Ibland när jag behöver förflytta mig bort från samtidens dimma av babbel och hysteri går jag till Marabouparken i Sundbyberg. Där, i vad som inte bara antagligen är Sveriges – utan också en av Europas – vackraste parker, är det lättare att tänka klart.

Men nu finns det förslag på att Marabouparken ska byta namn.

Varför?

Det är inte en följd av klara, logiska tankar utan en följd av just det där hysteriska babblet.

Förslaget kommer från Johan Storåkers (L), som vill att kommunen ska markera sitt stöd för Ukraina i det pågående kriget. Och eftersom Marabou numera ägs av ett företag som har produktion i Ryssland så ska inte längre Marabouparken få heta just Marabouparken.

Personligen tror jag att Storåkers förslag mest utgår från att han och andra liberaler egentligen avskyr Marabouparken i sig, och att de gör det av samma orsaker som jag ser den som en plats där man kan hämta styrka och vederkvickelse.

Parken började byggas i direkt anslutning Maraboufabrikens anläggningar under 1930-talet. Direktören Henning Throne-Holst ville se en park där chokladfabrikens arbetare och tjänstemän kunde vila sig, samla kraft och inspireras. Vackra promenadvägar mellan välskötta gräsmattor, träd och buskar. Givetvis en bassäng. Pelare, portaler och stenlagda terasser. Vi förflyttas tillbaka till en trädgård från romartiden. Throne-Hols kunde uppenbarligen sin Cato den äldre.

I Marabouparken finns – precis som i en forntida romersk aristokrats trädgård – statyer och konstverk som ska påminna betraktaren om den styrka och skönhet människan är förmögen till som individ. Om viljan finns. Statyerna började resas redan när parken anlades och har med tiden växt i antal.

Här finns bland annat Nils Möllerbergs Boxaren, Bror Hjorts Margit, Ivar Johnsons Kvinna vid havet samt hans verk Kungen rider Eriksgatan, här finns Vigelands och  Knöppels djurstatyer (vem blir inte lite lycklig av att betrakta Vigelands lekande björnar?).

Bland statyerna finns också verk som ger styrka för den som ska bearbeta sorg och saknad.

Marabouparken skapades av en kapitalist och företagsledare som månade om alla sina anställda, som ville göra dem till starka och kultiverade individer, förena dem med arvet från antiken.

Jo, jag vet att det är svårt att föreställa sig sådana företagsledare om man ser sig om i dagens Sverige. I bästa – eller värsta fall kanske man ska säga – erbjuds istället för en romersk park kuddrum och fruktkorgar.

Men den där andra sortens företagsledare fanns en gång i tiden.

Just därför ska vi bevara namnet Marabouparken. Det minner oss om den där andra tiden, om ett annat Sverige, och ett annat kulturarv.

Att liberalen Storåkers vill klippa det bandet beror paradoxalt nog på att han inte ser det bandet. Visst, han ser träden, dammen, portalerna, pelarna, statyerna. Men han förstår dem inte.

Jag är rätt säker på att han när han betraktar parken tänker: varför finns det inte en hoppborg?. Och skulle man inte kunna ha några tombolastånd därborta (fast Marabouchoklad får förstås inte finnas bland de möjliga vinsterna), och skulle man inte kunna hyra små golfbilar så man slipper gå runt i parken?

Parken ritades av Sven Hermelin

Throne-Holst och Sven Hermelin förenades av sin vilja att med  med naturens, arkitekturens och konstens hjälp bekämpa alla de negativa följderna av urbanisering och industrialisering.

Vid sin sida hade Hermelin den begåvade landskapsarkitekten Inger Wedborn, vars förmåga under årtionden skapade många vackra platser runt om i Sverige.

Under en period på 1930-talet arbetade Wedborn som landskapsarkitekt i Tyskland. Hennes uppdrag var att se till forma naturen kring det gigantiska projektet Reichsautobahn på ett sådant sätt att motorvägarna smälte in i en naturskön omgivning.

Låt oss hoppas att Johan Storåkers inte får reda på detta. Tänk själv vad liberalerna skulle kunna göra av att en av de två arkitekter som skapade Marabouparken var verksam i Tyskland på 1930-talet.

Antagligen skulle liberalerna kräva att Marabouparken stängdes.

Boris Benulic