Det bästa sättet för en folkgrupp att bli omtyckt är med hjälp av en deckar- eller thrillerserie där representanter för gruppen tillhör en kriminell familj.
Francis Ford Coppolas Gudfadern-filmer etablerade inte bara den italienska maffian, utan italienare i sig som ett spännande folkslag. Serien om Tony Soprano förstärkte det hela. Det spelade ingen roll att Michael Corleone lät mörda sin bror Fredo eller att Tony funderar på att mörda sin farbror samt kväver sin hustru Carmelas släkting Christopher.
Det är familjesagor som fångar och fascinerar oss. För det är egentligen alltid familjen det handlar om, hur man upprätthåller och försvar den. Får den att hålla ihop. Om det så är genom att mörda egna familjemedlemmar.
Att sätta familjen först innebär i de här sammanhangen att man kan tvingas placera några i familjen några meter under jord.
Juggar har länge fått spela den rollen i svenska tv-serier. Dragan med guldlänken och det förbindliga leendet som går runt på restauranger och kemtvättar och vill ha beskyddarpengar så att han får ihop en kassa för att finansiera droghandel eller cigarettsmuggling. Då och då hugger han nästan godmodigt, men sorgset leende, av ett finger på den som inte vill betala, typ: ”Förlåt, men affärer är affärer”. Numera är också förortsaraber och svarta gångbara – som i filmerna och serierna som bygger på Jens Lapidus Snabba cash-svit.
Men vem kunde väl föreställa sig att en tv-serie om ett gäng tattare i mellankrigstidens Birmingham skulle bli en publiksuccé? Nu väntar några tiotal miljoner tittare på den sjätte och sista säsongen av Peaky Blinders – sagan om hur tre bröder återvänder till sin hemstad från första världskrigets skyttegravar. De lider alla av vad som väl numera skulle betecknas som posttraumatisk stress, och de sätter anförda av den näst äldste brodern Tommy igång med att bygga ett brottsimperium; något som inte lindrar deras psykiska åkommor – snarare förvärras de. Snart kan hela Birmingham – inklusive myndigheterna och Winston Churchill – anses vara försatt i ett liknande tillstånd när klanen Shelby tar över krogar, travbanor och klubbar.
I seriens senare säsonger har Tommy sett till att familjen också utvecklat ett helt legalt affärsimperium med allt från tillverkning av bilar till vapen och stridsvagnar. Tommy har dessutom blivit invald i parlamentet som Labourpolitiker.
Under uppbyggnaden av sin position tvingas Shelby-familjen föra krig mot den italienska maffian, ett stort judiskt gäng, IRA, kosacker, skotska protestantiska banditer, Mosley-fascister, grupper av romer och travellers samt engelska gangstergrupper liksom brittisk säkerhetstjänst och militär.
I slutet av den femte säsongen ställs Tommy inför en helt okänd och högeffektiv fiende som hotar familjens makt – ja, själva dess existens.
Så varför har serien blivit en publiksuccé?
Den etniska faktorn är inte oviktig. Vi möter en familj som presenteras som bärare av en slags romantiserad zigenarkultur. Kvinnorna kan trolla, förhäxa och förutsäga framtiden – men är samtidigt hårdföra matriarker som håller ihop familjen; med hjälp av knivar och pistoler om så behövs. Även om Shelbys är stadsbor så finns hos var och en av dem längtan efter det fria livet, rida på hedarna, bedriva samlag i skogen efter att man ätit nyskjuten hare eller igelkott som stekts över öppen eld. De vackert inredda vagnarna som man lever i – och blir uppeldad i när man dör.
Nu är det lite svårt att definiera vilken sorts romer Shelbys egentligen är – och det beror inte på konstigheter i manuset utan på att de tillhör en grupp som är svår att dela in och bestämma eftersom den består av så många grupper som skiljer sig åt i kultur, seder och språk. Och försöken att föra in alla dessa grupper under beteckningen romer innebär att man suddar ut allt det färgstarka och spännande hos de olika grupperna. Att man i antirasistiskt syfte tar bort gamla namn som zigenare och tattare och ersätter dem med samlingsbeteckninger som romer och resandefolk blir därmed egentligen ett uttryck för rasism eftersom man tar bort det utmärkande och särskiljande, och är ett uttryck för en oförmåga att se människor för vad de är och representerar. I serien kallas Tommy för allt möjligt av sina motståndare: ”gypsy”, ”stinking traveller”, ”tinkerboy”, ”pikey”, ”knacker” – och om fienden är någon som ser sig som en äkta rom kan Tommy bli kallad för ”didicoy”.
Hur är det då med Shelbys ursprung? Pappan, en alkoholiserad bedragare som förlöpt hemmet, är en irländsk traveller, medan mamman kom från en mäktig romanisläkt. Hon är död när serien börjar, men pappan dyker upp i ett tidigt avsnitt – men blir bortkörd av Tommy.
Miljön och fotot spelar en stor roll för seriens genomslag. Introscenerna där huvudfigurerna vandrar genom ett industrilandskap med eldsflammor från härdugnar väcker antagligen människors undermedvetna längtan tillbaka till en tid då män försörjde sig på att arbeta med sina kroppar och genom att smälta, gjuta och smida. Det är elegant, romantiserat och stiliserat, liksom den speciella gångstil en Shelby har; man går sakta, överkroppen framåtlutad, huvudet lite, lite nedsänkt, armarna något ut från sidorna. Som en rovfågel som slagit en duva i skyn, och nu landat och närmar sig sitt byte.
Många längtar bort från sitt liv i dag – bort från en tillvaro som alltmer framlevs framför en skärm. Då kan även en brutal industrimiljö te sig som mer mänsklig är Foodora-Facebook-tillvaron. Och i en tid då allt färre äktenskap fungerar, i en tid då generationerna är skilda från varandra är det lätt att förtrollas av skildringen av en familj som kämpar för att hålla ihop – trots att hela världen verkar vara mot dem. (Kanske hela universum också? Kommer Tommy i säsong sex att ställas mot utomjordingar?)
Det är därför det etniska är viktigt – för en svensk tittare kan det vara svårt att i den nutida svenska kulturen hitta något som visar på att värden som familj och frihet är viktiga eller möjliga att förverkliga. Då är det lättare att föreställa sig att andra grupper är bärare av dessa möjligheter, därför är Corleones, Sopranos eller Shelbys vår tids hjältar för många.
Givetvis talar också huvudpersonernas kläder till våra inre, outtalade drömmar. Tanken på att som man ständigt gå omkring i en gedigen tredelad tweedkostym, och eleganta handgjorda skor måste vara mycket tilltalande för den som fixar sin garderob på H&M eller Dressmann. Och vilken kvinna vill inte egentligen vara klädd som Polly?
I serien förklaras namnet Peaky Blinders med att medlemmarna i gänget hade rakblad i skärmen på sina kepsar – och blev det slagsmål drog man av sig kepsen och svepte dem över ögonen på motståndare. Förklaringen är mindre trolig eftersom rakbladet introducerades först 1903 och Peaky Blinders uppstod på 1880-talet. En troligare förklaring är att namnet syftar på just den eleganta klädseln hos gängmedlemmarna, ”blinder” i Birmingham-slang betecknade en person som bländade omgivningen med sin klädstil.
Men hur är det då med seriens historiska tillförlitlighet?
Peaky Blinders har existerat. I Birmingham från 1880-talet till 1910-talet då ett annat lokalt gäng tog makten i staden. Men ingenting tyder på att romer eller travellers hade något inflytande i gänget. Och serien utspelar sig under gruppens storhetstid och fram till slutet av 1930-talet. De verkliga Peaky Blinders var ett gäng som uppstod i Birminghams allra fattigaste del (konkurrensen var hård i den staden om den titeln) och som liksom seriens huvudfigurer skaffade sig kontroll över klubbar, krogar, klubbar och spelhålor. Men där stannade de. Ingen Peaky Blinder blev industrimagnat eller framstående politiker – men de var kända för sina eleganta kostymer.
Serien är mestadels inte filmad i Birmingham utan man fick söka sig till Liverpool för att hitta rätt sorts gator och miljöer.
Mina egna favoriter i serien?
Nej, det är inte Tommy Shelby. Visst, grabben har posttraumatisk stress, jag fattar – men den där ständiga likgiltigheten inför döden gör honom märkligt icke-levande.
Då föredrar jag istället Aberama Gold, en zigensk lönnmördare som tillhör en klan som andra romer och travellers betraktar som ”barbarer och vildar”. Och Tommys familj blir förfärade när han lejer Aberama Gold för att ta kål på den italienska maffian, men denne brutale, råe romantiker visar sig vara räddningen.
Men seriens klart lysande stjärna är förstås Alfie Solomons, ledare för ett gäng judar som livnär sig på att bränna sprit, framförallt rom, och dra in pengar på allt annat som gangsters gör. Bara det inte är på sabbaten. Alfie är som en profet från Gamla testamentet – en våldsam, mumlande profet, lika oberäknelig som Gamla testamentets Gud, eller som Alfie minns sin tid som officer:
”I once carried out my own personal form of stigmata on an Italian. I pushed his face up against a trench and shoved a six-inch nail up his fucking nose and I hammered it home with a duckboard. It was fucking biblical, mate.”
Eller så är det spriten det beror på, för som Alfie säger:
”Skillnaden mellan rom och gin är att gin gör dig melankolisk. Rom gör dig våldsam, men du ska också komma ihåg att den befriar dig från dåligt självförtroende.”
Tommy har stora planer – och han lyckas genomföra dem på grund av att han inte är rädd för att dö. Det gjorde han på sätt och vis redan i skyttegravarna under kriget. Där förlorade han sin själ.
Alfie har ingen stor plan för att erövra världen, han strävar efter värja sig själv och de sina mot världen.
Någonstans mellan de polerna rör sig väl varje tänkande människa.
Prenumerera för 99 kr/mån!