Det talas ibland om att ett bidragstak ska införas i Sverige – för att människor ska välja arbete istället för bidrag. Själv har jag aldrig fattat att det valet finns.

Varje gång det talas om sådant lyckas medierna uppbåda något i deras ögon särskilt ömmande fall som ska bevisa att bidragssystemen inte får – eller kan – förändras.

Men nu börjar det tydligen bli ont om vad som journalister anser vara användbara exempel – och då tar man till de oanvändbara.

TT skickade nyligen ut en artikel som handlade om ”Erik” och hans familj. Han har fru och fyra barn.

Erik är sjukskriven – som det verkar för evigt. Han förklarar det med att han ofta är för deprimerad för att kunna arbeta. Och har han haft ett arbete har depressionen gjort att han sovit så djupt att han inte hör väckarklockan, och därmed missar att gå till arbetet – och ja, ni förstår då varför Erik aldrig har haft en anställning som varat mer än ett år.

Skulle jag ställa någon diagnos på Erik vore det utmattningsdepression – han har nämligen satt fyra barn till världen, och sådant tar ju på krafterna för en del.

Eriks fru har förstås varit delaktig i barnalstrandet, och jag gissar att även hon drabbats av utmattningsdepression – eftersom inte heller hon arbetar.

Erik förklarar i intervjun att det är ett evigt sjå med barnen – två sägs ha olika former av autism, och ytterligare ett barn har anknytningsproblem (möjligen lite märkligt eftersom båda föräldrarna konstant verkar vara hemma).

I vilket fall är Erik mäkta upprörd över att bidragsnivåer kan komma att sänkas och bidragsformer kanske förändras.

Då klarar sig nämligen inte Erik och hans familj – som helt lever på bidrag.

När hyran och elen är betalda återstår i dag 21 200 kronor för familjen varje månad – och det är nätt och jämnt det går ihop, menar Erik.

Jag ska inte komma med snusförnuftigheter om det okloka i att sätta fyra barn till världen om man anser sig sakna förmåga att arbeta (och därmed försörja dem), eller påpeka att är man två vuxna hemmavarande i hushållet har man gott om tid att på ett förnuftigt sätt hantera inköp, laga mat, och om så är lappa och laga kläder, och vad som nu än kan behövas – men jag undviker det eftersom jag tror att Erik inte är riktigt förmögen att ta till sig ett sådant resonemang.

Brunnit i proppskåpet?

Alexandra Pascalidou har gått till storoffensiv i tidningar, teve och på sociala media nu i semestertider; antagligen för att försöka återerövra en mer synlig plats. Hon har kommit lite på undantag de senaste åren och aldrig riktigt lyckats återhämta sig från avslöjandena om plagiat.

Först i offensiven kom inslaget i Svt där Alexandra förklarade att hon under sin vistelse i Grekland tvingats fly från Aten till ön Patmos därför att:

– Då var det drygt 40 grader i Aten. Betongen brann, det var helt galet! Jag har bara sovit tre timmar i natt.

Låt oss inte diskutera huruvida betongen brinner när det är 40 grader varmt. Eller om den korta sömnen beror på att hon sägs ha träffat en ny kärlek. Låt oss istället prata om ifall 40 graders värme är exceptionellt i Aten.

10 juli 1977 var det 48 grader i Aten.

47,5 grader 26 juni 2007.

46,1 grader 25 juli 2007.

Man kan ju fråga sig vad Alexandra skulle sagt om hon rapporterat i Svt 1977?

”Parthenon smälter”?

Nu kan man givetvis diskutera hur mycket medeltemperaturen stigit de senaste årtiondena i Grekland. Men det är inte det Alexandra gör. Hon vill skapa hysteri och sensation.

Skulle hon vilja diskutera långsiktiga förändringar är det svårt. Sedan 1978 är det bara två mätstationer i landet som kontinuerligt kunna rapportera tillförlitliga mätserier.

Innan 1978 är underlaget ännu skakigare.

Ändå hävdes det att medeltemperaturen sett över året stigit 1,7 grader sedan 1978.

Sanningen är att det inte finns data om detta – till exempel för de senaste 100 åren. Det finns enskilda högsta- och lägstatemperaturer noterade på olika håll i landet, det finns mätserier – men som sagt inte några kontinuerliga, och därmed tillförlitliga så att man kan resonera kring klimatförändringar i Grekland. Jag lyssnar gärna på vetenskapen, men om vetenskapen inte har några data att utgå ifrån, vad gör man då?

Efter sin insats som meteorolog och klimatforskare kände sig Alexandra också tvungen att förklara varför det brinner i Grekland.

Det gör hon i en tweet som är lite kryptisk.

”Bakom alla bränder döljer sig en en mänsklig hand. En manlig hand.”

Hon känner sig senare i tråden vara tvungen att förklara vad hon menar.

”Du missförstår min tweet. Jag älskar män. Och jag njuter av livet och är lyckligare än på länge. Detta handlar om att många bränder är anlagda och där gärningsmännen gripits i Grekland är de just män.”

Alexandra kör alltså med två förklaringsmodeller.

Ibland är det klimatförändringarnas fel att skogar brinner i Grekland.

Ibland är det manliga pyromaners fel.

Ibland är Alexandra miljöaktivist.

Ibland är Alexandra feminist.

När det gäller att det skulle röra sig om mordbränder i många fall hävdar också grekiska myndigheter att så är fallet. Efter de stora skogsbränder som förhärjade Grekland 2007 häktades 61 personer som misstänkta för att ha anlagt bränder. Man bör dock notera att det fanns en del kvinnor bland de som senare befanns vara skyldiga.

Givetvis kan man diskutera om det som sker i Grekland beror på klimatet, eller på pyromaner – eller på att man i landet helt enkelt inte hanterar naturen på ett sådant sätt att skogsbränder kan minimeras, och att också på att släckningsarbetet är oorganiserat.

Men Alexandra är inte intresserad av rationella diskussioner som gör att man kan förhindra och begränsa katastrofer.

Hon är intresserad av att måla upp katastrofer, spela på känslor.

Vems huvudstad?

Andra som inte är intresserade av rationella diskussioner är skribenterna på Aftonbladets ledarsida. I dagarna fick Jonna Sima till en intervju med Alexandra där hon fick förklara för oss vad som kännetecknar Rinkeby_

– Det här är Sveriges arbetares huvudstad. Så här ser svensk arbetarklass ut.

I Rinkeby är arbetslösheten 25,2 procent.

Genomsnittet i hela Sverige är sju procent.

Det råder brist på arbetskraft i mängder av branscher i Sverige. Den som inte har jobb måste slita hårt för att undvika att få en anställning.

Och det är kanske det slitet som Alexandra ser som ett arbete – och i så fall har hon rätt; Rinkeby är Sveriges arbetare huvudstad. Där sliter man om så behövs i treskift för att inte ta ett jobb.

Ett livsfarligt jobb?

Det dör cirka 4000 personer årligen genom drunkningsolyckor.

Få toppar nyheterna i västvärlden.

Men när Tafari Campbell – som var Barack Obamas personliga kock – drunknar under en tur med sin paddelbräda kör till och med BBC, CNN och Washington Post det som en toppnyhet.

Det märkliga i sammanhanget är att även den person som var kökschef under Bill Clintons tid i Vita huset dog genom drunkning. Det var Walter Scheib, som gav sig ut på en vandring i New Mexiko 2015, försvann och återfanns åtta dagar senare drunknad i en liten damm i botten på en ravin.

Campbell arbetade i Vita husets kök under Obamas tid som president, och när Obama lämnade sin post tog han Campbell med sig, och denne blev familjens personliga köksmästare.

Jag är osäker på om det visar att Campbell var en framstående kock – Obama hade en märklig syn på mat. Han gillade fransk senap till sin hamburgare, och den ”chili” som är hans favorit är gjord på kalkon, ett gammalt familjerecept brukar han hävda.

Under sin tid i Vita huset gjorde Obamas PR-stab allt för att skapa bilden av en familj med sunda kostvanor.

Det påstods att mycket av grönsakerna kom från en köksträdgård som Michelle Obama anlagt vid Vita Huset. Men den anlades av Rene Verdon som var kökschef under John F Kennedy. När Lyndon B Johnson blev president sade Verdon ganska snabbt upp sig – den utlösande faktorn var att LBJ vill att Verdon skulle tillaga en puré på kikärtor, alltså hummus.

Fast egentligen var det inte heller Verdon som anlade den där köksträdgården, utan den första skapades av Eleanor Roosevelt.

Men det visar hur kort medias minne är – eller att de inte bryr sig. Ingen verkar ha ställt frågan till Barack och Obama: ”Men hörni, odlat grönsaker har man ju gjort i kring Vita huset sedan 1945”.

Det är det där lilla småljugandet även om struntsaker som är lite märkligt – och som kännetecknade Obamas tid i Vita huset.

I intervjuer i amerikanska tidningar om sin kostvanor och sin livstil framställer sig alltid Obama som sundheten själv. Fyra ägg till frukost, lite nötter under dagen, magert kött och grönsaker på kvällen.

Men den som läser reportagen från Obamas turnéer under kampanjerna för att bli president möter en Obama som inleder dagen inte med fyra ägg utan med fyra donuts, och det skulle vara rejält med glasyr på dem – och han krävde också alltid att det skulle vara rikligt med strössel på dem. Rosa strössel – det var viktigt. Pizza fungerade ständigt som bränsle under resten av dagen, och det skulle vara tunnbottnad pizza, så den kunde vikas och tryckas in snabbt i munnen. Inget krångel med kniv och gaffel.

Jag kan kanske tycka att det är lite märkligt att Campbell inte gjort några större avtryck som kock. Hans mesta uppmärksammade insats verkar ha varit att han hjälpe Obama att brygga öl – och de gånger Obamas uttalat sig om honom var det genom att säga att han ”var som en medlem i familjen”, och ”bra på att skapa gemenskap”.

Mer av en trivselfaktor alltså.

Orsakerna och omständigheterna till själva drunkningsolyckan är fortfarande oklara. Kvällen då Campbell gav sig ut på sin paddelbräda i den lilla viken utanför familjen Obamas sommarhus i Marthas Vineyard låg vattnet stilla. Ett vittne har berättat att Campbell verkade ha förlorat balansen, ramlat i vattnet och sedan kämpat för att hålla sig ovanför vattnet men inte lyckats. Kroppen återfanns på 2,5 meters djup, och Campbell verkar inte ha varit förankrad vid sin bräda.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!