Trots att tekniken hämtats från Skottland är det bara japansk whisky som smakar som japansk whisky. I år är det 100 år sedan Yamazaki-destilleriet utanför Kyoto satte fart på den första pannan, och grundaren av Yamazaki-ägaren Suntory, Shinjiro Torii, ville redan från början göra whisky som passar den japanska publiken.
Ändå importerar många destillerier i Japan skotska ingredienser, så slutprodukten i ett glas nära dig lutar mer åt en traditionell dram än något från staterna. Istället handlar det mer om nyanser än en konsekvent linje, vilket uppskattas av allt fler, också utomlands. Det gäller även Yamazaki, särskilt de tidigare destilleringarna som kan vara riktigt, riktigt dyra, och är svåra att få tag på.
En butelj med destilleriets 55-åriga whisky såldes på en Sotheby’s-auktion i New York förra året för sex miljoner kronor. Det är ändå långt från rekordet på åtta miljoner kronor på en auktion i Hongkong 2020. Även mer överkomliga buteljeringar kan lätt dra iväg med sexsiffriga priser, till exempel en 25-årig single malt som kan bli din för drygt 160 000 kronor.
Men det har inte alltid varit guld och gröna skogar när det gäller den japanska marknaden; den inhemska konsumtionen nådde en topp 1983. ”Försäljningen minskade varje år”, säger Nobuyuki Akiyama, marknadschef för ägaren Suntorys whiskydivision, till AFP. ”Det påverkade oss kraftigt.”
Vändningen kom först i början av 2000-talet, när Nikkas Yoichi 10 och Yamazaki 12 fick prestigefyllda internationella branschpriser. Och 2003 spelade Suntorys Hibiki 17 en huvudroll i succéfilmen ”Lost in Translation”, med Bill Murray som beskriver det han dricker som: ”För en avkopplande stund, gör det till en Suntory-stund.” Den inhemska försäljningen återhämtade sig också just när den internationella efterfrågan ökade, delvis tack vare barernas återupplivande av highballs, en blandning av whisky och alkoholfri mixer, ofta en kolsyrad dryck.
Destilleriet välkomnar dussintals besökare från Japan och andra länder varje dag, men de som hoppas kunna fylla på med äldre utgåvor får istället välja nyare buteljeringar. Peter Kaleta, en barägare i Polen, var besviken över att han inte kunde köpa en av sina favoriter. Det är ett ”måste” för whiskybarer, sa han till AFP, och beskriver bristen på flerårig whisky som deprimerande.
Junpei Kusunoki, som driver Tokyo Whisky Library, en bar i det chica distriktet Omotesando, är medveten om det knappa utbudet. ”Whiskyboomen är tillbaka. Det finns en kvot för Omotesando-området, så det är ett krig mot konkurrenterna. Vi gör allt vi kan för att få tag på eftertraktade flaskor.”
Suntory avslöjar inte produktionsvolymen, men säger att den har ökat dramatiskt under de senaste 20 åren. Tidigare i år tillkännagav koncernen att de pumpar in nästan 700 miljoner kronor i sina Yamazaki- och Hakushu-destillerier, men efterfrågan överstiger fortfarande kapaciteten. ”Vi får så många förfrågningar om vår whisky från kunder runt om i världen, och vi gör så gott vi kan”, säger verksamhetschefen Takahisa Fujii.
Kvalitet kostar tid, och destillerierna måste planera produktionen decennier i förväg. ”Vi har Hibiki 30, till exempel, där vi måste tänka på hur många flaskor vi ska göra 30 år in i framtiden”, avslutar Akiyama, och tillägger att det är omöjligt att förutse marknaden så långt i förväg.
Om du har vägarna förbi Ginza, Tokyos främsta shoppingdistrikt, så kan du säkert fylla på barskåpet med den mer blygsamma Yamazaki 18, för i runda slängar 8 000 kronor. En privatimport via Europa går lös på nästan 15 000 kronor. Frakt tillkommer. Just den finns också att få rakt över en bardisk i Stockholm, till det facila priset på 250 kronor. Per centiliter. En sexa Nikka Pure Malt 25 blir din för 3 900 kronor. Drick med andakt.
Prenumerera för 99 kr/mån!