Jag vaknar motvilligt på morgonen. Kan bero på att det är ”leg day”, den dag i veckan då jag pinar mina ben på gymmet så att de ska inte längre ska påminna om spagetti utan åtminstone bli breda som tagliatelli.
För att få upp hastigheten i blodomloppet läser jag som vanligt DN. Brukar fungera.
I dag satsar de på att förklara att nazister är kroppsfixerade, undertexten verkar vara att den som spenderar för mycket tid på gymmet blir nazist. Artikelns rubrik lyder: ”Slagsmålsklubbar och mental disciplin – så vill högerextrema grupper ta tillbaka maskuliniteten”.
I två artiklar presenteras den nya hotande faran; högerextremister som gör chins och kör bicepscurl. Det beskrivs som en ny rörelse som uppstod några år efter valet 2018, då yngre högermän såg traditionellt politiskt arbete som otillräckligt, och ville satsa hårt på att få hårdare muskler, och söka sig tillbaka till äldre tiders manlighetsideal – i alla fall enligt DN och Expo.
Men redan för sex år sedan ansåg sig DN kunna avslöja följande, i ett reportage med rubriken: ”Därför lockas unga män av högerextrema Golden Ones läror om våld, muskler och sex.”
I dag förklarar DN att det rör sig om ett nytt fenomen – för det har Expo sagt i en rapport.
2017 förklarade DN också att det var något nytt de upptäckt.
Jag får en känsla av att ett liknande reportage kommer att dyka upp om sex år, och då presenteras som ”ett nytt, farligt, fenomen”. Ett ständigt ropande om att det ska komma en varg, eller i det här fallet en muskulös man iförd enbart ett ländskynke.
Jag drar mig till minnes ett porträtt i ett stort svenskt magasin år 2013. Den som porträtterades beskrivs i inledningen med orden:
”Det är en välbevarad gubbe, med svällande biceps, t-shirt och träningsbrallor.
Springer, lyfter och har tillsammans med bodybuildern Uffe Bengtsson skrivit boken Det är aldrig försent för att träna.”
Det var Dagens Arbete som publicerade porträttet av artisten Jerry Williams. Strax efter inledde Aftonbladet en artikel om Williams med orden:
” 2013 80 kg i bänkpress. Jerry Williams, 71, drar ut på sin pensionsturné med en superkropp. – Jag vill bli bitigare, säger han.”
Jerry Williams tränade under hela sitt liv. Tror inte han missade en enda ”leg day”, den satta kompakta överkroppen bars upp av rejäla stockar till ben.
Men ingen journalist eller forskare fann det någonsin underligt att Williams i intervjuer ofta talade om vikten av att träna hårt. Kanske berodde det på att han också i intervjuerna sa sådant som: ”Den som ser sig om i världen med öppna ögon och inte blir socialist är dum i huvudet”.
Är det så att vi står inför två värdeskalor?
Typ, det är bra om en socialist kör bänkpress, men dåligt om en nationalsocialist gör det.
Riktigt så enkelt är det inte.
En socialist kan totalt strunta i att träna och leva på lösgodis, kexchoklad och ananas-Fanta (tänk Greider) – och ändå framställas som en vis person man bör lyssna på.
Har du stämplats som högerextremist är du definitionsmässigt ond, oavsett kroppens form. Det spelar det ingen roll om du är kokain- och spritfet som Göring eller ser ut som om du försökte gestalta en annan knarkares vision – det vill säga Hitlers ord om att: ”Framtidens tyske gosse måste vara slank och reslig, snabb som en vinthund, seg som läder, hård som Krupp-stål!”.
Men det vi bör upptäcka här är inte att det är fråga om en slags etablerande av två värdeskalor, en för höger och en för vänster. Vi står inför något annat.
Jerry Williams som jag tar upp är nämligen inget användbart exempel. Jerry Williams är död, och därmed försvann en person som faktiskt hade ett helt rimligt förhållningssätt till relationen mellan kropp och politik – oavsett vad du tycker om just hans politiska åsikter.
Ideal sedan urminnes tider
Det DN och Expo egentligen ägnar sig åt är inte att varna för faran av högerextremt våld. Det är bara en ursäkt för en helt annan manöver. Det de gör är att de går till attack mot ett manlighetsideal som varit självklart i årtusenden. DN och Expo försöker sätta in en nådastöt mot det idealet (och tar i med allt vad de förmår med sina säkert spinkiga armar).
I DN:s artikel åberopas Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi vid Åbo Akademi som säger att strävan efter en stark manlig kropp ”har en väldigt obehaglig underton eftersom det finns en fascistoid grundtanke”.
Men det mycket gamla manlighetsidealet om en stark kropp har alltid stått ovanför politiken, där har höger, vänster och allt däremellan förenats.
När Zäta Höglund, tidigare kommunist, senare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm 1934 skriver sin stora biografi över Hjalmar Branting konstaterar han:
”Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustascher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.”
”Kraftig”, ”bredaxlad”, ”svensk folkhövding”.
Enligt DN, Expo och etnologprofessor Fredrik Nilsson borde en brutal högerdiktatur ha blivit följden av att Branting blev statsminister 1920.
För den tidiga arbetarrörelsen var fysisk fostran självklar, socialdemokrater och kommunister byggde upp arbetaridrottsföreningar (AIF) – arbetaridrottsföreningar. På landsbygden organiserade Bondeförbundet uppbygget av fotbollsplaner, och formerande av lag,
Man kan uttrycka det som att det fanns en bred svensk politisk enighet om vikten av fysisk fostran – något som blir tydligt under andra världskriget. Samlingsregeringen gjorde allt för att få människor att träna, och Riksidrottsförbundet kunde nöjt konstatera att:
”Massorna har satts i rörelse ut till träningsfälten och till skogarna. Stora fordringar ställs i dessa dagar på idrotten. Den skall fostra och stärka hela folket. Under 1941 har idrotten trätt fram i ett skarpare rampljus än någonsin tidigare”
Rekordmagasinet och stensättare
Speciellt okunnig och fånigt blir DN:s försök att koppla beundran av muskelstyrka till nazism om man minns Rekordmagasinet. Under krigsåren var 1942 började Edwin Ahlquist att ge ut magasinet som blev ett av Sveriges största, och hade det uttalade målet att ”motverka fascism och nazism”. Här kan vi tala om dyrkan av manliga starka kroppar, i varje nummer fanns reportage om framstående brottare, boxare och tyngdlyftare, som boxaren Harry Persson som läsaren får följa i ett reportage på dennes arbetsplats, på bilderna ser vi Persson, som jobbade som stensättare, med uppkavlade skjortärmar, pumpade, tatuerade armar med svällande ådror och den poetiska texten berättar: ”På Stockholms gator dåna som åskan sluppit loss. En stensättare pröva sin starka höger-kross. När H. P. skötte dansen, kan Ni er tänka att den gatstenen han slog neder, den satt allt där den satt!”.
I sin avhandling Kraftkarlar och knockouts. Kraftsporter, kropp och klass i Sverige 1920-1960 konstaterar Emma Pihl Skoog:
”De kroppsarbetande idrottarna, till skillnad från deras borgerliga motsvarigheter, kom att sätta stort värde vid fysisk styrka, stora muskler och kroppsstorleken som sådan. Arbetarklassen sökte sig i särskilt hög grad till de mer kraft- och styrkebetonande idrottsgrenarna, där antingen fysisk närkontakt eller kamp man mot man övervägde.”
Skoog beskriver också styrketräning som ”initiationsrit” för arbetarklassens pojkar, det var en del i att bli man.
Initationsriterna inom idrotten för andra samhällsklasser såg ut på andra sätt – men den fysiska fostran fanns alltid där som ett moment.
Problemet är alltså inte att det uppstått något nytt (enligt DN); män som står till höger som bygger muskler.
Problemet – och det intressanta – är att alla andra politiska riktningar slutat bejaka fysisk fostran och starka muskler.
Man kan formulera problemet så här:
Under den tid då ett modernt och väl fungerande Sverige byggdes upp var det en allmänt omfattad bild i samhället att det var något gott att män var fysiskt starka.
I dag, då vi har ett Sverige som – milt uttryckt – inte är väl fungerande betraktas de ideal som både andligt och fysiskt bidrog till välståndet som något förlegat och dåligt.
Men kanske är det så att en del av problemen beror på det där kriget som pågår mot de gamla idealen om manlig fysisk styrka?
Politiskt korrekt
Nu kanske man ska tillägga att det inte enbart var muskelstyrkan som sågs som det allena saliggörande i det folkliga idrottandet förr. För att använda ett modernt uttryck så var hållningen ”inkluderande”, allt berodde på ens fysiska förutsättningar – man behövde inte kliva in i boxningsringen, eller upp på brottarmatten – man kunde löpa varv efter varv på kolstybbsbanorna eller satsa på att hoppa högst eller längst.
Göra det bästa av sin kropp.
För att bli en bättre människa.
Och för att på så sätt bidra till ett bättre samhälle.
Prenumerera för 99 kr/mån!