Flaggviftandet på skolavslutningar blir allt brokigare. Man kan ibland tro att det är FN:s generalförsamling som samlats, om det inte vore så att många av dem som viftar med flaggor sprutar vatten, champagne och öl på varandra. Generalförsamlingens ledamöter brukar ju nöja sig med att låta saliven stänka över församlingen när de blir riktigt ilskna.
En del som betraktar scenerna vid studentfirandet blir upprörda över att de som tagit sig igenom några år i gymnasiet inte låter den svenska flaggan vaja över sitt firande. Svt i Uppsala har intervjuat Liya, Saron och Isabel, tre flickor som draperat sig i Eritreas flagga, för att uttrycka sin glädje över att de nu får lämna Jensens gymnasium.
En av dem som lyfter fram inslaget är Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som i en tweet länkar till det och kommenterar: ”Idé: låt folk vifta med vilka länders flaggor de vill på studenten.”
Intressant, om man lyssnar på vad de tre säger.
Saron förklarar för oss:
Man vill hylla sina föräldrar.
Lya fyller på med:
Det handlar inte om att trycka ner Sverige utan snarare att lyfta upp våra föräldrar.
Om flickorna i första hand vill uttrycka sin tacksamhet till sina föräldrar vore väl det rimliga att de bar inramade familjeporträtt föreställande mamma, pappa, farmor, morfar – eller vem de nu vill. Önskar flickorna göra det extra högtidligt kan de väl köra med en guldram på porträttet, eller tillverka en ram av trä från akaciaträdet Faidherbia albida. Det är ett viktigt träd i Eritreas karga och torra landskap, överlever under förhållanden som annan växtlighet sällan klarar. Trädet ger viktig skugga, förbättrar jordkvalitet, fröna är ätbara (men måste först genomgå en rätt komplicerad avgiftningsprocedur), barken anses dessutom lindra eländet för den som drabbats av malaria.
Men jag tvivlar på att Liya, Saron och Isabel har den minsta aning om vad det där akaciaträdet betyder i eritreansk kultur – hur mycket de än talar om rötter är de inte medvetna om sitt eget lands historia och kultur. Däremot är de mycket medvetna om att de inte vill vara en del av svensk kultur, och att de anser den egna kulturen överlägsen och viktigare än den svenska.
Isabel säger:
Man vill ha den flaggan där ens rötter är ifrån. Det är där hela min familj och släkt kommer ifrån. Det är en trygghet och närhet att bära på just den flaggan. Och jag uppskattar allt Sverige gjort för mig men det räcker inte för att ta med mig flaggan.
Det här är ett uttalande som hur man än vänder och vrider på det är totalt obegripligt.
Hennes familj har kommit till Sverige som flyktingar, fått en fristad, barnen har fått gå i skolan – men det räcker inte, det är flaggan från det land föräldrarna säger sig ha flytt ifrån som ger Isabel ”trygghet och närhet”. Jag har ingen aning om vilken utbildning flickorna lyckats ta sig igenom, men den kan inte ställt större krav på förmåga till logiskt tänkande, eller tänkande överhuvudtaget.
Men vad vet väl jag, flaggan är kanske tillverkad av ett tyg som har magiska egenskaper, och ger därmed trygghet och närhet. Det är kanske en textil som kan skydda mot både köld och hetta, och som dessutom är ätbar. Men så är väl knappast fallet.
Det är dessutom lite märkligt att Eritreas flagga kan skapa en känsla av ”trygghet och närhet” i Sverige – när den inte ens gör det för de flesta som lever i Eritrea.
Ett av världens värsta länder
Under de 30 år som gått sedan självständigheten har Eritrea utvecklats till en av världens hårdaste diktaturer, där vem som helst kan förpassas – utan rättegång – till något av arbetslägren som utgör landets gulagsystem, och värnplikten är inte begränsad i tid. Diktatorn Isaias Afwerki har skapat ett land som ligger näst sist på alla index över rättssäkerhet och frihet bland världens länder. Bara Nordkorea bedöms vara värre.
Den eritreanska regimen är också känd för att utkräva en skatt av alla eritreaner i exil. Den som inte betalar kan vara säker på att släkten hemma i Eritrea drabbas av problem.
Afwerki förbjöd för några år sedan all fri press i landet, och under inbördeskriget i grannlandet Etiopien mellan regeringen och rebeller i provinsen Tigray sände Afwerki in trupper på den etiopiska regeringens sida – där de utmärkte sig sig genom att våldta, mörda civila, tortera fångar, plundra och bränna.
Jag gissar att invånarna i provinsen Tigray inte tjoade av glädje när de såg militärkolonner med den eritreanska flaggan i spetsen närma sig, ingen känsla av trygghet och närhet infann sig.
Men här i Sverige ger den ”trygghet och närhet” till tre eritreanska flickor som är klara med gymnasiet.
Man kan tycka att reportern kanske skulle ställt någon fråga på det temat, och om det är för svårt kunde hon kanske frågat vad de tycker om Dawit Isaak, som är svensk medborgare och som suttit 20 år i eritreanskt fängelse. Svenska journalistförbundet har hans öde som ett stående inslag på sin hemsida, men när en svensk journalist ställs inför tre eritreanska ungdomar får de fritt brodera om den eritreanska flaggans positiva inverkan på den egna personen och själen.
Reporterns flathet inför de tre flickornas Eritrea-hyllning är intressant – annars får man i obegripligt många Svt-inslag höra talas om hur viktigt det är med värdegrunden. Här ställs reportern inför tre flickor som hyllar vad som är en värdeavgrund, och de får prata på som om de viftade med en oskyldig hembygdsförenings vimpel.
Ett genomgående budskap i svenska medier är att vuxna ska lyssna på barn och ungdomar, de anses ju vara gediget värdegrundsskolande.
Men vad det här inslaget visar är att värdegrunden inte gäller om man är från tredje världen, då trumfas värdegrunden av om barnen har band till regimer som styr över länder där likhögarna travas upp.
Värdeavgrunden är bättre än den svenska värdegrunden om du är från tredje världen.
När Joakim Lamotte skildrar det här fenomenet i ett reportage från Göteborg framstår dock de eritreanska flickorna som civiliserade och verserade.
Då Lamotte frågar kurdiska och palestinska studentfirande flickor varför de inte har svenska flaggor istället för utländska får han svar som:
”Fuck Sweden!”, och ”Är du rasist eller?”.
På Jensens gymnasium – där de tre eritreanska flickorna går – har man förbjudit eleverna att ta med flaggor på utspringet. Man vill väl undvika stamkrig i korridorerna – för vad händer när det börjas viftas med till exempel kurdiska och turkiska flaggor, eller en flock med Darfurs flagga möter en med Sudans?
Det känns lite jobbigt, säger Saron, om skolans beslut.
Men har man som Saron starka band till Eritrea borde man väl tycka att det inte är mycket till begränsning av den personliga friheten.
Prenumerera för 99 kr/mån!