Jan Guillou brukar ofta markera att han är lite finare än andra. Han har genom åren talat om ”oss” som bor på Östermalm, och hur detta ”oss” utgörs av människor som är mer väluppfostrade och civiliserade än personer som befolkar andra stadsdelar i Stockholm. Guillou brukar ofta också fnysa åt människor som han menar genom sitt beteende anses visa att de är ”uppkomlingar”.
Det var därför med stort intresse jag lyssnade på den intervju SR:s P4 gjort med Guillou i dagarna. Jag tänkte jag skulle få lite goda råd så att jag när jag nästa gång förirrar mig in i Östermalmshallen inte omgående ska stämplas som den jag är, en alldeles vanlig tjej uppväxt i Hallstahammar.
Men jag blev lite förvånad. Under de fem första minuterna av intervjun lyckas Guillou säga saker som enligt Magdalena Ribbing avslöjar just en uppkomling.
Han skryter med hur rik han är, och berättar att han lagt ut tiotusentals kronor på kommande tågresor tvärs över Kanada. Han skräpper med hur berest han är: ”ett land jag varit i en sju, åtta gånger”. Han får med att han jagar: ”Jag har till och med fört in vapen i landet”, och han får med att han talar tre språk flytande.
En väluppfostrad människa skryter inte med sina pengar, sitt resande, sina språkkunskaper eller sitt jagande. Skrävlande om det egna levernet – det är sådant som moderna tiders influerare ägnar sig åt på Instagram, och det är just som ett sådant – mycket överårigt exemplar – Guillou framstår i början på den här intervjun.
Och inte blir det bättre under intervjuns gång. Guillou berättar att han aldrig tidigare haft problem med att resa in i Kanada, men nu har landet infört en elektronisk kontroll av inreseansökningar och då blev det stopp. AI:n frågar Guillou om han är dömd för något brott, och Jan förklarar i ett anfall av uppriktighet för AI:n att han dömdes för spioneri för 50 år sedan – efter sitt avslöjande av den av socialdemokraterna kontrollerade spionorganisation IB.
AI:n förklarar då för Jan att han måste leverera alla dokument kring fallet – i till engelska eller franska översatt form – så att AI:n kan gå igenom fallet. Fram tills dess är det ”nej”.
Jan berättar att han nu försöker hitta en ”mänsklig intelligens” på Kanadas ambassad som kan få honom insläppt. Vi får se hur det går.
Jan hade ändå tur med AI:n. Tänkt om den begärt en komplett CV. Då hade väl Jan rimligen fått ta med att han under en period var arvoderad av KGB. Då hade han nog kunna glömma den romantiska tågresan i skogshuggarnas och lönnsirapens förlovade land.
Jan lever lite i sin egen föreställningsvärld, något som också kännetecknar personer som vill verka finare än de är.
Han berättar att han och hustrun under Kanadaresan tänkt besöka ”den mycket exotiska platsen” Prince Edward Island.
Det är väl tänkt att jag som lyssnare ska dra efter andan och bli imponerad.
Men den som varit på Prince Edward Island har väl svårt att förstå vad Jan menar. ”Mycket exotisk”? Enligt officiell statistik besöks området av närmare två miljoner turister per år. Det bor lite mer än 100 000 personer där. Det innebär att det går 20 turister på en bofast invånare. Inte i klass med Ibiza, men många fler turister per invånare än Paris, som väl inte är en särdeles ”exotisk plats”.
Satsar Jan på att bli världens äldste influerare?
Influerare brukar ofta komma med råd om hur man ska klä sig och vårda sitt yttre, och Jan går i intervjun verkligen in i rollen, men han riktar sina råd till personer i sin egen åldersgrupp.
Vi får lära oss att äldre män inte bör släppa brakare offentligt – det är dock lite oklart om han anser att det är tillåtet om man är en yngre man.
Man får heller inte lukta illa, och man får definitivt inte visa sig utomhus orakad, ”framförallt på halsen och sånt där”. Vi får väl lämna öppet vilken del av kroppen Jan väljer att benämna med orden ”sånt där”, inte säkert vi vill veta.
Men just rakningsråden gör mig misstänksam. Min chefredaktör har berättar för mig att Jan aldrig haft någon skäggväxt att tala om, med redaktörens ord ”… han har alltid varit slät som en barnrumpa i ansiktet, när jag tänker efter även på bröst, armar och ben”.
Kan det vara så att Jan har ett livslångt komplex för detta och därför vill att alla män ska vara välrakade – då märks inte hans egen frånvaro av skäggväxt?
Men när det gäller uppfostran brister Guillou själv definitivt på en punkt. Flera gånger under intervjun hör man honom dricka kaffe. Nej, det är inte det diskreta ljud som kan uppstå i kontakten mellan kaffefat och kaffekopp, det är det sörplande som uppstår när Guillou dricker sitt kaffe. Men vad vet väl jag, kan kanske dricker sitt kaffe på bit och läppjar i sig kaffet från fatet.
Jan rekommenderar också äldre män att skaffa sig en käpp – för det har han gjort – då går man mer stadigt och riskerar inte att snubbla. Jan förklarar att han inte kan snubbla till på en promenad eller tappa balansen när han reser sig från ett restaurangbord utan att det blir skvallernotiser om att han är berusad.
Men vi är väl många som länge funderat på Jans förhållande till alkohol. Ett tag förklarade han att han ”går som en berusad anka” eftersom han hade opererat höften. Den operationen var i sin tur följden av att han hade ramlat i en hotelltrappa i Norge och brutit lårbenshalsen. Jans berättelse om den olyckan fascinerar mig fortfarande.
Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.
(Anne är den norska författarinnan Anne Holt).
Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda? Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.
”Tre små trappsteg”.
Guillou snubblar.
I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.
Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.
Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.
Rörd till tårar – av sig själv
I P4-intervjun berättar Jan även att han sitter och skriver på en pjäs om Gustav III, och han berättar om intrigen som han själv verkar uppskatta högt, eftersom han då och då utbrister i ett gurglande skratt, och han blir så rörd av sin egen förmåga att skapa att han som han själv förklarar i intervjun ”får tårar i ögonen”.
Gurglande skratt och tårögd sentimentalitet när man pratar om sig själv? Vad jag ska säga om det? Jag nöjer mig med konstaterandet att det finns andre beteenden än vinglig gång som kan få mig att misstänka att någon dricker för mycket sprit.
För övrigt…
• På tal om alkohol. Det kan sluta med fängelse för 71-årige artisten Roger Pontare. Nu har åklagaren beslutat sig för åtalet ska rubriceras som grovt rattfylleri.
Vilket kanske inte så underligt med tanke på att Roger körde upp på en trottoar med 1,7 promille i blodet, men visst höll han sig till gatan också under färden – men då körde han mot enkelriktat, han lyckades också köra på en refug, samt vingla över körbanan.
Men vad gör man inte för att komma hem när man vaknat på hotell efter en blöt festkväll – så har Roger förklarat orsaken till sin berusning och farliga biltur. Han hade en alkoholmätare i bilen men valde att inte använda den.
Maxstraffet för brottet är numera tre år i fängelse. Det är andra gången Roger åkt fast för rattfylleri. Förra gången var 2007, då han hade 0,62 promille.
• En del är inte så noga med vilka alkoholhaltiga drycker de dricker. Andra låter sig styras av sina politiska preferenser. När Kid Rock fick veta att bryggerijätten Anheuser-Busch skulle samarbeta med den manliga transaktivisten Dylan Mulvaney och placera hans ansikte på Bud Light-burkar vandrade Kid Rock ut i naturen. Där staplade han upp Bud Light-burkar, och pangade sedan loss på dem med ett automatvapen. Vad han tänker dricka istället framgår inte av videon.
Prenumerera för 99 kr/mån!