Ett inslag I Sveriges långvariga befrielsekamp var kampen mot tyska fogdar och legoknektar.

Nu hämnas tyskarna efter några sekler med att låta sitt trosskompani Lidl kampanja för att 6:e juni i Sverige ska bli Nacho-naldagen, och de erbjuder extrapriser på texmex-mat som är svenskars favoritmat enligt Lidl. Och visst har tacos blivit obehagligt vanlig mat i de svenska hushållen.

Men på sätt och vis har Lidl rätt när de påpekar att Sverige inte har någon speciell och officiell maträtt som är kopplad till firandet av nationaldagen.

Obegripligt nog finns det säkert några miljoner invånare i landet som faktiskt stoppade i sig tacos på nationaldagen, eller en pizza eller kebab eller sushi.

Men finns det då någon maträtt som skulle kunna sägas symbolisera Sverige, svensk kultur och den svenska folksjälen?

Självklart finns det en sådan.

Blodpudding.

Nu rynkar du möjligen på näsan. Är blodpudding verkligen fint nog som nationalrätt? Ska det inte vara en dyr köttbit eller en fisk som gös? Eller åtminstone köttbullar, eller sill?

Visst skulle man kunna tänka sig smörgåsbordet som en svensk nationaldagsrätt, men blodpuddingen speglar och symboliserar bättre de bästa dragen i den svenska folksjälen.

Fordomdags ansågs att ätande av blod gav livskraft – blodets magiska förmåga fick inte brytas, och när man slaktade grisen fick ordet blod inte uttalas – man sade istället svetten eller röen.

När man samlade upp blodet skulle det vispas för att inte koagulera – men vispandet måste utföras av kvinnor som inte var gravida eftersom hanteringen ansågs kunna skada fostret.

I skapandet och ätandet av blodpudding ser vi spåren av en uråldrig sparsamhet. Allt ska tas till vara – och den inställningen bidrar till den där envisa folkliga uthålligheten. Man drar sig fram. Uthärdar. Även i moderna tider när det är en bit kvar till löning. Då går man ner till närköpet och köper blodpudding.

Samtidigt finns blodpuddingen i många lokala variationer över hela landet, vilket speglar mångfalden i den svenska kulturen, och kynnet hos dem som bor i de olika landskapen.

Alltså en utmärkt nationaldagsrätt. Den äts över hela landet, men på olika sätt beroende på vad traditionen bjuder där man bor när det gäller tillredning och tillbehör.

Grunderna i recepten är desamma över hela landet; blod och rågmjöl. Kryddorna kan variera: nejlika, ingefära, mejram, ju mer söderöver man befinner sig desto vanligare blir det med sötma i recepten vilket ordnas med socker eller sirap. Fettet som användes kunde vara njurtalg, ister eller det flott som nu fanns att tillgå. Över hela landet verkar det vara vanligt att man på sina håll också blandade svagdricka i smeten. Ibland verkar lite rivna äpplen också ha slunkit ner i smeten.

Blodpuddingen åts varm efter att den tillagats i vattenbad. Dagarna efter kunde skivor av den ätas efter att ha stekts i smör. I burgnare hem i Småland stekte man i ankfett och serverade blodpuddingen som tillbehör till korvkaka.

I vissa delar av landet stekte man inte den gamla blodpuddingen utan klickade smör i mjölk, kokade upp och sedan i med skivor av blodpudding som fick sjuda en stund.

Vanligast var att man använde svinblod vid tillagningen av puddingen, men även blod från kalv, ko och ren förekommer – som vanligt beror det på var i landet man befinner sig.

Under nationaldagen bör alltså blodpuddingen inta hedersplatsen på middagsbordet, och där ska också finnas stekt fläsk, lingon, äpplen, rödlök, rivna morötter – och vad nu än den lokala traditionen erbjuder.

I Skåne kan blodpuddingen få ersättas av blodkorv, och de med samiska rötter kan få avnjuta renblodspannkaka.

Blodmaten kan också ses som ett integrationstest, kommer man från en kultur som insett blodpuddingen, blodkorvens och blodpannkakans fördelar och att det är en delikatess kommer man att känna sig som hemma när man bänkar sig vid middagsbordet på nationaldagen.

Andra kan få problem. Koranen förbjuder uttryckligen intagande av föda gjord av blod.

PS. Givetvis bör du tillaga din egen blodpudding, och inte nöja dig med köpt sådan. I helgen berättar jag hur du ska bära dig åt.

Boris Benulic