11 juni dog Unabombaren Theodore Kaczynski på ett fängelsesjukhus. 13 juni dog författaren Cormac McCarthy. Deras livsbanor kan verka vitt skilda, och man kan tro att de rörde sig åt helt olika håll – men de löpte i samma spår. Ett spår som går vid sidan av alla oss andra, ett spår där tågen sällan gick, det var långt mellan avgångarna – och när de två nu gått bort kanske linjen aldrig mer kommer att trafikeras.

När Cormac McCartys roman Vägen blev en stor framgång (även som film) berodde det på att läsare och kritiker såg verket som en gestaltning av Greta Thunbergs katastrofprofetior. Berättelsen om en man och hans son som rör sig genom ett landskap utan nåd från vare sig natur eller människor antogs handla om Amerika efter katastrofen. Typ, så går det om vi inte alla börjar följa Kyoto-protokollet.

Men McCarthys berättelser handlade ju alltid om människor som rör sig i en värld där ingen nåd gives, men där fanns alltid en envis vilja hos kritikerna att behandla McCarthy som om hans budskap var ett annat.

Cormac McCarthy blev 89 år

I Blodets Meridian ställer oss McCarthy inför USA:s verkliga skapelseberättelse, ett land som föds genom död, våld, och övergrepp – ett land som uppstår genom att ingen förskoning visas, ingen försoning är möjlig. I romanen möter vi ett gäng som anförda av en muskulös albino vid namn Holden får i uppdrag att skydda den mexikanska civilbefolkningen från indianer. Det gör de genom att döda indianerna, men också allt annat som kommer i deras väg, fredliga indianer, mexikaner (som de skulle beskydda), djur.

Många läste romanen som en symbolisk skildring av USA:s förhållande till världen, det var väl lättare än att utgå från att McCarty egentligen inte ville ge en bild av USA, han gav oss sin bild av människans förhållande till världen – vi är dess förgörare, vi lägger allt öde.

Andra försökte läsa Blodets Meridian som en kritik av olika filosofiska och religiösa uppfattningar. Var den ett angrepp på nihilism? Gnosticism? Manikeism? Kristendomen?

Även det var lättare att utgå från än McCarthys verkliga hållning. Han vände sig mot alla försök att försöka förstå världen, att filosofera över dess mening, att beräkna den, skapa matematiska formler, att formulera naturlagar i syfte att kontrollera allt som omgav människan.

För McCarthy var naturen något som bara fanns där, något som skulle accepteras i all sin skönhet och vildhet. Något att försöka leva i, inte att försöka kuva och behärska. Den som försöker det kommer att bli tvungen att också kuva, och behärska människor, och om så behövs, döda dem. Människor är lika nyckfulla och oberäkneliga som väder, djur och natur. Det är därför Judge Holden som anför mördarbandet i Blodets Meridian avlivar allt i sin väg. Det som finns utanför honom måste kontrolleras, och rör det på sig av egen fri vilja eller av en för Holden okänd orsak måste det förintas, förstöras, förgöras.

Försöken att kontrollera naturen kommer alltid att skapa system och teknologier som förhärjar allt – det är McCarthys budskap.

Alla kritiker och läsare som fördjupat sig i Blodets Meridian och andra verk av McCarthy har använt dem som engångspunkt för att diskutera vad som är den riktiga, eller den för människor bästa filosofin, ideologin eller politiken.

De är så förstörda att de inte förstår det McCarty säger, och det är: tänk inte så förbannat mycket. Försök inte förstå naturen och andra människor.

Det är som det är.

Därför är McCarthy också en djupt amoralisk författare i den meningen att han avvisar moraliska system och etiska regelverk. Att sådana upprättas är ett tecken på att människan redan anträtt vandringen på en felaktig väg, och nu försöker upprätta regler för att inte trampa ner i diket – och inte har insikten om att i slutet av vägen väntar ett enda stort dike. Ett dike utan botten.

När kritiker och läsare fördjupar sig i debatter om hur den onda sidan hos människan ska kontrolleras undviker de det uppenbara i McCarthys texter. För honom är själva försöket att förstå det som leder till ondska.

Egentligen är vi därmed tillbaka tillbaka till Bibelns berättelse om Edens lustgård, kunskapens träd och det där förbannade äpplet som Adam och Eva stoppar i sig.

Och det är där vi också hamnar om vi läser Theodore Kaczynskis texter, manifest och verk – han inte bara fördömer den teknik och teknologi som utmärker det moderna samhället – han fördömer all den tankemöda och de teknologier som fört oss fram till det moderna samhället.

Att unika tänkare som Theodore Kaczynski och Cormac McCarthy dör inom loppet av 48 timmar förebådar säkert något.

Vad?

Båtar kanske föga att människor tänker på det eftersom de ändå inte verkar förmå förstå alla andra tecken.

Boris Benulic