Du får lätt intrycket av att de som invandrat från Afrika till Borlänge framlever sina liv i misär. Barnen i Tjärna Ängar kommer aldrig ut i naturen under sommarlovet.
Men det gör många av dem. Kanske dock inte i den svenska naturen.
Vi har talat med en researrangör i staden som förklarat att årligen reser cirka 400 personer till Afrika. Det rör sig oftast om mindre gruppresor, familjer om minst fem personer. Mestadels är Somalia målet.
Varje resa kostar cirka 10 000 till 15 000 kronor om du beställer den i dag och avser att vara borta från början av juni till början av augusti. Alltså under den tid som sommarlovet pågår. Det är så länge som resorna oftast brukar vara.
Det innebär att åtminstone nästan en tiondel av den somaliska befolkningsgruppen i Borlänge återvänder till sitt hemland under sommaren.
I diskussionen om afrikanska invandrare i Sverige kommer ofta frågan om rasism upp. Alltså den strukturella rasism som sägs finnas i Sverige, och som då drabbar till exempel svarta.
Men sällan diskuteras rasismen inom den somaliska gruppen i Sverige.
Ett exempel på den är hudblekning. Många tror att svarta enbart bleker sin hud för att bättre passa in i det vita samhället. Men det är mer komplicerat än vad som hävdas i ett reportage i Svenska Dagbladet där det påstås att:
”Främst medelålders kvinnor men även ungdomar använder förbjudna, hälsovådliga preparat för att bli vitare och ‘finare’.”
En somalisk kvinna i Borlänge vi talat med förklarar att många av hennes landsmän bleker sig för att man vill bli mindre svart: ”De vill inte se ut som en bantu”. I Somalia ser majoritetsklanerna ner på vissa klaner och minoriteter som lägre stående. Ett tecken på att man tillhör dessa minoriteter är att man är mer svart än vad som anses tilltalande av dem i majoritetsklanerna. Alltså försöker man bleka sig, förklarar kvinnan, och ofta gör man det med hälsofarliga preparat.
Fenomenet beskrivs i Abdihakim Barre Warsames studie Ethnic Prejudice and Discrimination of the Somali Minority Groups. Där konstateras att:
”Bland de karaktäristiska drag som används av minoritetsgrupperna för att särskilja dem från majoritetsgrupperna återfinns att minoriteterna betraktas som undermänniskor, slavar, personer med låg sociopolitisk status som ägnar sig åt enkla arbeten och har en etnicitet som utmärks av mörk hud och krulligt hår.”
Därför bleker somalier i Borlänge sin hud, det är inte på grund av att de tror att någon ska tro att de är dalmasar.
Vi har studerat videoupptagningar från olika möten om integration i Borlänge, vi har läst projektrapporter, seminaresammanställningar, årsmöteshandlingar, nämndprotokoll, intervjuer och studerat de senaste årens integrationsprojekt som de redovisas på Facebook, Instagram och Twitter.
Flera saker framstår tydligt:
- Ingenstans diskuteras problem med somalisk kultur.
- Det som behandlas och ses som ett problem är rasismen i det svenska samhället.
Hela tiden kommer man fram till samma slutsats. Det görs för lite för somalier i Borlänge.
Om detta är somalierna, politikerna, de kommunala tjänstemännen samt representanterna för ABF, Unga Örnar, och Verdandi helt överens. Det krävs fler projekt, fler möten – bara då kan man bryta upp de rasistiska strukturerna i Sverige.
Och politikerna måste bli mer närvarande i riskområden som Tjärna Ängar. Så har det låtit i tio år.
Men hur är det med politikernärvaro?
När vi studerat all verksamhet och mängder av handlingar visar det sig att representanter för den politiska makten i Borlänge alltid varit mycket närvarande i de områden där somalier dominerar.
Vänsterpartisten Jan-Olof Lundberg är en av nyckelpersonerna. Han har nyligen i media kritiserat att det ”inte finns någon kommunal handlingsplan för Tjärna ängar”.
Lundberg var i många år under förra decenniet kommunens integrationsansvarige. Ibland framträdde han under titeln ”integrationsstrateg”.
2013 förklarar han i en radiointervju att:
”Somalierna kan rädda jobben i kommunerna.”
2016 förklarar han på en nationell konferens att undersökningar visat att det stora problemet i Borlänge var:
”Men kartläggningen visade istället att det fanns stora problem med rasism i kommunen och det blev också tydligt att vit makt-miljö var det absolut största hotet lokalt och regionalt.”
Men man har en plan meddelas det på seminariet:
”Genom arbetet blev det tydligt att kommunen måste arbeta med det som rör sig under ytan för att främja och förebygga extremism. I dagsläget håller man på att ta fram en kompetensutvecklingsplan som riktar sig till chefer och människor som möter barn och unga i sitt arbete. Planen fokuserar på demokrati, mänskliga rättigheter och diskriminering och ska hjälpa människor att bidra till ett demokratiskt tänkande och synsätt.”
Problemet är alltså inte somaliskt avståndstagande från Sverige och svensk kultur utan svenskars attityder till somalier.
Lundbergs kollega Josefin Bergström deltar också på seminariet som representant för integrationsarbetet i Borlänge. Hon framträder i en radiointervju och förklarar att:
”Vi ser ju vitmaktmiljön som det absolut största hotet.”
”Förutom den renodlade extrema miljön så finns en utbredd rasism som driver på och som utgör en fara för samtliga extrema miljöer, det är inte bara vitmaktmiljön som gynnas av en växande rasism.”
Ingenstans i dokument och handlingar under alla dessa år kan vi hitta något om vikten av att bekämpa somalisk klankultur med allt den för med sig av kvinnoförtryck, könsstympningar och rasism.
Istället är det hela tiden fråga om att man ”måste ordna fler möten mellan kulturerna”, som Lundberg uttrycker det.
En organisation som spelar en stor roll i integrationsarbetet är ABF i Borlänge. Verksamhetschefen Pia-Lena Andersson berättar att man nu är koncentrerade på verksamhet för invandrarkvinnor som är hemma med barn. Den bedrivs med hjälp av riktade statsbidrag och ungefär 70 personer deltar i möten.
Vad gör man på dessa möten?
Vi berättar om hur man närmar sig arbetsmarknaden och så är det träning i svenska. Vi vill hjälpa dem att komma ut i samhället. Det är en fråga om vardagslärande.
Diskuterar man skillnader mellan svensk och somalisk kultur – den utmärks ju av kvinnoförtryck, könsstympning av flickor, och ett starkt klantänkande?
Nej, vi har ingen speciell syn på somalisk kultur.
Men ABF har väl en kultursyn? En gång i tiden tog ni ju hård strid mot dåliga vanor och okultur i den svenska arbetarklassen. Det var väl själva grunden för folkhemmet? Är det då inte rimligt att ni i dag tar strid mot somalisk kultur?
Nej, vi utgår från de individer som kommer till oss, från vad de vill diskutera. Det är en fråga om frivilligt lärande.
Pia-Lena berättar att hon inte upplever att det förekommer hårda diskussioner, men det framkommer också hur stor misstänksamheten är mot det svenska samhället hos de utländska kvinnorna.
Vi har ju tagit kontakt med soc för att de ska gå ut i områdena och informera om att svenska myndigheter inte kidnappar muslimska barn.
Man kan kanske se det som ett exempel på ABF:s ovilja att ta den där kulturkampen – man ringer istället till socialen. Att det inte förekommer hårda diskussioner beror på att man inte har ”någon speciell syn på somalisk kultur”.
Ett antal gånger varierar jag under intervjun min fråga om det inte är nödvändigt att bekämpa somalisk kultur för att den gruppen ska kunna integreras. Men Pia-Lena förklarar att hon inte upplevt att det finns så stora motsättningar.
Maslah Omar är kanske den mest centrala personen i dag i dessa sammanhang. Han är en ung somalier som gjort snabb karriär inom socialdemokratin. Nu är han ordförande i kultur- och fritidsnämnden, och han tippas bli partiets nästa kommunalråd när Jan Bohman avgår. Maslah Omar blir därmed Borlänges starke man.
Han är en person som hela tiden varit närvarande i riskområdet Tjärna Ängar. Han var föreståndare på fritidsgården Paradiset innan han blev socialnämndens ordförande.
Han har ledande funktioner i ABF och Verdandi.
Jag har inlett en telefonintervju med Maslah Omar. Efter den första frågan förklarade Maslah Omar att han måste in på ett möte – men han lovade att ringa. Det gjorde han inte. Och trots väldigt många försök har han varit helt oanträffbar. Men så har han också många möten att gå på.
Maslah Omar har suttit i styrelsen för Kulturhuset Västra Borlänge. Ahmed Abas Omar som var den styrelsens ordförande förklarade i september 2020 att:
”Inget parti i Borlänge bryr sig om Tjärna Ängar.”
23 oktober brinner fritidsgården Paradiset i Tjärna Ängar ner. Mordbrand.
25 januari förklarar Maslah Omar att det ska byggas upp en ny fritidsgård i området. Där ska ABF också ha lokaler.
Nästan samtidigt kommer också en utvärdering av ett kommunalt arbetsmarknadsprojekt.
Man har satsat tio miljoner kronor på 40 personer. Två är nu i arbete.
Bättre utdelning än Morgonposten fick på sina försök att få intervjuer med dem som kontrollerar integrationen i Borlänge.
En av nio ställde upp.
Prenumerera för 99 kr/mån!