finansierar, skriver, regisserar, klipper och spelar huvudrollen i sina verk, och gör väl det mesta andra också, men han är ändå förvånansvärt duktig på att dra in andra (mestadels amatörer) att spela med i dem. Hans filmer är lågbudget, men på intet sätt nollbudget. Det som i stället gör dem så unikt katastrofala är själva hantverket.

Någon har försökt beskriva Breens filmer med att de verkar vara gjorda av någon som faktiskt aldrig sett en film, eller ens vanliga tv-program. Och det är inte raljant menat, utan högst bokstavligt. Alternativt kan man tänka sig film gjord av en utomjording eller en android som försöker låtsas att han är en människa.

Jag har själv, i ett anfall av inspiration efter en sittning med ett av hans alster, liknat hans filmer vid att få 13 fel på tipset, trots att man uppriktigt försöker vinna – varken otur eller vanlig inkompetens räcker som förklaringsmodell. Hans filmer är med andra ord inte så mycket haverier som ett slags inverterade mästerverk. Absolut ingenting går som det ska i dem, på någon nivå, någonsin. Varenda replik, varenda kameravinkel, varenda scenografi, är så skriande fel att det inte borde vara möjligt. Det mest imponerande är nästan att han får så konsekvent högkatastrofala skådespelarinsatser även ur helt vanliga otränade personer, som av ren slump borde kunna få till det ibland. Men icke.

Breens filmer är faktiskt så konstiga att de blir akut desorienterande på ett sätt som annars bara de bästa experimentella filmmakarna lyckas med. Skillnaden är dock att inget tyder på att det här är hans avsikt, eller att han ens förstår hur konstiga de är. I Breens värld är de troligen något slags filosofiska actionthrillrar, med lite övernaturliga men även samhällskritiska inslag. De heter klatschiga saker som Double Down och Fateful Findings. På Youtube finns en hel del guldkorn samlade, men för den fulla upplevelsen bör man se hela filmerna.

Man tappar nämligen totalt tidsuppfattningen när man ser dem, eftersom varken scenerna i sig eller den övergripande berättelsebågen (om man kan tala om en sådan) följer några som helst rimliga förväntningar. Det gör att ett slags oändlighetskänsla infinner sig; det blir lite som att vara i helvetet. En existentiell yrsel. Man börjar tvivla på sina egna sinnen, glömma bort vem man är. Det finns absolut ingen normalitet att hålla fast i.

På sätt och vis är alla hans hittills fem filmer, utkomna mellan 2005 och 2018, likadana, men de lyckas alla ändå på något vis framhäva olika sidor av hur man absolut inte ska göra film. I någon är det den totala frånvaron av sammanhållen handling som är den primära attraktionen, i en annan kan det snarare vara scenografin eller specialeffekterna. Eller att hans huvudkaraktär konstant omger sig med fem-sex uppenbart avstängda bärbara datorer som han låtsas arbeta på. Han tycks använda precis allt han spelar in, och länka ihop det lite godtyckligt. När han har uppemot två timmars material så har han en långfilm, och är nöjd så. En närmast sublim ackumulationseffekt infinner sig när man ser alla hans filmer och inser att han aldrig blir bättre på någon enda aspekt av filmkonsten.

Om ni läser denna text och tar den som en rekommendation till att faktiskt kolla in Breens filmer så tar jag inget ansvar för de irreversibla hjärnskadorna. För det är med den värsta konsten som med den bästa: Den lever sitt eget liv, och den kommer att hitta fram till den som är mottaglig. Tyvärr.