Det finns cirka 550 000 personer i Sverige som har vapenlicens. De använder sina vapen för att jaga och tävla. Det förekommer att personer i denna grupp dödar en annan människa med sitt vapen.
Men då talar vi de senaste åren om ett eller två fall per år. Ofta inga fall alls. Vi är nere under promillenivå.
Ser man istället till antalet lagliga vapen som finns i Sverige blir siffran ännu lägre. Det finns ungefär 1,7 miljoner vapen registrerade för jakt och omkring 160 000 för sportskytte.
Samtidigt används illegala vapen vid alla de skjutningar som sker var tredje dag i Sverige – och vid de mord som sker en gång i veckan.
Ändå betraktar polisen och politikerna det som ett problem att de som vill jaga och tävlingsskjuta äger vapen.
En person som ägnar sin tid åt att försöka värna skyttars rättigheter är Henrik Bergdahl. Han är från och med i dag Morgonpostens kolumnist när det gäller sportskytte och jakt.
Hur väcktes ditt intresse för jakt och skytte?
Det väcktes inte. Jag föddes in i det. Jag är ju född i Gällivare, släkten hade jaktmarker i Norrland, det finns en bild där jag står som fyraåring med en bössa i famnen.
Henrik började följa med föräldrar och släktingar ut på jakt tidigt, och fick uppsiktsjaga tillsammans med dem tills han var 18 år. Då tog han jägarexamen. Sitt första egna vapen fick han när han var 13 år.
Det var en Carl Gustaf 1900, som jag ärvde av min farfar. Jag använder det fortfarande när jag jagar älg.
Att jaga och hantera vapen är en naturlig del av livet för många som bor i Norrland, för Henriks del fortsatte det med självklarhet att vara det när familjen flyttade till Stockholm på 1990-talet. Men för någon som är intresserad jakt och sportskytte innebär det faktiskt ett problem att flytta söderöver. I stora delar av Sverige är sportskyttar en grupp som ständigt hamnar på undantag och trängs undan.
Titta på ett flygfoto över Stockholm från 1950-talet och jämför med ett som är taget i dag. Då fanns det skjutbanor i alla delar av staden. Det fanns en stor bana vi Kaknästornet till exempel. Och där SÄPO har sitt kontor i Solna låg det en skjutbana … och …
Henrik fortsätter en lång uppräkning av platser där det tidigare låg en skjutbana i Stockholmsområdet. Han talar om en inte alltför avlägsen tid då det var en självklarhet att ägna sig åt sportskytte på fritiden.
(Jag minns min egen uppväxt i Eskilstuna. Även om vi bodde i de centrala delarna av staden vaknade man på lördags- och söndagsmorgnarna till knallarna från de fyra skjutbanorna som låg i stadens utkanter. Det fanns flera skytteföreningar i staden och de flesta större industrier hade sina egna skytteklubbar som genomförde tävlingar och mästerskap.)
Jakt är fortfarande en folkrörelse, men en gång var också sportskytte det – och det är ett tillstånd som Henrik vill återskapa. Men det är svårt. Inte minst på grund av klagandet på ”oväsendet”.
För tio år sedan började de som flyttade till närheten av 300-meters skjutbanan i Sollentuna att bråka om ljudnivån. Banan hade legat där den låg i årtionden. Det gjordes mätningar som visade att trafikbullret från E4:an var betydligt högre än ljuden från skjutbanan. Men grannarna vann.
(Själv minns jag snarast knallarna från skjutbanan i min barndom som något trygghetsskapande. En ganska naturlig känsla, det är väl bra om man vet att portvakten, grannen och farsans arbetskamrater har vapen och kan hantera dem? Dessutom gav skjutbanorna möjligheten till att dryga ut veckopengen på helgerna. Man kunde göra sig några extra kronor genom att sitta bakom vallen och markera träffar i tavlorna. Minimal ansträngning. Möjligen skulle dagens socialarbetare ha problem med tanken på ett barn som sitter och läser medan kulorna visslar förbi några meter upp.)
Men det är inte bara ljudkänsliga grannar som gör att skyttar är en trängd grupp i dagens samhälle.
Den politiska inställningen har förändrats. Förr tyckte Socialdemokraterna och vänstern att det var bra med folkbeväpning. I dag är de mot att civila äger vapen.
Förr var de flesta politiker ense om att skjutskicklighet ökade landets värnkraft. Men sedan ändrades inställningen, förmågan att försvara sig sågs som onödig. Då monterade man ner totalförsvaret, värnplikten avskaffades. Efter det att muren föll 1989 började Moderaterna tala om att försvarsmakten var ett ”särintresse”.
Det märks att Henrik drömmer sig tillbaka till en tid då skytte var en verklig folkrörelse. Men samtidigt vill han modernisera sportskyttet.
Det finns ju konservativa krafter kvar i sportskyttevärlden. Där finns ett motstånd mot nya idéer. Jag minns hur det var i Upplands Väsby i början på 2000-talet. Jag försökte introducera skytte med halvautomatiska gevär och dynamiskt skytte. Men det gick trögt, så jag startade en egen förening, där medlemmarna ägnar sig åt alla skytteformer.
Var hämtade du dina nya idéer?
Jag såg på internet hur man gjorde i andra länder och blev inspirerad. Men att förändra saker inifrån är inte alltid lätt. Det är lätt att lunka på i intrampade spår. Jag ville bredda vyerna, och det blev enklast att ta egna initiativ och starta en förening.
Men är inte också det tungrott, att starta en egen förening?
Inte alls. Intresset är ju jättestort. Problemet är tillgången till skjutbanor, relationen till polismyndigheten, det här med vapenlicenser. Politikernas inställning.
Vare sig polis och politiker är förankrade i den svenska verkligheten. De har tagit över idéer från USA, de tror att Sverige har liknande problem och har en fobi för hel- och halvautomatiska vapen.
Men i Sverige har vi 750 000 innehavare av vapenlicenser, och de äger ungefär en miljon vapen. Det sker årligen i snitt två våldsbrott där lagliga vapen används av ägaren. Brottsstatistiken visar att civila vapenägare är laglydigare än poliser.
Jämför det jag säger med hur ofta illegala vapen används vid brott. Det sker ju dagligen.
Men polisen är inte intresserad av vad som fungerar. De är intresserade av yta, av att det ser bra ut. De vill samla pinnar, tror att de löser brott om de krånglar med tillstånd och vapenlicenser.
Du har haft rätt många duster med polisens tillståndsenheter?
Jo, men jag är envis och ger mig aldrig. Nästan aldrig i alla fall. Men tyvärr fungerar polisens krånglande och många ger upp. Polisen väljer ibland att avslå en ansökan på grunder som de vet är felaktiga. De vet att om man överklagar kan det gå ett år innan målet kommer upp i förvaltningsrätten. Alla orkar inte vänta.
Men hur gör de om de avslår på felaktiga grunder?
En gång avslog de en av mina ansökningar på grund av att jag själv skulle kunna bygga om vapnet det gällde till ett som avger automateld. Hur det skulle gå till att bygga om ett repetergevär på det sättet förstod jag inte riktigt. Jag frågade om de trodde jag tänkte konstruera en robotarm. Men vi hamnar i rätten och där visar polisen upp en bild på en automatkarbin och frågar rätten om de verkligen tycker att jag ska ha ett sådant vapen. Men jag vann. Domen kom redan dagen efter.
Men du menar att det är en medveten strategi att tvinga in vapenägare i utdragna processer?
Ja, först avslag av polisen, sedan måste man upp i förvaltningsrätten, förlorar man där måste man upp i kammarrätten. Där måste man bekosta advokater för att ha en chans och man måste betala själv. Finns inget rättskydd. Många ger upp. Det är det som är meningen. Förr tog det en vecka att få sin vapenlicens. Nu tar det i bästa fall 20 veckor. I bästa fall alltså. Många får den som sagt inte.
Henrik menar att vi här står inför myndighetsaktivism. Polisen följer inte lagen utan försöker istället få till vägledande domar som den kan hänvisa till vid nya avslag.
Här i Stockholm är dessutom de poliser som arbetar med vapenfrågor okunniga. Det är ett medvetet val. Du kan inte söka en tjänst där om du är jägare eller sportskytt. Då betraktas du som jävig. Det är ungefär som om du inte fick ha körkort om du jobbade på bilbesiktningen.
Vad kommer du att skriva om i dina kolumner?
Allt möjligt. Tjusningen med älg- och ripjakt. Hur viktiga vi jägare är för att upprätthålla balansen i naturen. Problemen med att hålla skogen levande, de motsatta intressen som finns där hos olika grupper. Och så ska jag förstås skriva mycket om myndigheternas förföljelse av skyttar; till exempel hur man ställer orimliga miljökrav på gamla, anrika skjutbanor som får lägga ner för att de inte klarar ombyggnadskostnaden. Det blir förstås en del historia, jag vill att läsarna ska förstå hur viktig skytterörelsen en gång var för Sveriges utveckling. Jag vill att den ska bli det igen.
Innan vi skiljs åt stannar han upp och säger:
Och så vill jag nog skriva något om hur bra skytte är för själen. Varför ägna sig åt meditation när man kan gå ner till skjutbanan och få samma djupa upplevelse och känsla av frid och harmoni.
Prenumerera för 99 kr/mån!