Det är alltid lustigt att höra en sosse prata om att ta ansvar och det blev inget undantag när Strandhäll kallade till presskonferens för att tillkännage att regeringen har gett grönt ljus för slutförvaringen av använt kärnbränsle. Ansvar, fossilfri välfärdsnation och floskler staplas på varandra när hon läser innantill till och med när hon svarar på reportrarnas frågor.

Det hon huvudsakligen lyfter fram som något att vara stolt över är den oändliga mängd forskning som bedrivits. I 40 år har SKB (Svensk Kärnbränslehantering) vridit och vänt på varenda aspekt som har med kärnbränsle att göra. Från radioaktiva ämnens mobilitet i berggrunden, hur en istid kommer påverka slutförvaringen, vilka skyltar man ska ha för att avskräcka människor från att gräva sig ner till avfallet efter en civilisationskollaps till “reflektion kring betydelsen av kön gällande attityder till ett slutförvar”. Efter allt det så har de kommit fram till att den bästa förvaringsmetoden är att stoppa ner det använda bränslet i kopparkapslar, gräva ner dem på några hundra meters djup i berggrunden och omge dem med bentonitlera. Kapslarna, leran och berggrunden är varsin barriär som förhindrar att radioaktiva ämnen sprids från kapslarna.

Att slutförvaringen är säker är det nästan ingen som tvivlar över och anledningen är enkel, även om man utelämnar både kopparkapslar och lera så blir dosen för en person som bor rakt ovanpå slutförvaringen och som dessutom odlar all sin mat på plats och sitt vatten från en brunn ungefär 5 millisievert per år. Den siffran säger inte så mycket för de flesta människor men det är ungefär i paritet med den stråldos man utsätts för naturligt i Sverige och lägre än vad man får om man har en radonkällare med lite fräs i.

Att det blir så är enkelt, de flesta radioaktiva ämnena är kemiskt beskaffade på ett sådant sätt att de inte rör sig ur fläcken. De har låg löslighet i vatten, de fastnar på alla ytor de kommer i kontakt med och är allmänt förslappade och gillar att stanna på plats. Den bästa demonstrationen av det är de naturliga kärnreaktorerna i Oklo i Afrika som var aktiva för någon miljard år sedan, studier av hur radioaktiva ämnen rört sig i berggrunden där visar på lättjan de lider av.

Frågan alla vettigt funtade människor ställer sig då är givetvis varför vi alls bryr oss om kapslarna, leran och 40 års samlade hyllkilometer av rapporter? Det är för att myndigheterna kräver att ingen ska utsättas för en dos högre än 14 mikrosievert. Ja, du läste det rätt, dosen från slutförvaret får inte överstiga en trehundradel av den stråldos vi alla får naturligt. Dosgränsen motsvarar en dag eller två på de toriumrika stränderna i Brasilien eller en flygtur över Atlanten. Det är hängslen, svångrem och superlim plus en skyddsdräkt. Ingen annan verksamhet lider under så hårda myndighetskrav, inte flygindustrin, inte massvaccineringsindustrin, inte kemiindustrin och definitivt inte vindkraftsbranschen.

Hade sossarna (och borgarna också för den delen) velat visa ansvar så hade de tuktat generaldirektören för SSM (och dess föregångare SKI) och sagt att de ska sluta larva sig med sina orealistiska krav och vips så hade vi haft en slutförvaring för några årtionden sen. Istället har de förhalat det in i det sista fram till att kraftindustrin var tvungen att artigt men bestämt harkla sig och säga att det är dags att göra något nu annars släcker vi lamporna riket över.

I vanlig socialdemokratisk ordning så inför de även ett extra steg av byråkrati. Inte bara är KBS-3-metoden nu godkänd, den är obligatorisk. Man får inte använda någon annan metod för slutförvaring vilket utesluter många mycket billigare och troligtvis ännu mer störtidiotsäkra alternativ så som deponering under havsbottnen.

Så visst kan vi fira att slutförvaringsfrågan äntligen kan slutförvaras men vi ska inte glömma varför den varit aktuell i alla dessa årtionden och det har ingenting med vetenskap att göra.

Johan Simu