Sällan har en film som producerats av ett mycket litet bolag fått en så stor uppmärksamhet, och drabbats av så många fördömanden. Det vänligaste motståndarna sagt är – med ett litet nedlåtande tonfall – “… kristen actionfilm”, det vanligaste är att stämpla den som ett verk av sinnessvaga konspirationsteoretiker.
Filmen Sound of Freedom kostade i sammanhanget blygsamma 165 miljoner kronor att producera. Den släpptes på USA:s nationaldag 4 juli och har hittills spelat in 965 miljoner kronor, och krigar i toppen på intäktslistan med filmer som Indiana Jones 5 och den senaste Mission Impossible-rullen.
Inte illa av en lågbugetfilm. Mission: Impossible : Dead reckoning kostade tre miljarder att producera.
Filmen var klar och 20th Century Fox förband sig i ett avtal att ansvara för distributionen. Men efter att Walt Disney köpt upp 20th Century Fox beslutade de nya ägarna att ställa in distributionen. Angel Studios som producerat filmen köpte då tillbaka rättigheterna och crowdfundade distributionen med hjälp av 7000 bidragsgivare – de fick in 50 miljoner kronor på två veckor.
Sound of Freedom utgår från historien om den verkliga personen Tim Ballard, en före detta amerikansk agent i Homeland Security som grundade en ideell organisation för att bekämpa människohandel. Han lämnade Homeland Security berörd och skakad av den brutala verklighet han mött när hans vägar korsats med offer för sexhandel med barn.
Den som uppskattar actionfilmer lär inte bli missnöjd, och Jim Caviezel i rollen som Jim Ballard har just den där seniga, stenhårda och omutligt tysta framtoningen en actionhjälte ska ha. Ungefär som Dirty Harry gett sig ut på korståg mot trafficking.
Filmen tar oss med på en resa runt om i världen, men fokuserar på Colombia, där Tim och hans grupp infiltrerar olika nätverk av människohandel för att rädda flickor och pojkar från att säljas till rika pedofiler.
Man kunde vänta sig att filmkritikerna borde uppskatta en action-film där hjälten ger sig i kast med ett verkligt – och stort – problem istället för att bekämpa märkliga superskurkar som vill ha världsherravälde.
Men kritikerna har varit märkliga njugga i sin bedömning, för att inte säga öppet aggressiva.
Värst är nog Guardian som går till ett förvirrat angrepp och anklagar filmen för att propagera för konspirationsteorier och för att försöka sprida QAnons budskap.
Hur påstås detta spridande då gå till?
Jo, genom att:
”Traffickingen i filmen uppvisar inget annat motiv än att levererera vad förmögna sexnidingar vill ha, och undviker att nämna allt prat om organhandel, eller skördande av det dyrbara adrenokromet genom satanistiska ritualer”.
Adrenokrom är ett biologiskt pigment som uppstår vid oxidering av adrenalin, och som enligt anhängare av QAnon-rörelsen utvinns ur barnoffer – och förövarna är rika personer, typ de som ingick i kretsen kring Jeffrey Epstein. Adrenokrom påstås göra att den som intar ämnet blir friskare, starkare och lever längre.
Guardian-kritikerns resonemang är märkligt – och fascinerande.
Och avslöjande.
Det räcker med en enkel, rak, actionfilm om kampen mot trafficking för att skribenten ska börja prata om att det rör sig om QAnon-propaganda. Och beviset för det är att det inte förekommer QAnon-propaganda i filmen, och det beror på att QAnon-anhängar är förslagna, förklarar kritikern i Guardian:
”The first rule of QAnon: you don’t talk about QAnon where the normals can hear you.”
Det här innebär att man aldrig kan diskutera faran av pedofila sammanslutningar utan att anklagas för att vara konspirationsteoretiker.
Nämner man QAnon-idéer blir man förstås stämplad sm konspirationsteoretiker, och nämner man dem inte blir man också stämplad som konspirationsteoretiker.
Följden blir att pedofilers makt blir omöjlig att diskutera. Möjligen är det avsikten.
I svenska tidningar har TT:s beskrivning av filmen fått genomslag. Där citerar man en artikel i amerikanska magasinet Forbes som driver linjen att Sound of Freedom är QAnon-propaganda eftersom både Ballard och Caveziel i intervjuer i olika sammanhang talat om mäktiga pedofilgäng där politiker, Hollywood-profiler och finansmän ingår.
Hittills har inga andra artiklar om filmen kunnat upptäckas i svenska tidningar än sådana som utgår från TT:s text, som alltså bygger på Forbes text, som är entydigt negativ – och kopplar filmen till konspirationsteorier.
Frågan kan förstås ställas varför man inte utgår från det amerikanska branschmagasinet Varietys bedömning, som ser till filmen som den är och konstaterar att det rör sig om en:
”… fängslande film som på ett autentiskt sätt belyser ett av vår tids med fruktansvärda kriminella fenomen”.
Men i allmänhet är etablerade media alltså kritiska, som kritikern i Guardian, som också som ett bevis för filmskaparnas bakslughet anför att Bill och Hillary Clinton inte nämns i filmen (de brukar spela en framträdande roll i QAnon-teorier) – på så sätt fortsätter blockerandet av diskussionen om vad till exempel Bill Clinton gjorde på alla sina flygturer till Jeffrey Epsteins pedofil-ö i Västindien. Nämner du Bill Clintons namn i samband med pedofili är du konspirationsteoretiker – pratar du om mäktiga pedofilringar men inte nämner Clintons namn, då är du som sagt också en konspirationsteoretiker, men en bakslug sådan.
Den ende i kretsen kring Jeffrey Epstein som på något sätt drabbats är prins Andrew, och han har väl mest fått lida av Charles III:s onåd, inte av fängelse.
Övriga personer på Epsteins gästlista har kvar makt och positioner.
Bill Clinton behandlas fortfarande som en äldre och vis statsman, Hillary som en potentiell minister i nästa Biden-regering (om det blir en sådan).
Och på tal om en ny presidentperiod för Biden.
Nyligen avslöjade Wall Street Journal att en av grundarna av Linkedin, tech-miljardären Reid Hoffman, hörde till besökarna på Epsteins ö.
Dagen efter skänker Hoffman tio miljoner kronor till Bidens återvalskampanj.
Förstås bara ett sammanträffande.
Och samtidigt kom den senaste i raden av stämningar mot en bank för att den underlättat Epsteins sexhandel där unga flickor utnyttjats av mäktiga män; amerikanska Jungfruöarna stämmer JP Morgan för att bolaget under 15 år sett mellan fingrarna med vad Epstein höll på med och genom finansiella transaktioner underlättade hans sexhandel och övergrepp.
Problemet med Sound of Freedom är inte att den framför konspirationsteorier, problemet är istället kanske att den inte nämner namn.
Men det verkar inte behövas i dagens medieklimat för att försök görs att kortsluta debatten.
En del saker får inte diskuteras.
Prenumerera för 99 kr/mån!